Love is all [1] |
Ja! Här är då första delen ur min påbörjade berättelse om Vanessa. Jag hoppas att ni gillar den och uppskattar kommentarer. Jag mejlar om det önskas, bara att kommentera, och det var väl inte så mycket mer jag hade att säga faktiskt! (:
Jo, just det! Kommer åka bort på fredag och vara borta en vecka, men försöker lägga ut en till del innan dess så att ni har lite att leva på under lovet! (:
Kapitel 1 – Älskade syster
”Miss Landstone…” en flickröst fick Vanessa att vrida sig lite i sängen och så öppnade hon sömnigt ögonen.
”Miss Vanessa, ni ska klä er för frukost nu” sade Vanessas kammarjungfru Alicia, och log svagt mot Vanessa innan hon gick till balkongdörrarna och drog isär gardinerna.
Vanessa knep ihop ögonen strax efter att det starka solljuset bländat henne, men så suckade hon och öppnade dem långsamt igen. Hon studerade Alicia när hon seglade genom rummet och lade i ordning allt möjligt som kunde tänkas vara nödvändigt – och lite till. Alicia var två år yngre än Vanessa, blott sexton år, och hade fått jobb här eftersom hon var dotter till Vanessas mors kammarjungfru. Alicia hade till Vanessas förvåning visat sig vara mycket klok och ärlig, och det hade gjort att de snabbt blivit vänner. För att vara helt ärlig ansåg Vanessa att Alicia var hennes bästa vän, men det var det förstås ingen som visste om. Det var inte hälsosamt att ha ett allt för vänskapligt förhållande till sina tjänare, men Vanessa hade en tendens att ge alla en ärlig chans, därför var hon till sin fars bestörtning vän med de flesta betjänterna.
”Miss Vanessa, ni måste kliva upp nu. Det är en stor dag idag” manade Alicia på och ställde sig åter igen vid sängkanten.
Lite försiktigt kikade Vanessa upp på Alicia och gav henne en frågande blick, men så kom hon på vad det var för dag.
”Alicia… snälla. Snälla säg att det bara var en dröm. En hemsk mardröm. Jag ska inte gifta mig, det ska jag väl inte?” frågade hon tyst men Alicia behövde inte svara – hennes blick bekräftade.
”Miss, det är vårbal ikväll. Det är nog bra för att få era tankar på annat, om ni frågar mig” sade hon och sträckte fram en hand.
”Ness, kliv upp nu” sade hon och plötsligt var hennes röst inte lika formell utan varm, och hennes ögon glänste lekande till.
Alicias upprymdhet fick Vanessa att le, och att hon använde hennes smeknamn gjorde henne bara tryggare och på bättre humör. Det bevisade att åtminstone något var som det brukade.
”Okej, för din skull ska jag tänka på något annat” lovade Vanessa och log ännu lite bredare när hon väl stod upp.
”Bra. Låt oss sätta igång. Du kan inte gå ner till frukosten sådär” sade hon och Vanessa log lite roat när hon gick mot spegeln.
När Vanessa började gå ner för trappan var hon klädd i en enkel ljusgrön klänning med tunna axelband som räckte henne strax under knäna. På fötterna hade hon ett par låga, vita skor och runt ena handleden vilade ett tunt silverarmband som hon inte tagit av sig sedan hon fått det – vilket var när hon fyllde tretton år.
”Nessa!” hörde hon sin systers röst och sken genast upp.
”Helen!” utbrast hon glatt och skyndade sig ner för trappan så att hon kunde kasta sig i sin äldre systers armar.
De kramade om varandra med kärleken som bara fanns mellan systrar, men det var sällan den faktiskt fanns där. Oftast vid dessa tillfällen; när de varit ifrån varandra så pass länge att de börjat sakna att bråka. Vanessa brukade se Alicia som den syster hon aldrig haft, de kom alltid överens, medan hon och Helen nästan alltid hamnade i luven på varandra. Det var alltid Helen som vann, inte för att hon var äldst men för att Vanessa inte tyckte om konflikter och hellre förlorade än att mista all sin självrespekt.
Dessutom var Helen allt som Vanessa inte var, rättfram, oförskämd ibland och skvallrade så fort hon fick chansen. Var det något som gick att veta om någon visste Helen det, och det var ibland skrämmande hur hon verkade veta mer än man ibland gjorde om sig själv. Vanessa var lugn, lite blyg och försiktig när hon väl talade. Hon gjorde rätt för sig själv och tyckte inte om att inte lyda, därför hade hon med dåligt samvete sett på medan Helen tjuvtränat att leka krig med några av betjänterna när de var yngre, och hon hade hjälpt många nattgäster att fly utan att någon visste om att de varit där.
”Hur har du haft det? Bra har jag hört, förstår att du ska gifta dig med Valentino Salzar? Din lyckost! Förstår inte hur jag kunde på Richard, vilket bottennapp jämfört med Valentino! Jag menar, Richard är ju underbar, men bara namnet säger ju ganska mycket, slår vad om att han är en riktigt vild…” babblade på men Vanessa rynkade på näsan och var glad att deras mor, Claire, kom in i just den stunden vilket tystade Helens prat.
”Välkommen hem igen, Helen” sade hon och kramade om sin äldsta dotter, och så såg hon stolt på Vanessa, men också lite oroligt.
”Hur mår du?” frågade hon och kramade lite försiktigt hennes hand.
”Bra” ljög Vanessa och tvingade sig att le lite och fick en lättad nick tillbaka.
”Kom, er far väntar” sade Claire och de båda flickorna följde lydigt efter sin mor.
Vanessa tänkte lite bittert att varken hennes syster eller mor skulle förstå hur hon kände, hon ville verkligen inte gifta sig med Valentino, men hur skulle hon någonsin kunna förklara det? Dessutom ville hon inte svika sin far, om det här var viktigt var det så, men med tungt hjärta undrade hon lite försynt hur något kunde vara viktigare än hans dotter.
”God morgon, flickor” brummade deras far, Thomas, och såg upp när de kom in i matsalen.
En stark doft av mat slog mot Vanessa och lyckligt kastade hon en blick över bordet. Hon var alltid förbluffande hungrig på mornarna, verkade kunna äta tills det inte fanns något mer att stoppa i sig, men det gjorde hon förstås inte.
”God morgon!” sade Helen muntert och slog sig ner vid hans ena sida.
”God morgon, far” hälsade Vanessa lite tystare och slog sig ner på hans andra sida.
Helen himlade lite diskret med ögonen men flinade sedan och började äta när deras mor gav henne en allvarlig blick.
”Vanessa, har du sovit gott?” frågade Thomas och Vanessa nickade medan hon lugnt och rytmiskt tuggade på brödet.
”Har du hunnit förbereda dig för ikväll?” frågade han intresserat och Vanessa nickade ännu en gång.
”Ja far” svarade hon när hon väl svalt ner brödet, och log artigt mot honom.
”Familjen Salzar kommer likväl som vi att vara där” påpekade han och drack lite av sitt kaffe.
Vanessa var nära att sätta i halsen när han sade det, men hostade bara till några gånger och nickade sedan medan hon försökte att inte springa därifrån. Hennes far verkade inte märka det, eller så ignorerade han bara sin dotters reaktion och fortsatte.
”Det blir bra. Ni kan lära känna varandra lite” föreslog han och gav Vanessa något han trodde var en uppmuntrande blick.
Vanessa kunde inte förmå sig att tala, hon tvivlade på att hennes röst skulle hålla, och nickade därför bara. Deras mor gav Thomas en menande blick och nickade diskret mot Helen som såg allmänt irriterad ut över att få så pass lite uppmärksamhet, och genast lades all koncentration på henne. Vanessa kunde inte klaga, det var skönt att de andra inte fokuserade på henne just nu, för hon kunde slå vad om att hon såg minst sagt illamående ut.
”Helen, hur var resan hit? Och var är Richard?” frågade Thomas ganska ointresserat, men det hindrade inte Helen från att entusiastiskt börja babbla igen.
”Åh, det var en riktig pina! Hemskt bullrigt och obekvämt. Richard klagade nästan halva vägen” sade hon men Vanessa hann tänka att det förmodligen var tvärt om ”och nu är han iväg för att fixa med affärer. Han är så upptagen” fortsatte hon och av alla familjemedlemmar var Vanessa nog den som lade märke till Helens indiskreta skryt mest.
”Han kommer tillbaka lagom till balen men han har så mycket att göra…” pladdrade Helen på och Vanessa valde att helt och hållet slå av hörseln för tillfället.
Hennes tankar vandrade oundvikligen till kvällens vårbal. Vårbalen var efter vinterbalen den sammankomst som Vanessa tyckte allra bäst om. På andra våningen i stadshuset var allt iordninggjort; långa bord täckta av vita dukar var fullproppade med dricka, glas, mat och annat frestande. Smidiga män i vita skjortor och svarta byxor tog sig lätt fram på små ytor, serverade dricka och såg till att alla trivdes, utan att säga ett ord. En storslagen orkester var placerad vid ena kortsidan och en stor plats mitt i salen var till för dansande par. De vackra målningarna på de höga fönstren dansade i det matta ljuset och hela salen var dekorerad med vackra blommor. Vanessa kunde inte minnas att hon någon gång missat en stor bal, enda sedan hon var liten hade hon följt med och umgåtts med de andra barnen innan det var dags att åka hem ganska tidigt. Hennes uppfostran hade varit hård men rättvis, och hon hade inget emot att sköta sig. För det första slapp hon något straff eftersom hon skötte sig, och för det andra hade hon ett bra rykte. Det var viktigt att vara respektingivande, trots att man som kvinna uppnådde de målen genom att vara tyst, göra som man blev tillsagd och helt enkelt uppträda som man torde.
Helen var ett självklart exempel på oansvarigheten själv, och Vanessa undrade i hemlighet hur många män hon haft innan Richard. Richard var förresten väldigt bra för Helen, han var ansvarstagande och väldigt intelligent, han skulle bli en bra far så småningom. Eftersom Vanessa varit helt nere i sina tankar de senaste, långa minuterarna märkte hon knappt när hennes mor reste sig och förkunnade att det nog var dags att börja göra sig i ordning inför kvällen. Bara att göra sig i ordning inför balen fick Vanessa att må förvånansvärt illa, något som var väldigt konstigt då hon ofta var väldigt mån om att se så bra ut som möjligt, men samtidigt hade hon tid att begränsa Alicias vilja om att klä Vanessa så storslaget som möjligt. Vanessa reste sig, neg kort och försvann sedan ut från matsalen. Hon ville inte göra sig i ordning än, inte alls. Det var därför hon smet ut bakvägen när ingen såg, småsprang till det stora växthuset på baksidan och tyst stängde dörren efter sig.
Det lugn och den värme som spred sig inom Vanessa i samma sekund som hon vände sig mot alla växter var nästan som att helas. Alla tankar på Valentino och giftermål var något hon inte ens verkade ha i bakhuvudet, och med långsamma steg började hon följa den smala stenbelagda lilla gången som tog henne runt i havet bland blommor i alla jordens färger. Med en svag suck slog hon sig ner på en liten bänk som var placerad en bit in i skogen av blommor, och så slöt hon ögonen.
”Miss!” väste en röst men Vanessa gnydde bara till och skakade lite på huvudet.
”Vanessa, vakna!” morrade Alicia till slut mycket högre och ruskade obarmhärtigt om Vanessas axlar.
”Va?” frågade Vanessa helt plötsligt yrvaken och såg sig förvirrat omkring.
Utanför hade det blivit lite mörkare än när hon först kommit in hit, och det sista hon mindes var att hon hade kommit hit för att glömma bort något, men mer var det inte.
”Ness kom igen nu! Du har sovit bort nästan hela dagen, det är bara någon timme kvar innan er eskort kommer!” utbrast hon och Vanessa var plötsligt klarvaken och ställde sig upp – dock lite för snabbt så det svartnade för hennes ögon i några sekunder.
Hon blinkade bort det medan hon med snabba steg gick mot utgången.
”Förlåt, Alicia!” sade hon över axeln och Alicia suckade lite irriterat, men hon log ändå svagt när de tillsammans sprang över gräset och in i huset igen.
”Du vet att det är jag som får skäll om du inte är klar när du ska, va?” sade hon medan de rusade upp för trappan i hallen och styrde stegen mot badrummet.
”Jag vet, åh, förlåt” bad Vanessa och stannade genast upp.
”Larva dig inte, jag ska tappa upp ett bad åt dig och sedan lägga fram allt” sade hon och log brett när hon fyllde på badkaret.
När hon försvann ut ur rummet tog Vanessa snabbt av sig klänningen, underkjolen och skorna, sjönk ner i det varma vattnet och började omsorgsfullt skrubba sin hud för att få bort allt det smutsiga. Lite skamset erkände hon för sig själv att hon inte kunde tänka sig ett liv där hon inte fick tvätta mig, tänk att behöva gå runt och vara smutsig. Nej, bara tanken fick henne att rysa av obehag.
”Är ni klar, miss?” frågade Alicia när hon åter igen kom in i badrummet och Vanessa nickade svagt.
Hon visste att Alicia var tvungen att agera som en tjänare skulle, att hon skulle tilltala henne som Ni och vara artig och obehagligt formell. Dock kunde Vanessa inte tänka sig utstå alla dessa stunder med någon annan än Alicia, tänk vad obekvämt om någon annan skulle ta hennes plats. Hon steg ut ur badkaret och sveptes genast in i en mjuk handduk som Alicia genast använde för att torka henne med.
”Det är tur att ni tvättade håret igår, det finns inte en chans att vi skulle hunnit torka det innan ni ska iväg” sade Alicia medan Vanessa huttrade lite lätt.
Det var sant, Vanessas mahognybruna hår var tjockt och med de stora skruvlockarna räckte det henne strax under bysten, det skulle aldrig hunnit torka. De skyndade sig in i Vanessas rum, stängde noga dörren efter sig och en våg av värme och tacksamhet sköljde över henne när hon såg hur mycket Alicia hunnit fixa innan Vanessa badat klart.
”Du är otrolig” sade Vanessa medan hon drog handduken lite närmre om sig, och hon fick ett snabbt leende av Alicia som snabbt fått tag i en ljus korsett med snörning där bak.
Den var mjölkbit i grunden, men beiga och lite guldaktiga detaljerade mönster av blommor och rankor slingrade sig över hela klädesplagget och gjorde att den såg väldigt fin ut. Det var faktiskt Vanessas nya favorit, men ännu hade hon inte haft möjlighet att använda den, ikväll skulle den passa utmärkt. Alicia sträckte fram underkläder åt Vanessa som kvickt drog på sig dem. Hon lät handduken falla och drog korsetten kring överkroppen. Hon andades in djupt, släppte ut allt och så började Alicia att hårdhänt dra åt korsetten så att Vanessas normalstora byst nu var lätt att lägga märke till. När hon var klar drog Vanessa efter andan, harklade sig lite och slappnade sedan av. Hon var van vid korsett men tvivlade på att det någonsin skulle kännas bra de första minuterna.
”Så, är du beredd?” frågade Alicia och Vanessa nickade medan hon kikade på vilken klänning Alicia tog fram.
Den var väldigt vacker, det hade Vanessa märkt i samma sekund hon sett den första gången, och hon svalde lite nervöst när Alicia, nästan vördnadsfullt, höll fram den.
”Den är så otroligt fin, du kommer se vackrast ut ikväll, Ness” andades Alicia lågt och Vanessa bet sig svagt i underläppen.
”Det tror jag inte” sade hon andlöst men lät Alicia trä den över hennes huvud efter att hon fått på sig underkjolarna.
Den var mörkt grön i en smaragdfärgad ton, och med en något fyrkantig urringning visade den mer än Vanessas vanliga klänningar brukade. Färgen matchade hennes klara, dock ganska mörka, gröna livfulla ögon och framhävde hennes figur. Mållös betraktade Vanessa sig själv i spegeln innan Alicia klargjorde att de verkligen borde göra i ordning hennes hår.
”Tack, vad skulle jag göra utan dig?” skrattade Vanessa lite lätt skämtsamt och slog sig ner i stolen som Alicia dragit fram.
”Förmodligen redan vara klar” retades Alicia och log snabbt innan hon skickligt började ordna en stilig frisyr.
När allt var klart kunde Vanessa konstatera att det mesta av håret var uppsatt, ganska komplicerat, där bak, men från mittbenan hängde två välformade lockar, varav den ena var lite kortare, och ramade in hennes ansikte. Frisyren framhävde hennes smala hals, men även den bestämda käklinjen och höga kindbenen som med hennes framförhållning skulle kunna ge att självsäkert intryck.
”Du är riktigt vacker Ness…” fick Alicia ur sig precis innan någon bestämt knackade på dörren och Helen kom in.
Hon var som vanligt slående vacker i en blekrosa klänning med djup urringning. Klänningen var prydd med vita, smala kanter av spets och framhävde som vanligt allt som såg bra ut hos henne.
”Oj” sade hon och gav Vanessa en förvånad blick, men så samlade hon sig snabbt igen.
”Droskan är här nu, vi ska ge oss av” och så försvann hon utan att ge Alicia så mycket som en blick.
Vanessa tänkte inte på det, Helen lade sällan märke till tjänare eller så ignorerade hon dem bara, för det enda hon kunde tänka på var att hon för första gången kände att hon tävlade med sin syster på utseendedelen.
Vanessa skyndade sig ner till resten av familjen som stod i hallen och väntade, och eftersom hon behövt få på sig smycken innan hon rusat ner hade det tagit lite längre tid än hon trott.
”Vanessa, du vet att vi tycker det är viktigt att passa tider…” började hennes far predika, men så gav han henne en ordentlig blick och stannade med ens upp.
”Förlåt, far” sade Vanessa snabbt och skyndade sig fram till dem, en silvermedaljong hängde runt hennes bleka hals och glänste till i ljuset.
”Hm… det gör ingenting…” mumlade hennes far och alla gav honom en lätt förvånad blick innan de gick längs den breda grusgången ut till vägen där droskan var parkerad.
Två enastående vackra hästar trampade lugnt på stället och Vanessa dröjde som vanligt lite med att syna dem eftersom hästar fascinerade henne – det hade de alltid gjort.
”Vanessa, kom nu” manade Helen på och suckade lite otåligt när en av hustjänarna tappert erbjöd sig att hjälpa Vanessa kliva på.
Hon tog hans hand, höll upp klänningskjolen med den andra och gav honom ett svagt leende innan dörren stängdes efter henne och de for iväg.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 27 okt 11 - 21:38- Betyg:  | du skriver så sjukt bra! Du har talang!
ja tkr redan om den här novellen å undrar va som ska hända..
ja vill läsa mer! | | EmmaGlimne - 27 okt 11 - 14:18- Betyg: | Asså, det här kommer att bli din kronjuvel! Sanna mina ord!
Jag älskar det här! Huvudkaraktären är en sådan där person som man
kan och vill känna tillsammans med.. Hon är en helt underbar ung kvinna!
Spänningen ligger i luften under hela kapitlet och mina tankar rusar ständigt
iväg på jakt efter en fortsättning. Vad kommer att hända på balen? Hur kommer hennes
fästman att bete sig? Komplett jubel idiot, eller helt okej? Spännande.
Sen kan jag inte låta bli att undra vad det kommer att bli av den här novellen!
Hur kmr den att utvecklas? Kommer hon att träffa någon annan? Kommer hon att gifta sig med
den hon är bortgift med? Rymma? Leva kvar i trissdess? Gaaah, jag vill veta!!
Skitbra skrivet! Jag tänker inte peta på vajsiga meningsuppbyggnader och brutna skrivregler som jag kan se i texten.
Däremot kan jag ge dig konstruktiv kritik i form av brist på målande person- och miljöbeskrivningar! Vanessa har du beskrivit
jättebra, henne har jag fått en bild av. Detta gäller tyvärr inte de andra särskilt väl. Så fortsätt jobba på! Jag gillar VERKLIGEN
det jag läser och den här kommer jag att följa som en hök! :D Maila när nästa kapitel är ute på "marknaden"! ;D | | Mizz_andersson - 27 okt 11 - 11:27- Betyg: | Du är jätte duktig på att skriva. Gillar sättet du skriver på. Det gör det spännande och intressant.
Mycket bra. =)
Maila nästa del! | | fluppen94 - 27 okt 11 - 00:54 | fortsätt, fastna väldigt mycket för ditt skrivande.
du har talang och du är skicklig..
fortsätt så, längtar tills nästa del :) |
|
|
|
