Som vatten del 4 |
Jag vet inte hur länge jag satt på den där stenen innan jag simmade hemåt. Jag måste ha varit riktigt långt ut för det kändes som det tog flera timmar innan jag började känna igen havsbotten. När jag kom upp på land och in i huset var klockan redan åtta på kvällen! Inte konstigt att jag var hungrig, jag hade inte ätit sedan min brunch. Jag gick med tunga steg genom huset, drog en handduk runt mig och slukade två stora mackor på några sekunder. Sedan gick jag upp på mitt rum och kollapsade på sängen. Vad skulle jag göra nu? Hur skulle jag bete mig i skolan imorgon? Tänk om Carlos började berätta om att han sett en sjöjungfru som såg ut precis som den nya tjejen från Malta? Skulle folk tro på vad han sa eller skulle de ta honom för sinnessjuk? Förhoppningsvis det senare.. Hade han ens tagit sig in till land? Hur illa var det med hans huvud och hade choken av att se mig gjort det värre? Tankarna snurrade och jag kunde inte tänka på något specifikt. Min hjärna kändes som en överarbetad motor som sprängts. Inget fanns där det borde finnas, det som verkat så bra surrade nu som förvirrade spillror. Vännerna i skolan kändes med ens inte så bra, skulle de bli rädda för mig om de fick reda på vad jag var? Eller skulle de hjälpa mig att hålla det hemligt? Jag visste ingenting och så småningom sjönk jag ner i en orolig slummer. Söndagen ägnade jag åt att packa upp flyttkartonger tillsammans med mamma som var ledig. Det var mysigt att bara ta det lugnt och umgås med henne, på så vis kunde jag pressa undan mina stressade nervösa tankar och njuta av dagen. Jag hade satt klockan riktigt tidigt på måndag morgonen. Skulle jag bli anklagad för att vara sjöjungfru tänkte jag i alla fall se bra ut. Det var fortfarande mörkt ute när jag gick in i duschen. Om jag bara hade vattnet på under korta stunder gick det faktiskt bra och det stärkte mitt självförtroende, jag kunde duscha utan att förvandlas. Med handduken runt kroppen gick jag in i mitt rum. Där fanns en stor säng, en gammaldags spegelbyrå och ett skrivbord med min dator på. Ena änden av rummet såg man inte för där stod det fortfarande massa fulla och halvtomma flyttkartonger. Jag satte mig vid spegeln och började föna mitt hår torrt. När det var torrt och rakt satte jag på mig kläder. Ett par korta jeans shorts och ett blått axelbandslöst linne fick duga. När jag ätit frukost och sminkat mig hade jag fortfarande tid kvar innan bussen skulle komma. Då önskade jag att jag inte hade gått upp så tidigt, nu hade jag ju tid att börja oroa mig! Jag slog på tv:n för att distrahera tankarna men vädret var inte tillräckligt intressant så jag stängde av den igen. Nu skulle bussen gå om tjugo minuter men det tog bara fem minuter att gå till busshållplatsen, vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att börja gå i alla fall, jag kunde ju gå långsamt.
När jag äntligen kom fram till mitt skåp var jag frusen, det hade blåst kallt och jag hade varken haft en jacka eller en kofta. Som tur var hade det varit varmt i bussen. Jag tog mina fysikböcker och gick till lektionen. Alla satt redan där inne men Mr Stayfoj hade inte kommit än så det var ingen fara. Sophie satt med några av de andra tjejerna i klassen, Viktorie, Hannah och Judith så jag sjönk ner på den tomma platsen bredvid Lorett.
”God morgon” hälsade han, och om jag inte inbillade mig lät han ännu gladare än vanligt, om det nu var möjligt.
”God morgon” sa jag och gäspade medan jag lät blicken vandra runt i rummet. När min blick svepte över de bakre raderna fick jag en chock. Nersjunken i stolen med armarna i kors över bröstet satt han som jag minns av allt ville se. Lorett fortsatte prata om något utan att jag hörde på. Jag kunde inte slita blicken från honom.
”Vad är det med dig?” Loretts röst ryckte upp mig ur transen så jag vände mig snabbt framåt och kände en rodnad sprida sig i mitt ansikte.
”Inget.” mumlade jag. Varför var han här? I mitt klassrum, i min klass. Resten av lektionen kunde jag varken koncentrera mig på Loretts frågor eller Mr Stayfojs undervisning om atomklyvning. När lektionen äntligen var slut flydde jag hals över huvud för att inte behöva konfrontera Carlos. Jag gick inte till mitt eget skåp, jag ville inte riskera att möta honom där, så istället styrde jag stegen mot Sophies skåp. Hon var inte där än så jag lutade mig mot raden av skåp och väntade. Strax kom hon gående med tjejerna bakom sig.
”Hej tjejer” hälsade jag.
”Tjenare bruden, hur mårs? Undrade Viktorie med ett leende.
”Det är bra, själv?
”Det rullar” sa hon med ett leende. Vi fortsatte att småprata och de la in sina saker i skåpen. För att slippa gå till mitt skåp nu så lånade jag Sophies och la mina saker där. När de andra tittade bort passade jag på att fånga hennes blick.
”Vi måste prata sedan” mumlade jag knappt hörbart. Hon nickade förstående och stängde sedan sitt skåp. Vi började gå mot cafeterian för att fördriva den kommande håltimmen.
”Jag ska bara gå på toa, gå i förväg ni” sa Sophie med en menande blick på mig.
”Jag behöver nog också gå” sa jag och stannade.
”Visst, visst, vi tar ett bord så länge” sa Hannah och de fortsatte gå. Jag följde efter Sophie in på tjejtoaletterna där hon redan höll på att kolla igenom båsen.
”Ingen här” konstaterade hon glatt och kom sedan fram till mig. ”Vad var det du ville prata om?” frågade hon sedan.
”Varför sa du inte att Carlos gick i vår klass?” frågade jag ilsket.
”Jag tänkte inte på det då” sa hon avvärjande.
”Det var ju ganska viktig information” fräste jag. ”Nu fick jag värsta chocken när jag upptäckte det och Lorett tror att jag är en stum stirrande apa” Sophie ryggade för min plötsliga ilska.
”Förlåt, det var inte meningen” sa hon och undvek att se på mig. Då skämdes jag. Vad höll jag på med egentligen? Det var ju knappast Sophies fel och nu skällde jag ut henne som om hon hade gjort något fruktansvärt. Efter att jag hållit inne alla känslor lät jag dem nu löpa ut över Sophie, hon som var så snäll och bara hade hjälpt mig.
”Säg inte förlåt” suckade jag sedan. ”Det är bara jag som är grinig, förlåt mig” Jag hängde med huvudet och skämdes väldigt mycket.
”Det gör inget gumman. Jag bara undrar vad det är som gör dig så här.. instabil” Sophie klappade mig lätt på axeln medan hon pratade. ”Jag förstår att det är ovant men det blir bra. Carlos kommer snart att ignorera dig lika mycket som han ignorerar alla andra och dessutom verkar det som om Lorett har fått upp ögonen för dig” hon blinkade mot mig och jag kände mig genast bättre, klart att det skulle bli bra. Sedan insåg jag vad hon sagt om Lorett och knuffade till henne.
”Nehej då!”
”Jo! Har du inte sett hur han stirrar!”
”Galning” muttrade jag och vi gick tillsammans bort till de andra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 10 dec 11 - 18:15- Betyg:  | | Jätte bra! Jag håller med de andra om att det verkat som om du gett upp och att det är jätte roligt att du tagit upp den igen! Jag vill läsa mer och hoppas att du skickar in en ny del snart :D Du kan väl maila mig när du gör det? (A) <3 Och om det är en novell du saknar kan du väl bara fortsätta på den? ^^ | | blackgirl - 19 okt 11 - 10:31- Betyg: | | Jag trodde också att du gett upp denhär :OO Men nu e jag jätteglad c8 för du har skcikat in :DD | | miss_flos - 18 okt 11 - 21:40 | Och nu blir jag sentimental och börjar gråta. Tack, du är så underbar <3
Det hjälper verkligen (host, inte) att låten som spelas nu är längesen. Det får mig att tänka på en viss annan novell som jag saknar. | | Chenso - 18 okt 11 - 20:49- Betyg: | | Jag trodde du struntat i denna, så jag kan lova dig att jag just nu sitter med ett stort fett jävla smile på läpparna. Jag älskar det du skriver, min fru, väldigt mycket. Du är så duktig. Ser fram emot en fortsättning! Det är ju så spännande nu! |
|
|
|
