Love is all [2] |
Hej hej! Snabbt mellan dessa två delar/kapitel och vill bara förvarna om att när skolan drar igång lär det inte bli lika ofta. Ska försöka hålla mig inom en vecka, men vet redan nu på förhand att veckorna 45-47 kommer vara ganska stressiga i skolan så ni får gärna ha lite överseende med det! (:
Hur som helst, här är del två och jag hoppas att ni gillar den! (:
Imorgon beger jag mig till Lanzarote så det blir inget skrivande! Tidigaste nästa kapitel kommer nästa helg (:
Tack för fina kommentarer! (:
Kapitel 2 – Hjärtats rytm
Hästarnas hovar klapprade energiskt mot kullerstenarna och gjorde det svårt att sitta bekvämt. Vanessa vred ängsligt på sig lite då och då, hon verkade inte kunna sitta stilla, och till slut fick en irriterad blick från hennes syster henne att sluta.
”Kan du sitta still?” frågade Helen i en otrevlig ton som fick Vanessa att komma ihåg varför hon inte var så förtjust i sin syster.
”Du behöver inte vara otrevlig” svarade Vanessa bara, flyttade lite på sig och såg ut genom fönstret.
”Sluta bråka” sade deras far innan han återvände till sitt samtal med deras mamma, och Helen suckade demonstrativt och lade armarna i kors.
”Det var hon som började” klagade hon tyst men det var ingen som orkade bry sig om henne just nu.
Att Helen var 24 år var ibland lite svårt att förstå, då hon nästan alltid betedde sig som om hon var lika mogen som en femåring. Dock hade hon någon oslagbar charm som nästan fick alla att bortse från just det, och istället fokusera på allt som var bra hos henne. Till exempel besatt Helen någon oförklarlig självsäkerhet som intresserade vissa, men gjorde många upprörda. Vanessa däremot, hon var tyst förutom när hon blev tilltalad, skötte sig fläckfritt och det var många som var förvånade över att hon inte blivit bortgift tidigare. Med en obehaglig känsla i magen var hon åtminstone glad över att hon inte lovats bort när hon var sexton eller så, men hon var ändå inte så gammal. Helen hade varit äldre när hon blivit trolovad, dock hade hon inte haft få friare, men hon hade av någon outgrundlig anledning lyckats smita undan äktenskap tills Richard väl friat.
Plötsligt stannade droskan upp och Vanessa insåg att de var framme. Hon fick hjälp att kliva ur av en ung man med vit skjorta, svarta byxor, en djupt röd väst och svarta handskar. Det var en av de som skulle jobba under kvällen, och utan att riktigt tänka på det gav Vanessa honom ett lätt leende som tack för hjälpen. Han gav henne en lite förvånad blick men så vände han sig om mot Helen som fnittrade lågt åt något som Vanessa inte hade en aning om vad det var, och så klev deras föräldrar ut. Thomas var runt 180 centimeter men såg ibland lite kortare ut eftersom han börjat lägga på sig lite extravikt de senare åren. Skrattrynkor, och andra mer bekymrade veck hade börjat framträda mer och mer samtidigt som det tidigare mörkblonda håret börjat krypa lite bakåt och anta en lite lätt gråare färg. Kvällen i ära hade han på sig en vacker sydd frack med matchande byxor och skor, under det hade han en ljust blå skjorta som framhävde hans blå ögon.
Deras mor var traditionellt klädd i en gräddvit, lite beige klänning som satt bra över hennes ganska smala kropp. Hon var kort och ganska liten i helhet, precis som Vanessa, och hon var fortfarande ganska smal. Inte som i hennes ”bästa dagar” som hon brukade säga, men hon såg fortfarande mycket respektabel ut. De framträdande rynkorna vid ögonen och munnen försämrade inte intrycket av henne, utan gjorde att hon såg mer vis ut. Ögonen var väldigt lika hennes yngsta dotters, djupt smaragdgröna, något mörkare än Vanessas dock, och mycket kloka.
”Då så, då är det bara att gå in” klargjorde deras far, tog fram deras fyra inbjudningar och när de kom fram till ingången valde han en av vakterna, visade dem för honom och så fick de alla komma in.
Orden ”ha en trevlig kväll” virvlade rastlöst runt i Vanessas huvud medan de gick upp för trappan. Ha en trevlig kväll? Hur skulle hon kunna ha en trevlig kväll när hon var trolovad med en man hon inte träffat? Jo tack, vilken trevlig kväll det skulle bli. När hon kom upp för det sista trappsteget stannade hon upp i några sekunder och såg hänfört omkring. Alla tankar på hennes blivande man försvann som om de aldrig funnits där, och hon följde långsamt efter sin familj. De hade överträffat sig själv, den här våren. Salen gick nästan att jämföra med vinterbalen, trots att inget var så vackert som de kristallklara färgerna och dekorationerna som var uppe då, men hon var tvungen att erkänna att det inte var långt ifrån. Den välbekanta doften av blommor spred en behaglig värme inom henne och hon kände sig med ens lite bättre till mods.
Plötsligt svepte någon förbi henne men stannade upp, gav henne ett charmigt leende och höll fram en bricka med glas. Vanessa skulle just neka men blev avbruten av sin far.
”Åh, så bra. Alla kan ta varsitt glas och så kan vi fortsätta” sade han muntert och alla i familjen Landstone tog varsitt glas och följde efter Thomas till ett av de stora fönstren på salens ena långsida.
De stod och samtalade så pass länge utan att någon avbröt dem att alla, till och med Vanessa som inte var så förtjust i drickan som serverades på baler, hann dricka upp sina glas och lite försiktigt se sig om efter nya. En man med nyss påfyllda glas gick i närheten av dem och Helen lyckades smidigt kalla till sig honom utan att säga ett enda ord. Vanessa började sträcka sin hand mot ett glas, men någon fångade upp hennes hand som snurrade henne ett halvt varv. Det hade varit hennes far som vänt henne om, men istället för att se på honom stirrade hon rakt in i ett par ljusblå, överenergiska ögon som hon aldrig sett förut.
”God kväll” sade mannen framför henne men hon lyckades inte svara.
Hon stirrade bara på honom, vägrade tro vad hon såg. Han var stilig, såg ut som en gentleman trots att han bara var tjugo år och hade en slank kropp iförd passande och ganska utmärkande kläder. Helen petade oförsiktigt Vanessa i sidan och påpekade genom den gesten att hon borde säga något. Nu.
”Åh. God kväll” sade hon till slut och log ett hastigt leende innan hon åter studerade honom.
Valentino Salzar var, som sagt, en stilig ung man och det var Vanessa tvungen att erkänna, men när han tog hennes hand och kysste hennes handrygg var hon tvungen att hindra en impuls att rycka bort handen direkt. Det var lite i det värsta slaget, hon hade nog aldrig varit med om någon som varit värre på att hälsa än han var, vilket bara stödde hennes teori om att bara för att man såg ut som en gentleman var man inte född till det. Diskret lät hon handen falla till sidan och samtidigt som Thomas presenterade resten av familjen Salzar torkade hon av den utan att någon såg.
Äckligt.
”Det här är Mr Salzar” sade Thomas högtidligt men Mr Salzar vinkade lite förstrött bort artigheterna.
”Kalla mig Eric” sade han vänligt och trots att det tog emot lite räckte Vanessa fram handen, kände Mr Salzars torra läppar snudda vid hennes handrygg samtidigt som hon neg, och var bara glad över att det inte var lika blött som Valentinos hälsning.
Hon drog ganska snabbt tillbaka handen, men inte oförskämt snabbt och log mot honom innan hon neg mot Mrs Salzar, som hette Tanya, och genast fattade tycke för henne. Hon var trevlig och log ett ärligt, välkomnande leende. Valentino hade blicken fäst på Vanessa nästan hela tiden, och hans korta mörkbruna hår verkade han ärvt av sin far. Nästan hela hans utseende verkade han ha fått från sin far, men de ljust blå ögonen var från hans mor. Munnen var något fylligare än vad man kanske skulle kalla proportionerligt, men det gjorde bara att han såg lite charmigare ut. Vanessa kände dock att hon kanske överskattat hans utseende lite, ju mer hon granskade honom desto mer defekta detaljer fann hon. Vanligtvis dömde hon inte folk efter deras utseende, men det här var hennes framtida man; var det så konstigt att hon iakttog honom så pass noga?
”Så, det var väl alla då, antar jag” sade Thomas när de alla presenterats för varandra, även Helen, eftersom Claire redan kände dem, men Mr Salzar skakade nekande på huvudet.
”Nej, inte riktigt, Thomas. Vår andre son är faktiskt här, men vi är inte helt säkra på var… nej men, när man talar om trollen…” började han och Helen och Vanessa såg oförstående på sina föräldrar.
De hade då inte berättat att det fanns en annan son, och det verkade uppröra Helen väldigt mycket – trots att hon redan var gift. Helen hade många gånger klargjort för Vanessa att det var helt okej att kolla på andra män, eller snarare flirta diskret, trots att man var gift, så länge man inte var otrogen. Vanessa hade uppfattningen om att Helens gränser för otrogenhet var ganska diffusa när det gällde vad hon själv gjorde, men om hon skulle komma på Richard med att otvunget flirta med någon annan kvinna skulle han förmodligen få det hett om öronen. Det här var ännu något som Vanessa inte sade högt utan behöll för sig själv, men så koncentrerade hon sig på den nyanlände medlemmen i familjen Salzar och ännu en gång den kvällen fann hon sig mållös. Mannen som nu stod framför henne var just det; en man. Han var längre än sin bror och minst trettio centimeter längre än Vanessa själv – värt att tillägga att Vanessa inte var i längsta laget, utan mättes upp mot 165 cm. Hans kropp var välbyggd med slanka muskler som Vanessa nästan kunde ana genom den vita skjortan i linne, och de svarta byxorna satt alldeles rätt för att framhäva hans långa ben. Hans hår var kolsvart och ostyrigt, verkade peka åt vilket håll vinden än vände sig, och hans mun var ganska smal men tilltalande. Till skillnad från Valentino verkade hans bror ha ärvt det mesta av sitt utseende av sin mor, något som var positivt, och hans hy var inte lika blek som de flesta andras utan solbrun och förvånansvärt tilltalande. Ögonen… ja, ögonen, vad ska man säga? Djupt mörkblå, inte lika blaskigt blå som Valentinos, utan intetsägande, vaksamma och intelligenta.
”Det här är vår äldsta son, Ian. Det är han som är styrman på ett av mina största skepp” sade han och rösten klingade lite lätt av stolthet när han lade till det sista.
Det förklarade även solbrännan, och Vanessa sträckte fram handen lite lätt mot honom. Hans hand var varm och spred en underlig känsla inom Vanessa som nästan fick henne att skämmas. Deras ögon lämnade inte varandra för ett ögonblick när han böjde sig ner mot hennes hand och hon neg försiktigt. Endast när hans mjuka läppar och lite lätt raspiga skäggstubb nuddade vid hennes handrygg slog han ner blicken och hon drog försiktigt efter andan. Om hans hand sänt en varm känsla i hennes kropp var det inget mot de turbulenta känslorna i magen som nu uppstod, och när hon sträckte på sig drog hon motvilligt åt sig sin hand och lät honom hälsa på en öppet nyfiken Helen istället. Var det bara Vanessa som inbillade sig, eller hade Ian inte alls lika mycket ögonkontakt med Helen?
Hon kollade genast bort, fokuserade blicken på ett av fönstren på andra sidan salen och andades djupt – eller, så djupt hon kunde med tanke på korsetten.
”Vad trevligt, hur gick senaste resan?” frågade Thomas och Ian såg artigt på honom.
”Det gick bra, vi stötte inte på några pirater den här gången” sade han och Vanessa lade genast märke till hans mörka, ganska hesa röst som fick henne att nyfiket kasta en blick mot honom.
Hon medgav för sig själv att hans röst passade honom, men det som verkligen fångat hennes intresse var att han nämnt pirater. Det hade hon bara hört talas om i sagor, aldrig hade hon mött något som faktiskt stött på dem på riktigt.
”Vilken tur, må jag säga!” utbrast Thomas och såg nästan lite nervös ut, men log sedan och klappade Ian på axeln.
”Du får berätta mer om det senare, tycker jag” sade Claire, och log hjärtligt mot Ian som gav henne ett artigt leende tillbaka.
De stod tysta en liten stund och smuttade på drickan i sina glas, fast inte Vanessa då, hon hade ju inte hunnit få tag i ett innan familjen Salzar kommit och presentationerna börjat. Efter några minuter började samtalen komma igång mellan deras föräldrar och de fyra unga stod framför varandra. Vanessa kunde ana vilken syn det kunde vara; två systrar som var helt olika varandra, inte bara på personligheten men också utseendet. Helen hade blont hår, ganska mörkt men ändå tydligt blont, och hennes ögon var kristallklart blå. Hon hade fått det mesta av sitt utseende från deras mor, men hennes längre kropp och starkare muskler var ett tecken på att hon också var lik deras far. Vanessa hade som känt varken likadan hårfärg eller färg på ögonen som sin syster, var kort men slank och hennes muskler var inget att direkt skryta med. Helen hade fått mer muskler när hon lekt med pojkarna, och Vanessa hade helt enkelt utvecklat sin fingerfärdighet när hon sytt och liknande. Deras läppar var inte heller speciellt lika, för medan Vanessa hade ganska fylliga men små läppar hade Helen något bredare läppar som passade henne perfekt. Deras näsor var det enda som visade att de var syskon, de var lite lätt inåtböjda vid näsryggen och slutade i en rundad nästipp. Till Vanessas förtjusning passade det lite bättre på henne själv än på sin syster, men det var inte något hon planerat att säga högt. Deras huvudformer och kindben var också ganska lika, men mer än så var det inte.
De båda bröderna som stod framför dem var inte heller så lika, men man såg tydligt att de var syskon. Den stora skillnaden, som Vanessa lade märke till, var att Ian såg äldre ut. Han verkade mer mogen och klokare, medan Valentino hade kvar mycket av sitt barnsliga utseende trots att han var tjugo år.
”Ian, är det sant att du träffat på pirater?” frågade Helen hänfört och gav honom en beundrande blick.
Ian såg inte ut att påverkas av hennes silkeslena röst utan nickade bara.
”En gång” sade han utan att le.
Han använde sig faktiskt inte så mycket utav ansiktsuttryck, men Vanessa upptäckte snabbt att hon skulle se honom i ögonen om hon ville veta vad han kände.
”Det är mer än många män gör under en livstid!” utbrast plötsligt Mr Salzar och Valentino såg plötsligt lite missnöjd ut.
Vanessa antog att det var för att Ian fick mer uppmärksamhet och att det verkade som om Mr Salzar inte hade riktigt lika varm ton i rösten när han talade om Valentino.
”Men ska ni inte dansa?” frågade Mr Salzar och log brett mot de två syskonparen.
Ingen svarade, men både Ian och Valentino bugade sig och inbjöd de båda flickorna att dansa. Valentino bjöd självklart upp Vanessa, och Ian bjöd självklart upp en överförtjust Helen. Vanessa hann tänka att det var synd att inte Richard kommit hit än, så att han kunde hålla lite koll på henne och hindra henne från att göra något dumt. När de väl kom ut på dansgolvet placerade Vanessa lite besvärat sin hand på hans axel och lade den andra i hans lediga. Hans andra hand lades på hennes midja och så började dansen.
Vanessa hade tränat mycket dans, det hade varit en viktig del i hennes uppväxt. Kunde man som kvinna inte dansa var det nästan skamligt, och hon hade inte haft något emot den hårda träningen eftersom hon tyckt dans var mycket roligt. Nu var det bara en pina, Valentino var inte speciellt duktig, men inte dålig heller, och var alldeles för koncentrerad på antingen stegen eller hennes byst att det bara var obehagligt att dansa med honom.
Var det här vad hon skulle vänta sig av sin framtida man? Det var det enda hon kunde tänka på under dansen, och så snart den var slut släppte hon honom och log falskt. Hon neg mot honom för som att säga tack, och han i sin tur bugade artigt. Vanessa styrde stegen mot utkanten av dansgolvet, men Valentino tog genast hennes hand och vände henne mot sig.
”Du har väl inte glömt att jag måste dansa med din syster och du med min bror? Det är ju tradition. Jag ber om ursäkt för min bror på förhand, men dansen varar förmodligen inte allt för länge” sade han lågt i något han trodde var en charmig ton, blinkade lätt och gick iväg mot Helen som såg ärligt besviken ut för att dansen var slut. Eftersom Helen var väldigt kräsen när det gällde mäns dansstil, började det pirra lite i Vanessas mage medan Ian gick mot henne. När han nådde fram stannade han upp och såg henne i ögonen, bugade sig när hon neg och så verkade han dra efter andan för att samla sig. Eftersom Vanessa gjorde detsamma lade hon inte märke till det, och så avklarade de snabbt det mellanrum som skilde dem åt. Hans hand var något större än Valentinos, fingrarna lite längre och armarna muskulösare, vilket hon märkte när han tog hennes hand i sin. Mjukt placerade han sin fria hand på hennes midja, och hon var tvungen att hindra en impuls att rycka till eftersom det kändes så starkt. Hon lyckades placera sin hand på hans axel precis innan musiken satte igång, och så började allt.
Med allt menar jag verkligen allt.
Under hela dansen var deras ögon riktade mot varandras. Även om Vanessa i början kände sig generad, och en svag rodnad spred sig över hennes bleka hals och kinder, vek hon inte undan med blicken. Hon fann det praktiskt taget omöjligt, och efter ett litet tag kände hon sig inte obekväm längre, rodnaden bleknade och medan de rörde sig rytmiskt över golvet tänkte hon att det förmodligen var den bästa dans hon haft. Det var omöjligt att jämföra med något annat hon varit med om, den här dansen spolade bort alla andra lyckliga stunder i hennes liv och spred en pirrande känsla i magen som inte berodde på obehag. Allt för snart tog dansen slut och Vanessa började genast rodna svagt. När de inte längre dansade kändes det fel, men ändå rätt, att stå i samma ganska intima position. Efter några sekunder släppte Ian taget och Vanessa backade lite lätt bakåt. Hon neg och han bockade, men innan Vanessa lade märke till att Valentino kom fram till dem gav Ian henne en outgrundlig blick och lämnade dem.
”Som sagt, ber om ursäkt för min broder” sade Valentino i en ganska skämtsam ton, men Vanessa kunde inte göra mer än att motvilligt le lite och sedan se bort för att inte avslöja att hon egentligen inte alls visste vad hon tyckte om Ian.
”Vill du ta en nypa frisk luft?” frågade han och Vanessa nickade lite långsamt innan de styrde stegen mot en av balkongerna.
Dubbeldörrarna stod på glänt, men Valentino höll ändå upp en av dem lite extra så att de båda kom ut i den svalkande vårkvällen. Vanessa märkte att han hade lyckats snappa åt sig ett glas dricka, men själv stod hon utan något och kastade en lite lätt besvärad blick ut mot hamnen som hon kunde skymta i horisonten. Det var tyst väldigt länge, och hon var osäker på hur många minuter som faktiskt passerade utan att någon av dem sade något, men till slut såg hon hur Valentino drog en hand över sitt ganska korta hår och gav henne en lite lätt besvärad blick.
”Jag vet att det här måste kännas… konstigt” sade han och Vanessa gav honom en lite lätt nyfiken blick.
Det där hade hon inte väntat sig. Eftersom hon inte svarade valde Valentino att fortsätta, och Vanessa lyssnade uppmärksamt.
”Det känns lite konstlat även för mig, men det här är viktigt. Att vi händer är viktigt” sade han och Vanessa ryckte till lite när han använde ordet ”vi”.
Det kändes onaturligt och fel. Hon ville inte vara ”vi” med honom.
”Det här giftermålet är viktigt för båda våra familjer och vi vill väl inte förstöra det?” sade han och Vanessa gav honom en lite lätt misstänksam blick.
Hans röst hade blivit ganska affärsmässig och hon ogillade vändningen som detta samtal fått, men när han talade igen var hans röst mjuk.
”Som sagt, jag vet att det känns lite konstigt nu” började han och tog hennes ena hand i sin fria, ”men jag vet att jag kommer kunna älska dig av hela mitt hjärta, och jag hoppas att det räcker för att du ska känna ens hälften av det för mig” fortsatte han mjukt och Vanessas hjärta började slå lite lätt panikartat.
Det här var alldeles för mycket, hon hade absolut ingen aning om hon skulle kunna älska honom det minsta, inte nu och inte ens om ett årtionde. Dock var det han sa rätt; det här var viktigt för båda deras familjer. Hon nickade långsamt som något slags svar och han verkade nöjd för tillfället.
”Vill du följa med in?” frågade han och log svagt, ett ärligt leende som fick Vanessa att undra om hon faktiskt inte skulle kunna tycka om honom lite i alla fall.
”Jag stannar nog här ute en liten stund, men gå in du” sade hon och lyckades faktiskt le lite på riktigt för första gången på länge den här kvällen.
”Okej, dröj inte för länge” bad han i en ganska mysig ton, och Vanessas hjärta tog ett extra litet skutt när han böjde sig mot henne och lät sina läppar snudda vid hennes ena kind.
Han släppte hennes hand, log svagt och försvann ur hennes synfält. Hon antog bara att han gick in genom dörrarna men valde att inte se efter, utan lutade armarna mot det svala räcket och andades tungt. Alldeles för många tankar snurrade omkring i hennes huvud just nu. Valentino hade inte gjort ett väldigt bra första intryck, men ute på balkongen hade han förvånat henne och hon var tvungen att medge att han hade en del bra poänger, och dessutom hade han varit ganska gullig. Lite försiktigt snuddade hon med två fingertoppar över kinden där hans läppar nyss lämnat avtryck, och så rynkade hon pannan lite fundersamt.
”Står du här alldeles själv?” hörde hon en röst säga bakom henne och hon vände sig om så snabbt att några hårslingor föll ut ur frisyren.
De djupa ögonen såg nästan lite roade ut, men de var också vaksamma och motvilligt nyfikna.
”Ja, jag gör väl det” svarade hon och harklade sig lite eftersom hon märkt att hennes röst inte riktigt verkade hålla för ett normalt samtal.
”Ursäkta, jag hoppas att jag inte skrämde dig” sade han och gav henne en oskyldig blick, men hon skakade lite tappert på huvudet och kände nervositeten rinna över henne i samma stund som Ian log svagt.
Det var ett snett, charmigt leende som fick Vanessa att darra i hela kroppen utan att hon förstod varför.
”Förlåt för att min bror är så oartig” sade han, och räckte fram ett glas mot henne som hon tog emot medan hon försökte sluta skaka så att hon inte skulle spilla ut allt innehåll.
”Det är okej. Han har nog mycket att tänka på” försvarade Vanessa honom nästan automatiskt, men tänkte att det nog inte var av ren slump som Ian gått ut just på den här balkongen med tanke på att han haft två glas med sig.
Han gick långsamt mot balkongräcket, ställde sig någon meter ifrån henne och lade huvudet lite lätt på sned medan han betraktade henne.
”Affärer är ingen ursäkt för att missbedöma en kvinnas behov” sade han och hans röst fick Vanessa att tro att han menade något annat än att släcka hennes törst.
”Kanske inte” medgav hon dock motvilligt.
Hon hade alltid trott på en ren kärlek, lycklig och vacker, och hade alltid hoppats på att när hon väl blev förälskad skulle det visa sig i form av värme och lycka. Den dagen hade inte kommit än på 18 år, och hon började bli lite rädd för att inget sådant fanns.
Något hon inte hade räknat med var att kärlek ofta tar formen av något oförståeligt, något nytt och spännande. Dessutom, hur skulle hon kunna känna igen något som hon aldrig upplevt förut? Något hon bara hört talas om; en kärlek så stark så att den kunde driva folk till vansinne.
Drop a comment! (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 30 okt 11 - 01:58- Betyg:  | du skriver väldigt bra (som jag redan har sagt tusen gånger)
och det är en intressant story, jag tänker läsa vidare :)
mejla! :D och ha de kul utomlands! | | susanna_89 - 29 okt 11 - 00:06- Betyg: | du skriver helt fantastiskt man vill bara läsa mer!<3
du borde bli författare :) | | Mizz_andersson - 28 okt 11 - 17:27- Betyg: | Ville aldrig att den skulle ta slut.
Du gör berättelsen så intressant och underbar för oss läsare. I alla fall för mig. Suveränt.
Hade du gett ut denna i bokform hade jag inte tvekat en sekund att köpa den. Så bra tycker jag att du är.
Maila när du lagt ut nästa del. Längtar redan. <3 | | EmmaGlimne - 28 okt 11 - 01:54- Betyg: | Loooooove it!!<3
Kan knappt vänta tills du kommer hem från Lanzarote! :D |
|
|
|
