Riddaren i skinande rustning |
Du plockar inte upp spillrorna efter mig längre.
I din värld och jag för länge sen raderad och obehövd.
Din hand torkar inte mina tårar, utan kysser hennes leende.
Du fyller henne med din luft, och jag står bredvid och sakta faller.
Mina vingar är ännu inte hela, dom som du slet av och försvann med.
Såren smärtar fortfarande och jag är öm.
Ingen kommer mig nära och jag lever som ett ilsket djur.
Våga inte röra mig, jag biter och klöser dig.
Jag blåser en stor och stark bubbla omkring mig, en sån som inte spricker.
När den är klar kommer ingen åt mig!
Men innan den är klar så måste jag försvara mig.
Jag måste vara beredd att bestrida ett krig.
Ett krig som man inte kan segra ensam.
Du kom i din skinande rustning och räddade mig en kort sekund.
Men du släppte av mig i farten, och jag sårades.
Första gången ångrade du ditt val och vände om.
Du tog hand om mig, och skyddade mig.
Du gav mig den kärlek jag behöver för att strida.
För jag har inte ditt yttre, inte din stolthet eller mod.
Jag lever på striderna och hämtar kraften hos dig.
Jag tappade dig åter en gång, men du vände inte om.
Du kommer heller aldrig göra det, jag får söka vidare.
Mina hinder står kvar men krafter försvinner.
Jag söker efter dina spår för att hämta kraften igen.
Men du flyr innan jag hinner ikapp, är det en lek för dig?
Snart är mina krafter slut och hindren för höga.
Vad gör man då, finns det någon lösning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nejlika - 21 okt 05 - 05:20- Betyg:  | | fin. |
|
|
|
