MOBBAD Del 4 |
Det är faktiskt så. Jag kommer inte försent! Hittar en plats i ett hörn. Ingen bryr sig om platserna längre. Och läraren har sagt att vi ändå får sitta var vi vill. Jag försöker tänka på lillebror. På hans varma kramar. Läraren står där och pratar, men det är så svårt att koncentrera sig. Har så mycket annat att tänka på, tänker på hur det ska gå idag. Tills min lärare säger att nu ska det vara grupparbete. Jag hatar grupparbete, jag gillar det verkligen inte. En av de jobbigaste sakerna på lektionen. Det är det att även om jag kommer med några tjejer eller killar som innerst inne verkar snälla, är de så elaka på ytan mot mig. Alla är emot mig. På något sätt. Fatta det! Ha en hel klass emot sig! Jag skrev en dikt om det en dag:
Vet du hur det känns?
Alla kränker,
vågar inget annat.
Jag.
Är
DÄR
ENSAM
Kan inte säga emot
Det är jag mot världen,
ensam.
Snälla?
Behöver bara en.
En mäniska,
så vi kan vara två.
Så jag inte behöver vara ensamast i världen.
För hur j*vla lätt är det att vara själv mot alla?
Fröken Anna tittar fram genom sina glasögon. Hon ropar upp oss. Hon kommer till mitt namn.
"Henrika..." Och jag undrar verkligen vem jag ska vara med.
"...Robin, Maja, Niclas och Julia är i en grupp" säger hon. Och det är inte kul alls. Två av de värsta är Robin och Niclas. Tjejerna är nog inte lika jobbiga, fast det beror på. Det är så ibland. Men killarna är mest "på" mig. Tjejerna; Maja och Julia kollar på varandra, och fnittrar. De är kompisar, bästakompisar. Om man kan ha fler och det kan man nog. De är kompisar med några fler tjejer från klassen. Läraren är klar med uppropningen och jag börjar sakta gå mot gruppen. Nästan böjer ner huvudet. Vill inte möta deras blick. Tjejerna kollar på mig, och skrattar. Elakt.
"Ja, de är verkligen fula" säger en av dem, den andra nickar. De säger inte först vad det är de tycker är fult. Jag kollar ner på min kropp, struntar i det. Men killarna är nyfikna, de frågar.
"Vad är det som är fult?" Och säger det extra högt.
"Hennes byxor." Jag kollar ner på mina byxor, säger inget. Jag blir ledsen, på riktigt. Det är farmor jag fått dem av. Hon har inte så mycket pengar, men hon har gett mig dem. Det är mina favorit-byxor. För att jag fått dem just av farmor och jag gillar dem. Av allt, så valde de byxorna. Jag försöker hålla igen tårarna. Börjar springa ut ur klassrummet. Kniper igen tårkanalerna. De garvar.
Jag springer in på toaletten. Stänger och låser dörren. Där. I spegeln, möter jag mina blåa ögon. Mina iskalla blåa ögon. De är en liten aning röda i nyansen, efter gråten. Tårarna är kvar på kinderna. Varför gråter jag? Jag är stor nu, inte liten som Oscar. Jag är stark. Måste hålla igen tårarna, egentligen. När jag tänker på det pressas det ut ännu fler tårar från ögonen. Här är jag, tänker jag. Jag är fin som jag är. Men nej. Det tar inte riktigt till. Efter allt det de sagt till mig. Så länge, eller i det som känns som en evighet.
En kurator jag hade ett tag, sade det där med speglen, eller alltså att jag skulle säga det där. Till mig själv. "Här är jag. Jag är fin som jag är" det är de orden som fortfarande finns ekande i mitt huvud. De kommer bara fram ibland. Men det känns mer som att jag talar till spegeln.
|
| Kommentarer | | Mathilda1 - 20 okt 11 - 20:29 | | fast den blev typ inte längre! | | Mathilda1 - 20 okt 11 - 17:02 | | Naww, och vad bra! Då får ni mer text på nästa... | | Bonnie4ever - 20 okt 11 - 00:12 | | Jag tycker tvärtom att du ska ha mer text! :D Det här är grymt Matti, en stor tumme upp. Nej två! Om jag hade en till skulle den få tre! | | smuttsigflicka - 16 okt 11 - 19:47 | Det är absolut inte mycket text.
Bra styckes indelning och ett ämne som fler borde
skriva om!
Dock borde du ha längre meningar.
Kram! :) | | Mathilda1 - 16 okt 11 - 19:40 | | Blir det för mycket text att lägga ut på en gång? |
|
|
|
