Någonstans emellan |
Jag satt lutad mot en stor ek, och dess löv låg prydligt på marken bredvid mig. Kylan gjorde mina händer kalla som is, men jag försökte att inte bry mig. Löven var sköra av frost, och det glittrade om dem i morgonljuset. Min röda mössa, som var något för stor, hade halkat ner lite. Jag passade på att rätta till den, även om jag inte brydde mig egentligen.
Det var tyst och lugnt, bortsett från två fåglar som bråkade om en gren som låg på marken. Jag kunde höra Nereas röst mellan träden. Jag visste att hon kom allt närmare mig, jag såg henne framför mig. Hennes mjuk-gröna ögon och pojkaktiga, blonda kortklippta hår. Hennes rosiga kinder och stora leende, iförd en jeansklänning. Barfota. Jag strök handen genom hennes korta hår, kysste hennes iskalla panna varm. Se henne le mot mig. Sådär som hon alltid brukade göra.
Bara för att öppna ögonen och inse att hon är borta. Som så många gånger förr.
|
|
|
|
