Ett ur av guld, en drömmare och Ingentinget Del I. |
Allt började en torsdag i oktober.
Det var dags för utvecklingssamtal, en av de värsta stunderna som Teresa hade på året.
Hennes mor fick alltid kämpa med att framstå som en god ansvarsfull modersgestalt. Numera så tyckte Teresa synd om henne, så mycket som hon kämpade och drog för att få sin dotter att inte informationen, varken utegångsförbud på kvällarna eller att införa läxläsningstimme, vägrade hennes dotter ”komma in på de rätta banorna” och försöka inta information.
”Det kunde se mycket ljusare ut,” sade hennes handledare Peter och kravsade ner en anteckning i Teresas Individuella Utvecklingsplan, ”problemet är inte att Teresa är obegåvad på något sett eller har några större sociala problem. Hon lyssnar bara inte, tar inte in information. Jag tvivlar inte på att hon kunde.”
Individuella Utvecklingsplan, gjord för individen som skall utvecklas. Teresa visste att den inte alls var individuell, hennes handledare Peter var inte individuell heller. Han skulle snart till nästa utvecklingssamtal, kanske med ett till hopplöst fall.
”Teresa, lyssnar du på det jag säger? Du riskerar att inte få godkänt i alla ämnen om vi inte ser en snar förbättring. Det är allvarligt. Du riskerar att inte komma in på gymnasiet, och jag tror helt ärligt talat inte att ett praktiskt program skulle passa dig, vid tanke på dina slöjdbetyg…”
Slöjd. Så onödigt. Vad skulle Teresa använda sina kunskaper att bygga en fågelholk till då hon var vuxen? Tekniken höll på att ta över samhället. Folk skulle fortsätta bli tjocka, feta, äckliga. Samhället var hopplöst, Sverige var hopplöst. Klockan åtta varje kväll samlades familjerna runt sin satellitbox för att sitta klistrade framför det senaste idolavsnittet, kanske se ett program om på hur överviktiga människor skickades till ett bantningsläger för att bli hånat av ett samhälle med skönhetsideal som endast en liten bråkdel av befolkningen kunde uppnå…
Varför skulle man bry sig? Mänskligheten tog död på sig själv. Teresa skulle få vara med, då bakterierna blev resistenta mot antibiotika eller då USA, Israel och Saudiarabien började skjuta ut sina kärnvapen.
Skyn skulle ha en konstig, brunröd färg, barns skrik skulle låta i bakgrunden då de beklagade sig för deras icke existerande framtid. Folk skulle veta, att allt de gjort var till förgäves. Flickorna som valt lyssna på de vuxna, som valt att vara duktiga i skolan istället för att få pojkarnas åtråvärda blickar, skulle inse att de förlorat sin ungdom utan att få smaka på framtidens söta frukter.
Högstadiebetyg kunde hon lika gärna elda upp.
”Teresa!” hennes mors röst lät sträng, ”Lyssna på honom!”
Teresa log.
”Jag lyssnar.”
”Ja, jag har nog gått igenom allt om studierna. Är det något mer som ni känner att ni vill ta upp?”
Teresa log.
”Jag tror inte det.”
”Säkert?”
Peter visste precis vad Peter försökte ta upp. ”Teresa är en sådan tyst inbunden flicka, men jag är säker på att om hon försöker kan hon delta i det sociala livet i klassen.”
Sociala livet i klassen. Hon skulle kanske också kunna köpa lite kläder som visade hennes former, drömma våta drömmar om en ny mascara och ett par märkesjeans?
Hon visste hur det gick för de som försökte, men ändå inte fick vara med. De som drömde om att få bli inbjudna till festerna, de som lade timme efter timme varje morgon för att försöka framhäva det lilla vackra de hade, som aldrig insåg att de var fula.
En del människor var inte ämnade för de vackra människorna, de var ämnade för att smörja hjulen för samhället de levde i.
Teresa såg på den lilla, blåa plastklockan på väggen, elva noll noll. Hon hade just missat mattelektionen, något positivt hände i alla fall.
Att säga att Teresa var helt ensam i skolan, skulle vara en lögn. Hon hade en kamrat, Petronella Brové. Petronella var inte heller med i ”Det sociala livet i klasset,” vilket dels berodde på hennes namn (Petronella Sarmonella Brové HIV), och dels på hennes utseende: Hon var smal som en pinne, vilket flickorna i klassen både var avundsjuka avundsjuka och äcklade över, dessutom så var hon harmynt med två snett placerade ögon och hade tunt, stripigt nattsvart hår som hon brukade bära i två tunna flätor.
Teresa kunde inte låta bli att erkänna för sig själv, att Petronella var äcklig. Hon led av en sorts sjukdom, en amöba i hennes mage, vilket gjorde att hon endast kunde inta näring i en sond, hennes personlighet var också klängig och irriterande.
”Hur gick det på utvecklingssamtalet?” Petronella hoppade på Teresa utanför hennes skåp.
”Det gick väl okej,” sade Teresa.
”Okej? Jag är säker på att du fick högsta betyg i allting. Tyvärr så fick jag inte högsta betyg i idrott, annars skulle jag vara bäst i klassen.”
Teresa hittade inget svar till meningen utan log förstående, att Petronella var en högpresterande elev var ingen hemlighet.
Petronella stirrade på henne med sina snett placerade, gröna ögon som hon förstod att det fanns något mer att säga.
”Okej, det gick åt skogen. Men säg det inte till någon.”
Petronella berättade att hennes doktor hade erbjudit henne att vara med i en testgrupp för ny medicin mot magparasiter, Teresa lyssnade inte.
Istället så funderade hon på hur hennes styvfar, Rickard, skulle motta beskedet att hans ”dotter” inte skulle klara av grundskolan. Det skulle bli en rolig syn, kanske skulle han lägga lite av skulden på sina egna axlar.
Hon kunde se framför sig hur han låg och vred sig under sitt täcke under natten, ifrågasatte sig om han verkligen var den fadersgestalt han trodde.
Kanske skulle de dra in hennes födelsedagspresenter, Teresa skulle fylla fjorton år inom en snar tid.
”Vad önskar du dig i födelsedagspresent?” Petronella avbröt Teresas tänkande med en fråga.
”Jag vet inte…” Teresa ville inte vara oförskämd, ”om du vill ge mig en present, ge mig de du vill.”
”Det går nog att fixa,” Petronella log.
Dagarna gick och Teresa levde sitt liv: Gick till skolan, gick hem och såg på TV, blev beordrad att infinna sig i sitt rum för att studera.
Det var kvällen innan Teresas födelsedag, hela familjen satt samlad runt matbordet: Teresa, hennes mor, hennes styvfar Bengt och hennes två små tvillingsystrar, Jenni och Jennifer.
”Vad tycker du om att fylla femton, Teresa?” Bengt försökte avbryta tystnaden runt matbordet ytterligare en gång.
”Inget speciellt,” sade Teresa med maten i munnen.
”Prata inte med mat i mun,” beordrade Bengt, ”jag hörde att du har ett viktigt prov imorgon, så det är raka vägen till studierna efter maten.”
”Men pappa då,” sade hennes mor, ”inte behöver du vara så sträng.
Stämningen runt matbordet blev omedelbart spänd igen. Teresa kunde höra hur Bengts käkar malde köttfärslimpan, hon betraktade honom då han tog en klunk med mjölk och hans stora adamsäpple rörde sig.
Teresa tyckte inte om att hennes mor gjorde mat åt Bengt, hon tyckte in om då hennes mors nasala röst samtalade med honom och kallade honom ”pappa”, hon tyckte inte om att hennes mor lagade mat till Bengt, hon tyckte inte om att hon var mor till Jenni och Jennifer. Även om tvillingsystrarna var ett par ytterst normala flickor i femårsåldern, kunde hon inte leva med tanken att hennes egen mor var lika mycket hennes mor som deras.
Måltiden avbröts då klockan på dörren ringde.
”Vem i hela världen ringer på så här dags?” fräste Bengt gick iväg till dörren.
Teresa kände omedelbart igen den mörka, brummande flickrösten. Petronella Sarmonella.
Petronella stod i dörröppningen, iklädd sin brandgula dunjacka som såg ut som en säck över hennes tunna kropp, en skinnmössa med öronlappar över huvudet och med ögon som lös av upphetsning.
”Du fyller år imorgon,” Petronella verkade uppspelt.
”Ja, det gör jag,” Teresa funderade varför Petronella våldgästade henne vid den tiden av dygnet.
”Jag kom på att vi har grammatikprov imorgon, och jag tycker att du i alla fall kunde få ett bra betyg på din egen födelsedag… Så kom jag på att jag klarar mig fint utan din present, till skillnad ifrån dig.”
”Vad pratar du om?”
Petronella log och tog fram en liten ask ur sin jackficka och räckte över den till Teresa. Teresa öppnade asken, och märkte att det låg ett litet ur i den: Uret var av guld, både tim- och minutvisar hade stannat på tolvan, uret saknade sitt bakstycke och hade ett tomrum där batteriet skulle sitta Teresa funderade i några sekunder på om allting verkligen stod rätt till i Petronellas hjärna.
”Stoppa in ditt finger i baksidan av hjulet där batteriet saknades” Petronella pratade snabbt.
Teresa lydde Petronella och stoppade in sitt finger på baksidan av urverket.
Hon kände helt plötsligt hur uret brände till i henne finger, innan hon hann tänka slungades hon bak i luften och kastades mot den rödmålade fasaden.
Hon vaknade av att allting var tyst omkring sig, hon kunde inte höra Petronellas andetag. Sedan lade hon märke till att den råkalla höstkylan inte längre omslöt henne, utan att hon var bunden av en behaglig temperatur.
Hon slog upp sina ögon, och slogs av en chock: Samhället hon bodde i låg inte längre i mörker utan låg i ett blekt eftermiddagsljus, himmelen var täckt av ett ljusgrått molntäcke och gräset hade en lustig, grå färg, som om det inte levde. Hon reste sig upp och såg in i radhusets fönster, där hennes familj nyss hade suttit och ätit sin middag framför levande ljus: Matbordet var tomt, ljusen släckta och hennes familj försvunnen. Det enda hon kunde höra, var sina egna hispiga andetag.
Pulsen höjdes i Teresas blodkärl, vad hade Petronella lurat henne till att göra? Vad var hon, och skulle hon aldrig återvända till det normala?
”Petronella?” fick hon fram med en tunn stämma, ”Petronella?”
Det dröjde några sekunder innan hon insåg att hon kanske skulle göra som då hon försatte sig i situationen, att stoppa fingret i batterihållaren igen. Hon hoppades att Petronellas korta instruktioner betydde att hon inte skulle göra på något annat sätt, och hoppades på att hon kunde lita på sin vän.
Det brände till i hennes hand, innan hon ytterligare en gång slungades bak. Höstkylan låg tätt omkring henne, och hon kunde höra Petronellas fascinerade andetag ytterligare en gång.
”Det fungerade!” sade Petronella chockad, ”jag var rädd att jag hade förvillat dig för alltid!”
”Vad är… Det här… Som du gett mig?” Teresa hade svårt att finna ord i chocken.
Petronella räckte hennes sin handskeklädda hand och hjälpte henne att ställa sig upp igen. Hennes snett placerade gröna ögon lös av upphetsning, Teresa funderade om de inte dolde en blänk av galenskap.
”Ärligt talat. Jag har ingen aning om hur den funkar, om den är farlig, ingenting. Jag har bara… snubblat över uret, kan man säga. I alla fall fungerar det lysande i alla situationer där man kan behöva lite extra tid eller möjlighet att fuska, som i ett prov.”
”Okej…”
”Var försiktig. Nu måste jag gå.”
"Alltså... Vart var jag?"
”Öh… Jag vet inte riktigt. Jag föredrar att kalla det Ingentinget. Öh, hej då."
Petronella vände sig om och gick, på trappen stod Terese och betraktade gulduret i sin hand med förskräckelse och nyfikenhet. Kylan slöt sig omkring henne och trängde igenom hennes tunna mjukisbyxor.
|
| Kommentarer | | Clambie - 17 jan 12 - 22:50 | | Lämna gärna en ärlig kommentar |
|
|
|
