Lila blommor och sjukhusbäddar. [oneshot] |
Denna oneshot handlar om en tjej vars pappa är soldat i Afghanistan och hon skriver till honom och sådant. :)
Hej pappa.
Det regnar ute då jag sätter mig och skriver det här. Jag går till skolan som vanligt nu, de andra barnen har slutat mobba mig. Jag fick högsta betyg i svenska igår, och efter skolan frågade en tjej i min klass om jag ville hänga med och gå. Vi gick till sjön. Det satt en kille där. Han går i min klass. Han är sötast av dem alla. Fast det är väl min egna åsikt. Jag log mot honom och vinkade när han såg mig och tjejen gå förbi. Sen så bor vi ju åt andra sidan av sjön, och denna tjej bor på den ena sidan. Så hon gick hemåt och jag gick tillbaka. Jag gick ner till sjöns kant där han satt på tillbaka vägen. Eken han satt under hade stora gröna löv på grenarna, även nu i september. Han kollade på mig en stund, innan jag sade hej. Han sade också hej. Jag frågade om jag fick sätta mig ner, han nickade. Vi pratade om allt och ingenting. Klockan var sju då han reste sig upp och skulle börja gå hemåt. Jag tänkte att det borde jag nog också göra. Jag frågade om jag fick hålla honom i handen och han sade ja till det. Vi gick sakta i säkert en halvtimma innan vi skulle gå över en äng täckt av lila blommor som växte tätt ihop. Jag stannade vid mitten av ängen och sa att jag bodde åt andra hållet. Han sade förlåt, men varför vet jag inte. Innan han gick pussade han mig. Mitt på munnen. Jag fick en kram innan han sade hejdå och började gå. Jag stod kvar en stund innan jag med ett flin på mina läppar började gå hemåt. Sakta. När jag kom hem så låg ett brev i mitt rum. Adresserat till mig var det också. När jag öppnade det så hade en i nian bjudit mig på deras fest. Det kändes fantastiskt. Jag kände mig inte värdelös längre.
Då jag skrivit brevet viker jag det A4 papper som jag skrivit, på mitten. Sen stoppar jag ner det i ett kuvär. Jag går in i köket och ger det till mamma. Sen bestämmer jag mig för att gå ut. Jag möter honom nere vid sjön idag med. Han ger mig ett brett leende. Jag ler tillbaka. Jag frågar om vi ska bada, han nickar. Med alla kläder på springer vi rakt ut i vattnet och skrattar. Efter en stund kommer tjejen från min klass. Hon frågar vad i tusan vi håller på med. Skrattandes svarar vi att vi badar. Hon stämmer in i skrattet och springer i vattnet hon med. Vi tre har kul som ingen annan. Sen börjar det pipa. De verkar inte höra det. De fortsätter skvätta vatten. Är det bara jag som hör pipet? Det piper högt och fort, och plötsligt försvinner allt vatten. Jag ser mig själv ligga nerbäddad i en sjukhussäng. Mamma sitter på ena sidan med röda rosor i handen, jag ser henne ovanifrån och hon gråter. Hon kollar hela tiden på mig. Hoppas att jag ska vakna upp. På en bänk bredvid henne står det en sådan där sak som håller en vid liv när man ligger i koma. Ett rakt streck visas bara och jag ser mindre och mindre klart av rummet. Samtidigt som jag dras där ifrån. Då går det upp ett ljus för mig. Inte att jag är död, det var självklart.. Men att allt varit en dröm. Pappa lever inte, han är död och har varit det i två år, kanske längre, jag vet inte ens hur länge jag legat i koma. Fast nu är jag ju död så det skiter sig i vilket fall som helst. Jag hoppas jag får träffa min syster i himlen. Jag hoppas att man inte kan ta sitt liv där med.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | noway - 31 okt 11 - 05:55 | | Vacker! | | ira - 23 okt 11 - 21:10 | | Riktigt vackert!! | Carrre - 23 okt 11 - 10:17- Betyg:  | jättevacker tycker jag!! slutet va awenzome!!!
<3 |
|
|
|
