I min vattentäta bubbla |
Vattnet är kallt, sluter sig om mig, som om jag befinner mig inuti en bubbla. Det är ljust, solljuset kommer in genom de små springorna i bubblan. Trots det sä finns det inget vatten, inte där. Jag sträcker fram handen och rör vid den sköra, genomskinliga bubblan som jag befinner mig i. Jag kan svagt se min spegelbild i den, i vattnet på andra sidan. Vattnet är klart, och fiskar i alla möjliga färger skymtar längre bort. Jag försöker röra dem, men kommer inte en millimeter närmare, även fast jag försöker. En gul fisk med vita ränder, med en sådan där sjöhäst-mun, kommer mot mig. Simmar precis på andra sidan. Jag rör försiktigt med fingertopparna, bara skiktet av den sköra bubblan är emellan oss. Aldrig har jag känt mig så levande som nu, med allt så nära. Vattnet bara några millimeter ifrån mig, men ändå så långt borta, så omöjligt för mig att nå.
Det är tyst, men trots det inte ensamt. Jag känner mig inte alls ensam, jag är ju där, i havet. Med glimtar av solljus och fiskar som sällskap. Den gula fisken med vita ränder försöker smaka på mig, eller kanske på bubblan, jag kan inte avgöra vilket. Jag flyttar mig närmare och sätter mina läppar mot den, och ler. Den ser nyfiken ut, försöker komma in. Men jag vet att jag inte kan släppa in den. Inget kan jag släppa in, i min vattentäta bubbla. För om jag gjorde det, så skulle jag drunkna. Inget kan komma innanför min vattentäta bubbla. Men jag kan uppleva det lika bra som någon annan. Jag ser på luftbubblorna som fisken skapar, de seglar upp mot vattenytan, långt där ovanför. En för en seglar de upp mot ytan, medan jag och fisken fortfarande befinner oss här nere. På varsin sida av en vattentät bubbla, ovetandes om omvärldens existens.
|
| Kommentarer | | familjeflickan - 18 okt 11 - 19:02 | | Fint! Jag gillar parallellerna mellan bilden och vår omvärlds moral. |
|
|
|
