Att Kräkas Fjärilar (publicerad 2009-04-21) |
De två hade vart bästa vänner hela livet.
Deras mammor hade vart bästa vänner, så de hade fått de två flickorna att växa upp tillsammans, precis som det ska vara.
De två kompletterade varandra så bra med sina olikheter.
Alice var busig, enkel och söt. Hon hade ett komiskt svart hårfluff som pekade åt alla möjliga håll och fräknar över hela kroppen.
Cornelia var inte alls som Alice, hon var svart och svår och hade alltid en negativ kommentar på tungan redo. Hon hade även det typiska långa (blodröda) håret, eftersom man så lätt kunde begrava sig i det för att fly världen.
Ja, trots deras olikheter var de bästa vänner.
En typisk dag i deras liv var som följer;
De gick upp, i varsitt hus på varsin gata, och åt frukost, och alltid något man var tvungen att äta i djup tallrik.
Alice åt samtidigt som hon klädde sig i färgglada klädnader med maskerad-mönster, och Cornelia åt samtidigt som hon skrev svarta dikter till en pojke i Australien hon aldrig hade träffat.
De båda flickorna möttes upp varje morgon vid parken mellan sina gator.
Parken de kallade "sitt egna Narnia", vilke betydde på ett ungefär "vårt egna sagorike", men det var alla för tråkiga för att uppfatta.
Vad de ännu inte visste var att denna tidiga April-morgon skulle förändra deras vänskap för alltid. .
Den sextonde April, någonstans i Uppsala på 2000-talet, började en ny pojke i klass 9A.
Hans namn var Felix, och Gud såg han ut som en Felix!
Hans utseende trollband de båda väninnorna.
Han var välklädd för sin ålder med ett enormt hårburr och stora framtänder.
Den dagen sprang Cornelia hem från skolan för att skriva en ny dikt,
"blyga flickor får inte kyssa vackra pojkar" var titeln.
Alice, som stannat kvar i skolan när hennes vän sprungit hem, blev fort vän med den nya pojken, och en pirrande känsla i magen började krypa fram.
Hon hade alltid trott på kärlek vid första ögonkastet, därför hade hon aldrig slutat titta efter den i varje vrå, och nu med honom var hon så så lycklig.
Dagen efter detta var hon sjuk, men Cornelia återfann sig snabbt i skolans lektionssalar.
Där fick hon sitta bredvid Felix, eftersom alla andra platser vart upptagna när hon kom dit på morgonen. Även hon blev fäst vid pojkens karaktär, och det där leendet sen!
Hon blev, likt sin vän, kär i den nya killen med Skåne-dialekten.
Dagarna gick, och nej det var ingen bal på slottet eller en dans på rosor eller vilket positivt ordspråk du än väljer att använda.
Flickorna slutade träffas efter ett tag.
"En tragedi" hade deras mammor sagt, men flickorna hade skrattat och tänkt att de har något så mycket bättre. Båda kände en större dragningskraft mot pojken, än vad de känt för varandra.
En dag förstod de att de förälskat sig i samma pojke och deras Narnia blev deras egna helvete.
Alice, som var känd för sin medkänsla och förstod, tröttnade en dag på att inte längre se annat än Cornelias ryggtavla i klassrummet.
hon gick in på toa, satte fingrarna i halsen och lät alla små fjärilar i magen flyga ut.
Aldrig mer att hon skulle överge ett fint, dyrbart smycke för en pojke.
Det var så de hade kallat varandra, smycken.
Något som alltid pryder och skimrar, även vid de mest tråkiga tillställningar.
Måndag morgon.
Alice hoppade ur sängen, struntade i frukosten och satte full fart mot garderoben där hon slängde på sig en klänning som Cornelia själv sytt åt henne en gång.
Den var vit med en stor rosett över ryggen. De hade skrattat och sagt att den var Alice upp i dagen, skev och konstig men ändå lite busig.
Hon ville bara göra sin vän glad genom att visa att hon bar klänningen hon fått, men när hon kom till skolgården stod De där och höll hand.
Skrattade, log mot varandra och pussades. Hon och Han.
Alice hörde dem säga "vi träffades lite efter skolan och fikade, och så visade han mig sina underbara dikter".
När Alice blir arg, då gråter hon.
Som att allt är ihopkopplat, hennes ilska nuddar tårkanalen och så gråter hon. Det är ytterst pinsamt.
Hon gick fram till sin (föredetta) vän, med gråten i halsen och väldigt blanka ögon, och skrek
"Jag kräktes ju fjärilar för din skull! Du kan inte göra såhär mot mig! Det skulle ju vara du och jag i en rosa husvagn bortom horisonten i all evighet. Du lovade det!" och sedan brast hon i gråt och slängde sig mot marken.
Hon skulle ha gjort vad som helst för att vinna tillbaka sin vän, men vännen tittade på hennes med avsmak, som om hon vore något giftigt.
Hon log hånfullt mot flickan på marken som darrade av rädsla för att bli ensam kvar. .
På Uppsalas alla träd hade det vart inristat "A+C" i ett hjärta, och alla hade vetat att det stod för vänskapen mellan de två flickorna som växt upp ihop.
Idag, några år senare efter att Felix börjat i klas 9A, då började träden förfalla, och det var ingen om var förvånad över att deras vänskap gick sönder med träden.
C:et hade inte brytt sig när hennes vän hade hängt sig av förtvivlan över att bli lämnad bakom, hon gick inte ens på begravningen eftersom hennes förlovningsfest var samma dag.
Och folket grät över vilken tyrann C:et i triangeldramat hade blivit. Men vad som än hände så kunde man inte rädda deras vänskap. Inte nu när ena partern var död och begravd och den andra var nöjd och belåten.
Det fanns ingen rättvisa på Uppsalas gator och det visste träden om. .
Slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | alliiis - 31 okt 11 - 18:29- Betyg:  | | Riktigt bra! Det är något speciellt med hur du skriver, det går inte att förklara men det är riktigt bra som sagt. |
|
|
|
