att få se fjärilarna flyga. prolog. |
Prolog.
år 1948.
Den lilla flickan satt ihopkrupen intill den kala,mögliga väggen med de skrubbade knäna tätt intill sitt kantiga,utmärglade lilla ansikte. Hennes hår var tvärt avklippt vid örsnibbarna, det var matt,glanslöst, och stripigt efter brist på både näring och vård. De stora, blåa ögonen utgav en stark kontrast till hennes ljusa hud, ännu hade hon inte vuxit i sina former, de var rådjursliknande,alldeles för stora för hennes ansikte och resterande delar utav hennes kropp. Nunnorna älskade att håna flickan för hennes annorlunda, uppmärksammade utseende, den taniga sjuåringen fick dock ständigt höra att hon skulle bli en riktig skönhet som stor, utav utomstående människor såsom de tjocka tanterna som älskade att besöka barnhemmet,att träffa på de föräldralösa barnen,de som tillgivet brukade nypa henne i de insjunkna kinderna och kyssa hennes hjässa.
Samtidigt som nunnorna bakom deras ryggar kallade henne en slyngel, en gänglig liten oäkting som inte var värd varken kärlek eller hem. Elira hade bott på barnhemmet St Patricks så länge hon kunde minnas, hon och hennes storasyster Marie hade anlänt en kylig höstkväll i november för fem år sedan, då hade Elira bara varit två år gammal medans Marie redan var fem år fyllda. De hade blivit intalade att deras slinka till moder brutalt övergivit dem i en skog, långt,långt borta ifrån civilisationen, medans Marie påstod att modern blivit bortförd utav män som en natt stormat in i deras trygga, dock hyfsat slitna,lilla lägenhet i London. Hon hade många gånger berättat för Elira att hon tålmodigt väntat på att sin moder skulle komma tillbaka, att det tagit minst en vecka för poliserna att finna de två stackars barnen, ensamma i det lilla huset och att de sedan blev förda till barnhemmet, eller såsom Marie brukade kalla det, djävulshemmet.
Många gånger hade Marie fått smaka på käppen, då hon sagt emot nunnorna, då hon påstått att deras moder skulle komma tillbaka och hämta dem, sedan stämma barnhemmet för att behandla barnen så brutalt. Varje gång slutade det likadant. Marie kom tillbaka till sovsalarna långt efter de andra, med blodiga skinkor som de äldre flickorna hjälpte till att sköta om, men Marie gnällde aldrig, hon tog sin bestraffning med mod och styrka, såsom Elira önskade att hon också kunde göra. En gång hade hon fått smaka på rottingen hon också, då hon varit så glupsk och tagit för sig utav en brödbit ur skafferiet, magen hade vrålat efter mat, kroppen hade varit så matt att hon knappt orkade röra på sig, hon hade inte förstått vad hon gjort förrän det var försent. Och inte heller klarade den lilla flickan av att ljuga. Den elakaste nunnan utav dem alla, Syster Nancy, hade ertappat henne med brödsmulor kring munnen, hon var avslöjad, och fick uthärda ett flertal slag med nunnornas favoritvapen. När rottingen piskades emot hennes nakna skinkor för första gången, kunde hon varken skrika eller gråta utav smärta, hon var alltför chockerad. Men när Syster Nancy äntligen slagit det sista slaget, hade flickan brutit ihop, hon grät hejdlöst, hjärtskärande och skakade i hela kroppen, hon kastade upp flera gånger på det slitna trägolvet.
Elira hade inte klarat av att röra sig på flera minuter, hon låg där i sin egna vomering,med blödande sår över de blottade,nariga låren, den beniga ryggen och de skära skinkorna, hon var helt enkelt inte värd mer än så. Hon förtjänade bestraffningen.
Efteråt hade nunnan tvingat den lilla flickan till att torka upp båda blod och spya, Elira kunde knappt gå, så ont som hon hade, men det verkade inte röra Syster Nancy det minsta. Om något, så roades nunnan utav att se flickebarnet lida. Och aldrig mer, aldrig mer, skulle Elira lita på någon.
Om inte ens Guds kvinnor kunde visa henne nåd, vem kunde det?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | baggins - 27 okt 11 - 22:58- Betyg:  | | börjar bra och verkar riktigt spännande :D du skriver så bra <3 |
|
|
|
