alla dom som tänker fel- del 5 (L) |
Jag, Licia Axelsson, satt i buss kuren och grät. Jag slog med öppna händer mot glas väggarna nästan som om jag skulle ge dem örfilar. Sen orkade jag inte mer. Jag sjönk ner på den gjutna betong plattan som busskuren stod på och tänkte på hur fan allt det här började. Hur jag började med alla dessa fester och när allt gick så jävla fucking fel? Innan var jag ju en ganska lydig och väluppfostrad tjej. Jag gick alltid på alla lektioner och hatade när folk blev arga på mig så därför gav jag dem ingen anledning att vara det. Jag tyckte att dem andra som drack och rökte var konstiga idioter. Jag skulle aldrig slå någon, det skulle aldrig falla mig in. Sen blev mamma sjuk och allt blev sämre. Jag började väl så småningom försöka dränka sorgen med alkohol, men fast blev jag nog inte riktigt fören mamma en vår morgon inte fanns längre. Det var väl nästan ett och ett halvt år sedan nu. Pappa försökte väl precis som jag dränka sorgen i alkohol och han kan inte riktigt kontrollera sig själv. När mamma dog hade vi inte råd att bo kvar i vårt förra hus och vi var tvungna att flytta dit vi bor nu. Egentligen var det väl lite långt till skolan och jag skulle behövt byta, men jag vägrade och fick tillslut min vilja igenom. Istället åker jag buss 45 minuter varje morgon för att ta mig till skolan. Det gör mig ingenting. Jag antar att jag har precis som pappa har ganska svårt att kontrollera mig själv, vilket gör att jag inte allt för sällan hamnar i bråk. Jag är inte rädd för att slåss, för att dricka och bli full, inte rädd för att hamna i fängelse, inte rädd för att gå själv i mörkret, inte rädd för att förstöra mig själv, och absolut inte rädd för att dö.
Men nu satt jag där och lät tårarna strömma. Vad var det som hade hänt den här gången. Vad var det som hade gjort mig sådan här? Vad var det som fick mig att gå där ifrån istället för att klippa till Kim? Jag rev med fingrarna i betongen och de små gruskorna som låg utspridda på marken. Jag huttrade till av kylan. Jag längtade något så fruktansvärt efter mamma där jag satt, eller halv låg på marken. Hade hon fortfarande funnits hade detta aldrig hänt. Jag ville skylla allting på henne, jag ville säga att allt som hänt var hennes fel. Det var hon som hade dött, och lämnat mig här, det var hon som hade gjort så att pappa börjat dricka, och då var det på något sätt hon som hade gett mig alla dessa blåmärken som ömmade över hela min kropp. Allt var mammas fel, ALLT!
Jag antog att jag nu skulle behöva gå hem. Jag kunde ju inte gå till Kim. Dessutom visste jag ju inte ens om hon var hemma. Egentligen kunde jag ju inte gå till pappa heller eftersom jag visste att då skulle jag antagligen få stryk. Ganska mycket sådant. Men det var ändå dit jag gick. Jag hade väl inte så stort val. Jag tog upp mobilen och kollade på klockan. Om pappa mådde hyfsat bra idag skulle han antagligen sova nu och då kunde jag kanske smyga in och ut obemärkt. Jag gav det ett försök, mycket väl medveten om riskerna, men här ute skulle jag antagligen frysa ihjäl.
Försiktig vred jag om nycken i låset och ännu mer försiktigt öppnade jag dörren. Tog av mig mina skor och sneglade in i köket där en svag lampa lyste. ”Licia?, är det du?” ropade pappa från köket. Antagligen hade han sett när jag kom. Jag smög fram till dörren och tittade in. Pappa satt vid köksbordet med ryggen mot mig, och lutade sitt huvud i händerna. I den ena handen höll han en ny tänd cigarett och i den andra ett glas med wisky. På bordet stog en flaska vin och ett tomt vin glas också. ”Licia?” frågade pappa än en gång och vred lite på huvudet. Jag som nu stod helt i dörröppningen kunde se min pappas rödsprängda ögon och hur tårarna sakta rullade ner för hans kinder. Jag kunde höra gråten i halsen när han än en gång upprepade. ”Licia”. Jag kunde se hur hans blick var dimmig av wiskyn och vinet. Men jag kunde se på honom att han inte var hotfull i blicken. Han var endast sorgsen. Försiktigt gick jag in till honom, och satte mig vid köksbordet. Jag försäkrade mig om att jag hade ett bra avstånd. ”Jag trodde jag hade förlorat dig också” sa han och drog med handen lite lätt över min kind. Jag ryckte först till vid rörelsen och beröringen men tog sedan ett stadigt tag om han handled och la ner den på bordet igen. Han bara nickade. Hans mörka hår var fett och sliskigt och lite feta slingor hängde ner i ansiktet och killade honom på kinden. ”God natt” sa jag och klappade honom lite på armen. Sedan gick jag upp på mitt rum.
Mitt rum hade grå väggar och ett fönster som vette ut mot gatan. Till höger om fönstret stod min som vanligt obäddade säng, ovanför sängen hängde en lampa och en almanacka. Jag ryckte ner almanackan och kastade mig sedan på sängen. Jag studerade den noga och strök med en penna över de dagar som varit. Jag kom till min förvåning fram till att det bara var två dagar kvar till jul. Jag rullade ur sängen och ner på golvet och började rota runt under sängen. Jag visste att jag där någonstans skulle ha min julklapp till pappa. Jag hade faktiskt köpt en sådan. Jag tyckte ändå han var värd det. Han var ju faktiskt kärleksfull ibland. Jag visste dessutom att allt han gjorde, gjorde han för att han saknade mamma, och den känslan kände jag ju igen. Jag hade ju ungefär samma problem. Presenten var redan inslagen och men jag kunde komma ihåg att jag köpt en bio biljett. Det må vara tråkigt men bättre fantasi än så hade jag inte. Jag kollade under sängen och konstaterade att jag inte köpt en julklapp till Kim, och hon skulle minsann inte få någon heller. När jag lutade mig fram trillade något ner på golvet. Jag reste mig upp för att se vad det var, och hittade guld armbandet. Jag fick dåligt samvete för att jag faktiskt stulit något. Något av värde. Inte som när man var mindre och snatta lite godis eller som jag som stal min första Bh. Nej jag hade verkligen stulit något, något som någon annan betalat för. Jag tänkte att jag så fort som möjligt skulle göra mig av med armbandet, men inte ikväll.
Jag bytte om till ett par mjukis byxor som jag hittade i min garderob och kröp sedan ner under täcket. Jag låg och tittade på fotot på väggen mitt emot. Jag kunde minnas när vi tog det. Det var jag och mamma som stod i mitten. Till höger om mamma stod pappa. Med på kortet var också mina två kusiner från England som kommit och hälsat på oss den hösten. Vi stod under den stora eken på lekplatsen precis utanför vårt förra hus. Pappas hår stod på ända och mitt blonda hår blåste rakt i ansiktet på min kusin. Mammas också blonda hår blåste in i mitt ansikte men vi allihop log som galningar. Jag inbillade mig att jag fortfarande kom ihåg hur mammas hår luktade när vi stod där, men det var omöjligt. Dels för att det blåste så, och dels för att det var närmare fyra år sen nu. Jag skrattade lite åt hur liten och fånig jag var i femman. Sen grät jag lite också. Jag grät åt att mamma var borta och åt att jag fortfarande var så liten och fånig. Sen somnade jag bland tårarna.
När jag vaknade igen var det ljust ute. Eller i alla fall så ljust som det blir på vintern. Jag vaknade av att min mobil vibrerade på nattduksbordet. Displayen lystes upp av Kims namn. Jag ville inte svara så jag tryckte bort samtalet och somnade om. När jag vaknade igen hörde jag hur det slamrade i köket och hur något gick i kras. “Faaaaaan!” hörde jag pappas sluddriga röst nerifrån köket. Jag tänkte att om han nu var full och dessutom förbannad kanske det vore bäst att smita ut utan att han märker mig. Jag kollade på mobilen igen och såg 3 missade samtal från Kim. Hon måste verkligen varit desperat. Jag bestämde mig för att ringa upp henne när jag kommit ut här ifrån. Jag tog en väska och tryckte ner massa kläder från garderoben ner i väskan. Jag tänkte att det kunde vara bra att passa på då jag ändå var hemma. Jag öppnade försiktigt mitt fönster och släppte ner väskan. Mitt rum låg precis i hörnet och just då var jag väldigt lycklig för att stupröret gick precis utanför mitt fönster. Jag klättrade ner för stupröret och hoppade den sista biten och landade tillslut mjukt i den vita snön. Jag reste mig snabbt upp, slängde väskan över axeln och gick ut till vägen. När jag kommit en bit bort tog jag upp mobilen. Ytterligare 2 missade samtal från Kim visades på skärmen och ett sms. Jag öppnade inkorgen, helt säker på att sms:et kom från Kim. Men namnet ovanför medelandet gjorde mig förvånad.
LINUS:
Hej, tänkte höra vad du gör ikväll?
Du försvann bara igår. Jag ville be om ursäkt för att jag snodde din mobil och la in mitt nummer också och jag hoppas du inte blir för sur. :)
Jag kollade länge på meddelandet, och läste det om och om igen.
Jag hade hans nummer nu ja, men hur hade han fått mitt?
Jag funderade på vad jag skulle svara och bestämde mig för att vänta lite med det. Han kan väl inte ha så bråttom? Jag stängde ner meddelandet, och tog istället mod till mig och ringde Kim. Tre signaler gick fram innan någon lyfte på luren. Kims röst hördes i andra änden av luren. “Hallå?” Jag väntade ett tag innan jag sa något. “Hej...” sa jag lite försiktigt. “Licia, var i helvete är du?, Fattar du inte att jag letat halva natten efter dig där på festen tills någon sa att du stuckit. Vart i helvete stack du?!” Kims frågor föll som tunga regndroppar över mig och det gjorde nästan ont för varje gång dom slog i mitt huvud. Sen skakade jag av mig det. Det var ju faktiskt hon som varit elak. Hon förstod nog att jag inte ville svara så därför avslutade hon samtalet med ”Kom hit!”. Jag klickade av samtalet. Skulle jag verkligen gå dit? Kanske hade hon inte menat det men Kim har ju alltid sagt till mig att det är bara när man är riktigt packad som man säger vad man verkligen menar. Men jag gick dit. Halvvägs uppe i trappan stannade jag och tvekade ännu en gång. Jag hade till och med hunnit vända mig om och ta tre steg ner i trappan igen innan jag slog mig i pannan och tog mod till mig. Jag gick upp och plingade på, men väntade inte på att hon skulle öppna utan klev bara in och sparkade av mig de röda conversen. Hela vägen genom hallen intalade jag mig själv: det var hon som gjort fel, det var hon som gjort fel, det var hon som gjort fel. Om och om igen. Kim stod mitt i det enda rummet som fanns och kollade på mig med en blick som fick mig att tappa allt mod. “För i helvete Licia, du kunde väl åtminstonde sagt till när du gick!?” Sa hon till mig och satte händerna i midjan. De svarta jeansen satt precis på höfterna och de lämnade en liten glipa mellan dom och t-shirten hon bar. Jag sa ingenting än utan stod och kollade ner i marken och drog i min redan alldeles förstora t-shirt. Kim kollade på mig och bara väntade på svar. Jag andades tungt och försökte hitta mod. Hon fick mig alltid att känna mig så underlägsen. “Har du bara tänkt stå där och glo eller ska du komma med en ursäkt någon gång?” sa hon. “Va fan!” Röt jag och hon ryckte till. “Ska jag be om ursäkt? Det är fan tvärt om!” Jag såg på henne med stora uppspärrade ögon. Hon såg frågande på mig. “fan Kim, du satt ju fan och klaga igår över att jag är så jävla jobbig för någon kille du inte ens känner medans jag står och tittar på. Hur fan tror du det käns? Och sen ber du dessutom mig att be om ursäkt. För vadå? För att jag blev helt jävla sårad av min bästa vän och inte ville vara kvar där längre. Fan Kim!” Jag kände gråten i halsen. Tillslut lyckades en liten tår tränga sig ur genom ögon vrån.
|
| Kommentarer | | yllop - 11 okt 11 - 19:37 | | OJJ, såg nu att det var ganska mycket felstavningar och särskrivningar. Men jag använder ett program som inte rättar fel eller markerar när det är fel så det är svårt att upptäcka. Ni får helt enkelt så ut med det. :) |
|
|
|
