MOBBAD Del 2 |
"Hallå?" någon knackar mig hårt på ryggen. Vänder mig om, vågar inget annat.
"Du, vi kan hjälpa dig på något sätt. Ja, med.... mobbingen." Jag skakar på huvudet, drar upp axlarna.
"Vet inte."
Vet inte om de verkligen menar allvar. Var det inte de där som kastade äpplen på mig i 4:an?
"Vi ses vid skogen, där bakom fotbollsplanen om en vecka, fast på fredag, klockan 5."
Jag säger inget, men de går skrattandes iväg. Jag vet ju inte om de skrattar åt mig. Vet ju inte.
Skoldagen tar slut och jag går hem. Min lillebror kommer krypande emot mig. Mamma har redan hunnit lämna honom från dagis, och när hon ser mig skyndar hon iväg, drar på sig jackan, men stannar i dörröppningen och säger:
"Jag måste tillbaka till jobbet! Du sköter lillebror, va?" Hinner inte svara, nickar bara. Men då har hon redan smält igen dörren och skyndat ut. Vuxna kan också smälla i dörrar. Det har jag erfarenhet av. Jag ler mot Oscar, jag älskar honom verkligen. En av de få jag har.
Jag går in och häller upp mjölk till oss, det vet jag att han gillar, och det gör jag också. Efter det brer jag varsin macka till oss, Oscar får en liten.
"Mmm" säger han och skrattar sedan. Skrattar nästan med, men det går inte riktigt, det jobbiga från skoldagen är kvar.
Hela eftermiddagen leker jag med Oscar, med tågbanorna, pussel och allt möjligt, jag får t.om vara kassör. Och dricka te ur teservisen. Jag hinner nästan inte göra mina läxor, men precis innan maten lämnar jag faktiskt lillebror vid tågbanorna och sätter mig ner och gör mina läxor. Det är då tankarna kommer in på skoldagen, men jag försöker strunta i det. Det går och jag gör läxorna ganska snabbt. Egentligen är jag ganska stark, som kan tänka bort det.
Sedan vid 6 kommer mamma hem, men nu är hon absolut inte stressad längre, hennes arbete är ju slut för dagen. Det är skönt, gör mig mer lugn.
Hon lagar mat, det blir köttbullar och potatismos. Vi har så vanlig mat, verkligen såndär typisk svensk mat. Kanske lite barn-mat, men vi har ju faktiskt ett litet barn i vår familj. Att saker kan vara så vanliga, när de samtidigt är så annorlunda. Det är som att jag lever i 2 världar. Skol-världen och hemma-världen. Jag föredrar hemma-världen, där är allt lungt och inte piss och hemskt. Men det är ju klart, dem älskar jag ju.
"Maten är klar!" ropar mamma, och precis då har jag gjort klart det sista mattetalet!
Vi sitter där i ett vanligt kök och äter mat, hemma är det så att man nästan ibland kan glömma bort den andra världen. Nästan så.
"Hur går det med vänner då i skolan? Jag tänkte träffa några vänner ikväll."
"A, visst" svarar jag bara, skönt att jag inte behöver säga någon osanning, hon frågar inte mer.
Lillebror berättar om sitt dagis.
"Gott." säger jag och tittar på maten.
"Ja, det var ganska gott" säger min lillebror.
Sedan när mamma plockat in sakerna och så, ger hon sig iväg, men innan så ger hon mig en lång kram, jag ler och blir verkligen glad. Den ska jag ha kvar. Det är inte så ofta brukar vi inte krama varandra, inte lika mycket som när jag var liten i alla fall. Jag är ju äldre nu, det blir en annat sak då. Sedan är vi själva igen, jag och min bror. Min mamma brukar inte vara borta så ofta, men när hon är det så lägger hon mycket ansvar på mig. Och nu tar hon allt på en gång, men att vara borta alltså. Det går bra, och det är ju bra och det känns skönt att hon litar på mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mathilda1 - 16 okt 11 - 19:34 | | åhh, vad glad jag blir! :) | BoringGirl - 16 okt 11 - 16:02- Betyg:  | | Jag är fast ^^ | | Mathilda1 - 15 okt 11 - 16:26 | Tack!
Mailar tyvärr inte men lägger ut här.
Nu när jag läser den själv känns det som att det är lite saker jag kanske borde ändra..aja!
Nu del kommer alldeles snart! | | Bonnie4ever - 15 okt 11 - 13:53 | | Bra, mejla nästa! <3 |
|
|
|
