När jag var mindre och ensam |
"Ingen förstör så mycket som du.
Ingen förstör för oss så mycket
som du gör"
Jag gör mitt bästa för att glömma
att jag är lägsta prioritet, och
jag försöker komma ihåg att du
ljuger varje gång som du säger
att du älskar mig, du - min mamma.
Och jag som förr ville skrika på
hjälp. Men något band mig. Jag
visste att jag skulle bli jämförd
med någon så mycket sjukare,
och då skulle jag bli frisk.
Och mamma, har du aldrig hört mig
gråta? Eller har du bara inte brytt dig?
Svårt att dölja alla snyftningar i täckets
kant samtidigt som jag gömmer mig för allt
annat som gör mig rädd. Men du verkar aldrig
ha hört något, någon kväll.
Bara när min syster var ledsen så hörde du,
bakom väggarna och musiken i hennes rum.
Men det har väl med er att göra? Att det är
ni mot mig. Jag har ingen prioritet och jag
får inte vara en del utav familjen då ingen
förstör så mycket som jag, men hennes rop
hörde du. Att hon behövde någon, och jag blev
ståendes tills dörren stängdes mellan er och
mig. Den där jävla dörren!
Sen dess är den stängd.
Dom och sen jag, dom och sen jag - det ekar
i mitt huvud.
Men jag gick in till mitt rum, mitt ensamma
rum. Jag lade stora gosedjur mot min kropp
och låtsades att även jag hade någon som
höll om mig, medans mamma tröstade min syster
i rummet intill.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | baggins - 11 okt 11 - 10:17- Betyg:  | | fint skrivet, väldigt hemskt.. :( | | Preity - 11 okt 11 - 01:05- Betyg: | | :( |
|
|
|
