en novell |
Ehm, ah detta gick ju bra, kunde inte skriva in hela, så kommentaren är fortsättningen :)!
Jag sitter vid bergskedjan och tittar ut över havet, det är vackert och stillsamt, det är strax tid för solnedgång. Tar fram min väska som jag har hängandes på axeln, kikar i min väska och tar upp min systemkamera. Riktar mot de allra finaste stället, solnedgången och med vattnet som skvalpar mot klipporna. Jag tar fler än ett kort, jag tittar på displayen för att se om bilderna blev tillräckligt bra för att spara dem. Det var så vackert, himlen med de små rosa-lila molnen och solnedgången Det är så stillsamt och fridfullt här, ingenting som kan störa... Ända tills nu. Jag känner hur min mobil vibrerar i min skinnjacka, jag tar upp mobilen och kollar på displayern, ser att det är min bror som ringer, jag svarar
- Hallå?
- Hej! Du måstr komma hem! Det har hänt nått, jag vet inte vad jag ska göra. Hör jag min bror säga.
- Vad är det som har hänt? Frågar jag och blir orolig.
- Kom hem bara, snälla? Mamma kan knappt andas hon börjar skaka och kallsvettas.
- Ta det lugnt jag kommer på en gång, blöt en handduk med kallt vatten och be mamma andas sakta, det är en svår panikångestattack, om det inte är det ringer du en ambulans nu efter jag lagt på! Om det inte fungerar de jag sagt, ringer du direkt
"Jag måste skynda mig hem och komma ned från berget fort, jag vill inte förlora henne, Jag bråkade med henne imorse, sen dess har jag inte vart hemma. Jag måste be om förlåtelse, om hon försvinner så kommer jag få panik, jag klarar inte av att hon försvinner!"
Jag springer nedför en brant backe, jag ramlar och slår mig börjar blöda på armen, men det bryr jag mig inte om. Jag måste hem fört!
Min mobil ringer igen, det var min bror igen.
- Händer det nått? Frågar jag stressat.
- Ambulansen är på väg, de tror inte att det kan vara en panikångestattck, utan nått helt annat så de är här snart. Vart är du? Säger min bror och gråter i telefonen.
- Jag är i Örnsberg, på ett berg. Men är på väg till tunnelbanan.
- Okej, vad bra men ni kanske komer samtidigt, säger min bror.
- Okej, men jag skyndar mig! Säger jag och lägger på luren.
Jag springer till tunnelbanan resten av vägen, jag är jätteanfådd, men jag fortsätter ändå. När jag är framme vid tunnelbanan så står det kontrollanter där, jag planka i alla fall, jag har mitt kort i någon av fickorna, men jag har inte tid med att leta efter det. En kille stoppa mig och jag stannade snabbt och sade.
- Jag har bråttom hem, jag har kort men hinner inte leta efter det, min mamma är sjuk och min bror har ringt efter ambulans och jag måste verkligen hem, måste med tunnelbanan, snälla det är första gången, och sista!
Tårarna börjar rinna nedför mina kinder och kontollanten tittar på mig medlidsamt och sade.
- Okej gå, det har hänt mig också, men gör inte om det!
- Jag lovar!
Jag springer ned till perrongen, som tur var kom tunnelbanan precis, jag springer till den sista vagnen som jag ska sitta i så jag kan springa av när tunnelbanan stannar. Jag sätter mig på en tom plats, det är fyra säten som är tomma, jag sätter upp mina fötter på sätet framför mig, jag känner hur tårarna tränger sig igenom tårkanalen och börjar rinna ned från mina kinder ännu en gång.
- Nästa Axelsberg...
Tårarna rinner och jag tänker:
"Åh, kan det inte gå fortare! Jag måste hem nu, inte sen. Varför skulle detta hända? Varför!?"
Tänker lite mer för mig själv
Hur ska jag klara av det är om läkaren kommer in och säger att det är någonting allvarligt? Mamma får inte dö!"
En timme senare,
Pappa har hunnit och komma hit, det har Pierre också. Alla sitter inne hos mamma, läkaren kommer in med journalen i handen och kollar på oss, han ser inte särskilt glad ut.
- Jag måste tyvärr säga att hon är döende, tyvärr finns det ingenting vi kan göra.
- Försök och ta reda på vad det är för fel då för helvette! Skriker Pierre och börjar gråta.
- Tyvärr, det är nått i hennes hjärna som brustit, och det kan vi inte göra någontin åt.
- Ska ni bara låta henne dö här!? Vafan är ni för jävla läkare, du kan lika gärna hämta en kniv åt mig, om mamma dör, dör jag också! Skrek jag och börja storgråta.
Jag springer ut ur rummet, jag sprang in på toaletten, tog upp min väska och börja leta efter mina rakblad. Ångesten börjar komma, jag skar mig över handleden jag ville dö, mamma kommer försvinna, jag kommer förblöda här inne. Jag hör hur någon knackar på dörren. Det var min bror, jag öppnade inte, jag fortsatte och skära, det blev djupare och djupare, till sist öppnade jag dörren, jag började skaka, bloden bara forsade ur min handled, rann ned för armen och ned på golvet, det var en liten pöl med blod. Min bror ropade på en läkare, flera läkare kom springandes. Jag vägrade gå med, dem tog tag i mina ben och mina armar, jag skrek och försökte ta mig loss, till sist svimmade jag av, på grund av blodbrist.
När jag vaknar upp så ligger jag på en sjukhussäng, jag kollar över min arm, det är stygn över, jag börjar pilla på dem direkt, det är sju stora stygn över handleden. Jag har fått dropp.
Jag hör en doktor prata med pappa, hör att doktorn säger att jag är självmordsbenägen och att det bästa sättet är att jag hamnar på ungdomspsykatriska.
|
|
|
|
