MOBBAD Del 3 |
På kvällen knäpper jag på teven och jag och min bror sitter där och myser i soffan. Han ligger t.om i mitt knä, och det är så skönt att ha honom där. Och det är så mysigt att bara vara där. Alla borde få ha det så vanligt, bara, utan det jobbiga. Skulle vilja stoppa tiden, nästan vara där för evigt. Tillslut somnar han i mitt knä. Han ligger där och snarkar och det är så gulligt, han är så söt! Jag bär honom upp, han är tung, men det går. Sedan lägger jag honom i hans säng och hämtar tandborsten och gnuggar lite, utan tandkräm, så han inte ska svälja den. Sedan pussar jag honom och släcker.
"Jag älskar dig" viskar jag och går.
Sedan går in på mitt rum, och gråter. Gråter för det jag får vara med om, det som händer varje dag, mobbningen. Gråter, bara gråter.
När hulket och tårarna tagit slut lägger jag mig ner på sängen. Och jag funderar över det de två tjejerna sade, tror nog att de bara luras. Jag hör att pappa kommer hem och ropar nerifrån till mig:
"Hallå!"
"Hallå!" ropar jag lite lägre från det mörka rummet, som jag släckt, "Var tyst, Oscar sover redan".
Jag blundar och somnar sedan.
På morgonen vaknar jag av väckarklockan som, som vanligt ringer 10 i 7. Jag äter frukost och allt det där, gör mig i ordning och så. Jag är ju tvungen att gå till skolan. Vi har skolplikt här i Sverige. Ganska ofta brukar jag få lämna Oscar på dagis. Det går bra såklart, men samtidigt är det jobbigt. Jag kommer ofta försent då och får jag extra mycket uppmärksamhet. Vissa kanske skulle gilla det, men inte jag. För då säger fröken: "Kommer du försent nu igen?" och så buar hela klassen. Sedan skickar de massa extra lappar till mig. Ni kanske inte vet hur det är? Men det är inga roliga lappar. Om det inte hade hänt hade jag bara kunnat smyga in i tid och gå och sätta mig i ett hörn, fast vi har bestämda platser, men ingen skulle nog märka om jag satte mig vid ett ledigt bord.
Jag följer med lillebror till dagis och leker lite med honom.
Tills klockan är alldeles för mycket.
"Oscar, du, jag måste till skolan nu. Ha det så bra och lek med alla andra barnen!"
Han ser lite besviken ut, men spinger sedan iväg glad till de andra. Att han har det så bra där på dagiset, så enkelt. Önskar att jag också hade det så. Blir nästan tårögd och tänker att han ska inte få uppleva det jag gör varje eländiga dag i skolveckan. Önskar att jag skulle få bli så liten som honom igen, då ingen visste vad mobbning var.
Jag springer snabbt. Det snabbaste jag kan. Vill absolut inte komma sent och få skämmas hela dagen. Det gör jag i alla fall, men ändå, så det inte blir värre. "Springa, jag MÅSTE springa" tänker jag, medans jag flåsar starkt. Jag kommer in på skolgården och där ser de mig. Såklart. Försöker undvika deras blickar, bara koncentrera mig på dörren, dörren till skolans byggnad. Men vet ni? Blickar kan bränna, det kan de faktiskt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 27 okt 11 - 22:06- Betyg:  | | du ksriver sjukt bra :) | | Mathilda1 - 18 okt 11 - 20:04 | | Tack! :D Blev faktsikt väldigt nöjd med sista meningen! :) ;) | | Bonnie4ever - 18 okt 11 - 19:33- Betyg: | Mathilda, du är grym. Den sista meningen var helt enormt bra!
Längtar till nästa del, MEJLA! :)<3 | | Mathilda1 - 16 okt 11 - 19:27 | | :D Det kommer! Alldeles snart! :D ;D | | BoringGirl - 16 okt 11 - 16:07- Betyg: | Riktigt bra!
Vill ha mer!! :)
(hade jag varit hon så hade jag struntat i skolan och rymt) |
|
|
|
