De gömdas hemligheter [14] |
Hejsan! Då var sista delen ute nu... som sagt; när jag bestämmer mig för att avsluta en berättelse gör jag det hellre ganska direkt istället för att dra ut på det så att jag tröttnar och gör något som jag senare får ångra (haha, det lät dramatiskt!).
Jag vill bara tacka er som varit med på den här lilla resan och villt acka för att ni läst och kommenterat! Jag hoppas att ni gillat att läsa den lika mycket som jag gillat att skriva den, så hörs vi nästa gång jag är ute med en berättelse! :D<3
Tack för alla underbara kommentarer! Det är ni som har fått mig att fortsätta skriva vet ni! (:<3
Kapitel 14 – Kärlekens olika former
Öppna då! Tänkte jag frustrerat efter att jag knackat ett flertal gånger på rätt dörr.
Det var knäpptyst i rummet, men jag visste bättre än att han låg och sov. Klockan var åtta och solen hade gått ner för länge sen. Januari var en månad med mörka kvällar, och just ikväll var himlen krisstallklar med skimrande stjärnor bortom gatuljusens gula sken. Antingen var han där inne, medveten om att jag stod utanför och ville in, och så var han en sådan idiot att han vägrade öppna. Eller så var han där inne, medveten om att jag stor utanför och ville in, och så var han för sårad för att vilja se mig igen. En tredje möjlighet fanns såklart; att han inte var inne på rummet, men jag hade en känsla som sade åt mig att fortsätta vänta.
”Sam, jag vet att du är där inne” sade jag med en bestämd röst och knackade envist tre gånger till.
”Sam!” utbrast jag frustrerat, nästintill förtvivlat, när han inte öppnade och skulle precis knacka igen när dörren gled upp utan ett ljud.
Det var tyst. Så förbannat tyst. Det gjorde inget.
Sams blick var mörk, men samtidigt speglade den många andra känslor, och jag kunde svära på att min var lika förvirrande att betrakta. I flera minuter stod vi så; stirrandes på varandra och väntandes. Vad vi väntade på var jag inte helt säker på, men det var då jag insåg att det inte spelade någon roll, så länge jag fick vänta med honom.
”Förlåt” sade jag och han fortsatte att stirra på mig.
Tystnaden hade varat så länge att det kändes som om mina ord var lika höga som en plötslig åskknall.
”För vad?” frågade han med en egendomlig röst som jag fann svår att tolka.
Jag svarade inte genast, vad bad jag om förlåtelse för? Så mycket… för att jag ljugit, för att jag gått tillbaka till David, för att jag inte berättat om Fredrik, för att jag nästan fått honom dödad.
”Allt. Det mesta. Att jag ljugit, David, Fredrik, för att du nästan dog” sammanfattade jag det utan att le eller visa något annat speciellt uttryck förutom att rynka pannan lite lätt.
Plötsligt drog Sam ut en hand, slöt de kalla fingrarna om min handled och drog in mig i rummet. Han puttade igen dörren genom att trycka mig mot den och så befann hans ansikte bara några millimeter från mitt. Hans ögon var svåra att tolka, men hans kropp var desto lättare.
”Förlåt själv” mumlade han och jag såg oförstående på honom medan jag långsamt drog händerna över hans axlar och ner över armarna.
Hans vita skjorta var tunn och hans kyla fick mig att rysa, men inte på något obehagligt sätt. Plötsligt var vi borta från dörren, allt rörde sig i ett enda virrvarr och jag drog efter andan när min rygg pressades mot fönstret och han höll fast mina armar ovanför mitt huvud med en hand.
”För vad?” frågade jag tyst, och nu var det hans tur att vara tyst en liten stund innan han väl svarade.
”För att jag inte kämpade för dig när du gick tillbaka till David” svarade han kort och jag bet mig svagt i underläppen när han kände hur hans lediga hand lätt smekte mitt lår, upp mot min midja och längs sidan av min överkropp, och sedan ner igen.
Jag andades tunt och försiktigt, vågade inte ge ifrån mig för mycket ljud.
”Jag förlåter dig” sade jag och såg in i hans ögon, och den första antydan till ett leende i hans ansikte började ta form.
”Jag förlåter dig” mumlade han och jag drog efter andan i samma sekund som våra läppar möttes i en eldig kyss.
Det var inte likt något som vi delat förut, den här kyssen var fylld med så många känslor att jag blev yr, och när han släppte ner mina händer började jag fiffla med hans skjortknappar. Innan jag hunnit klart drog han av min jacka och jag petade av mina skor med hjälp av fötterna, och vi kysstes igen. Mina händer förlorade sig i Sams hår, och han började dra av min t-shirt. Det gick så snabbt att jag var tvungen att samla mig lite efteråt, men så knäppte jag upp de sista knapparna på hans skjorta och lät den falla ner på golvet. Han började kyssa min hals, ner mot nyckelbenet och sedan upp mot käken, men han stannade vid mitten av halsen och nafsade lite lätt över min tunna hud. Till min förvåning var det mjukt, som om han var mänsklig, men så kände jag hans hörntänder och mitt hjärta rusade iväg. Han märkte det, och därför kysste han min mun istället tills jag lugnade ner mig. Utan att tveka började vi knäppa upp varandras byxor, klev ur dem och plötsligt trycktes jag mot väggen på andra sidan rummet.
Det här förspelet var inte likt något annat jag varit med om, men jag var bestämd på att det inte bara var jag som skulle få ta emot, så jag tryckte min kropp mot hans, lekte med fingrarna utanför hans kalsonger och kysste honom ivrigt på halsen. En svag suck lämnade hans läppar, och så morrade han lite svagt när jag drog av hans underkläder. Jag lät honom dra av mina kläder med en sådan hastighet att jag knappt var medveten om vad som hände, och så plötsligt tryckte han ner mig i sängen. Till min förvåning var det inte jobbigt att det gick så snabbt, det var snarare spännande och upphetsande. Jag lade mina ben om hans midja medan vi girigt utforskade varandras kroppar och när han väl trängde in i mig var det som om jag befann mig i sjunde himlen. En äckligt överanvänd klyscha, men det var sant.
Jag rullade upp över honom och trots att jag inte var den högljudda typen riktigt, så kunde jag höra mina egna höga andetag utan att skämmas. Sams händer grep tag om min midja och jag hörde hur han morrade svagt. Plötsligt låg jag på rygg igen och han kysste mig hårt.
”Slappna av” spann han lugnande när han avslutade kyssen och började kyssa mig på halsen.
När jag kände hans kalla andedräkt mot min hud insåg jag vad han tänkte göra och spände genast kroppen.
”Lita på mig” spann han igen, och efter några sekunder slappnade jag av och försökte stänga av hjärnan.
Jag kände hans tänder mot min hud, men det framkallade inte samma panikartade känsla längre. Hans tänder gick snart genom min hud som knappt gav något motstånd alls, och jag inväntade smärtan jag känt när Vladimir bitit mig. Den kom aldrig, utan istället blev jag förvirrat lugn till en början, men så kände jag hur hela jag blev som paralyserad av lust. Ett obehindrat stön lämnade mina läppar och jag drog häftigt efter andan.
”Det där var fan sjukt” mumlade jag och stängde ögonen.
Jag var svettig efter akten men orkade inte bry mig, det där var det mest underbara som hänt mig, och trots att han varit hårdhänt ibland så var det verkligen värt några få blåmärken här och var.
”På ett bra sätt” tillade jag när Sam verkade bli lite orolig, och jag kände hur han slappnade av.
Jag rullade mot honom, kände hur hans kalla kropp fick värmen att avta och suckade nöjt.
”Det var helt otroligt” mumlade Sam medan han flyktigt lekte lite med mitt hår.
Jag kunde inte stoppa triumfen som fick mig att le, och jag kurade ihop mig mot hans bröstkorg samtidigt som jag gäspade stort.
”Är du trött?” frågade han och jag tänkte att det var en dum fråga, men så kom jag på att han inte var en sådan som blev speciellt utmattad.
Istället för att svara på den frågan drog jag med pekfingret över min hals där han bitit mig, men där var inget sår.
”Varför var det så skönt?” mumlade jag och kvävde en ny gäspning.
”För att du gick med på det. Du överlät din kropp till mig” svarade han och jag visste att han också njutit av det.
Jag tvivlade dock på att det varit lika skönt för honom som för mig. Ännu en gäspning smög sig på och jag lade mig bekvämt med huvudet på Sams bröstkorg och somnade.
~16e januari, ett år senare~
”Kan du inte bara berätta vart vi ska någonstans?” frågade jag lite klurigt och väldigt nyfiket.
”Du får se” svarade han och jag kunde se hans roade flin framför mig.
Jag hade frågat frågan nästan tusen gånger, och hans svar hade alltid vara lika retfullt och informationslöst som nu.
”Men kom igen” klagade jag lite och log svagt när han strök sin tumme över min handrygg.
”Kom igen själv” sade han barnsligt och jag fnös åt honom, men skrattade sedan lite åt vårt omogna beteende.
Herregud. Jag och Sam hade haft ett förhållande under ett helt år, och vi hade till vår förvåning inte stött på Vladimir eller någon annan hämndlysten vampyr. Alex hade vi träffat några gånger tillsammans, men jag visste också att Sam hade träffat honom själv många gånger. Alex och Sam var säkra på att vi inte borde sluta vara uppmärksamma och det hade jag också varit till en början. Nu hade det däremot gått ett helt år sedan sist och jag hade helt släppt tankarna på att Vladimir ens brydde sig längre.
Jag och David… vi pratade sällan med varandra. Kanske tyckte vi om varandra för mycket. Hur som helst hade han flyttat till Stockholm, vilket var det sista jag hörde av honom, men jag hade valt att bo kvar. Jag och Sam hyrde en lägenhet tillsammans i en annan del av Linköping, mest för att komma bort från allt. Vi bodde en bit från centrum, men inte för att pengar var det viktigaste, utan mest för att det var lagom att bo avskilt då Sam inte hade de mest normala vanorna. Jag frilansade mest åt lite olika tidningar, skrev krönikor i en veckotidning och där skrev jag ofta spekulationer om övernaturliga ting. Det var ett sätt att skriva om något som fanns, utan att egentligen påstå att det verkligen var där. Vampyrer, men inte bara, utan också annat från böcker och liknande.
Jag hörde att någon öppnade en dörr, och så klev vi bort från kylan och in i någon byggnad med ett konstant, lågt sorl som det låg något hemtrevligt över. Plötsligt hörde jag Sam säga något till en person framför oss, och det korta meningsbytet fick mig fundersam. Det var inget som hjälpte mig att förstå var vi var någonstans.
”Hej, vi är här nu” hälsade Sam, och jag hann tänka att det verkade ganska uppenbart att vi var där vi nu var.
”God kväll, följ efter mig” svarade den främmande rösten och jag suckade när Sam åter igen började leda mig åt något som jag inte visste vad det var.
”Här… jag ska hjälpa dig…” sade Sam och satte mig ner på en stol, sedan släppte han min hand, tog några steg och blev helt tyst i några sekunder.
”Du kan ta av dig ögonbindeln nu” sade han och mina händer for genast upp och började krångla med knuten.
Snart hade jag fått loss den, och med nyfikenheten på topp drog jag av mig bindeln och drog förvånat efter andan. Vi befann oss på en restaurang, men inte vilket som helst, utan en av de finaste i hela Linköping, och jag såg mig omkring. Allt trä var mörkt och glänste i de väl utsatta ljusen som gav hela stället en mjuk och hemtrevlig ton. Kuddarna på stolarna och sofforna var vinröda vilket passade väldigt bra till det mörka träet. Det var lagom stora avstånd till de andra borden, så att man inte hördes så mycket om man talade i vanlig samtalston men det var inte så långt bort så att det kändes kalt och obekvämt.
”Wow…” utbrast jag och såg på Sam som verkade nöjd med min reaktion.
För de flesta verkade det kanske inte så konstigt, eller ovanligt, att gå på restaurang med sin pojkvän, men då Sam inte var som alla andra var det ovanligt. Han åt inte människoföda, utan drack mänskligt blod, och mänsklig föda smakade lite som jord för honom. Ändå tog han hit mig på vår ettårsdag, och jag kunde erkänna att jag blev förvånad.
”Vad tycker du?” frågade han lite nyfiket.
”Det kunde inte varit bättre” sade jag och kramade om hans hand under bordet.
Han skrattade lite lätt och såg upp när servitören kom för att ta våra beställningar, men eftersom vi inte hunnit kolla på menyn än var vi tvungna att be honom komma tillbaka om en liten stund. Jag bestämde mig ganska snabbt för att beställa vitlöksbröd till förrätt och en caesarsallad till huvudrätt. Till det kände jag för att dricka husets röda vin, och till min förvåning beställde Sam också något. Jag skrattade till lite lågt när han beställde kött, tillagat raw, och han gav mig en oskyldig blick.
”Ingen förrätt?” retade jag honom lite när servitören gått och han ryckte på axlarna.
”Tänkte sno lite från dig” svarade han och blinkade till när jag lipade lite åt honom.
”Önskas det något till efterrätt?”
Jag såg slugt på servitören och nickade efter bara några sekunder.
”Vill ni se en meny?” frågade han artigt med ett litet leende.
Han var den ultimata servitören. Ett ständigt, svagt men varmt leende på läpparna som inte kändes framtvingat. Rak hållning men ett avslappnat sätt. Jag undrade lite i hemlighet om restaurangen hade beställt honom från någon väldigt speciell skola eller så.
”Ja tack” svarade jag och Sam log lite medan han lutade sig tillbaka i stolen.
När jag fick listan på efterrätter skakade jag lite på huvudet åt de löjliga priserna, men koncentrerade mig sedan på själva rätterna. Trots att jag redan var mätt kunde jag inte motstå en efterrätt, och jag beslutade till slut att ta cheesecake med skogsbär.
”Du Sam…” började jag och han såg uppmärksamt på mig.
”Det här är en av de bästa kvällarna i mitt liv” fortsatte jag och log lite lätt mot honom.
”Varje kväll med dig är de bästa i mitt liv” sade han allvarligt, men jag började nästan genast skratta, och han såg frågande på mig.
”Förlåt, men det där lät otroligt cheesy” flinade jag och han lade huvudet på sned.
”Fast det var väldigt gulligt” erkände jag och han log lätt mot mig samtidigt som servitören kom med min cheesecake.
Det tog inte så lång tid innan jag lyckats få ner den otroligt delikata efterrätten och jag pustade ut när jag väl var klar.
”Det där var den godaste cheesecaken jag någonsin ätit” mumlade jag och sträckte lite diskret på mig.
Sam satt mittemot mig och såg nästan oförskämt nöjd ut, men jag tyckte bara att han liknade ett litet barn som fått en välönskad present, och kunde därför inte tycka att det såg annat än guligt ut. Vi satt där i över en timme och pratade om allt och inget, diskuterade saker som egentligen inte spelade någon roll alls och nämnde något om de svältande barnen i Afrika. Snart kände jag hur mina mänskliga behov smög sig på, och jag märkte att om jag inte sprang in på toaletten kunde det innebära komplikationer.
”Jag kommer snart” sade jag med ett lätt leende, reste mig från stolen och navigerade mig lite osäkert mot bardisken.
”Ursäkta, var ligger toaletterna?” frågade jag med ett lätt leende och en tjej med brunt, rakt hår i en hästsvans log vänligt mot mig.
”Gå till höger förbi köket och så finns dem till vänster” svarade hon.
”Tack så mycket” log jag och gick åt det håll hon pekade ut.
Alla var så obesvärat vänliga på den här restaurangen. Det var utan tvekan en av de bästa kvällarna i mitt liv, jag hade inte ljugit när jag sagt det till Sam. När jag väl kom fram till toaletterna gick jag in genom en dörr och kom in i ett fint badrum med fem handfat. Till höger om handfaten fanns det en toalett och till vänster fanns det två till, varav en var en handikappstoalett. Jag valde att gå till den högra toaletten och låste bestämt efter mig.
När jag gick ut från toaletten satte jag på den närmsta kranen, kände med fingrarna om vattnet var lagom varmt och såg upp i spegeln. Med en häftig rörelse vände jag mig om, lutade mina blöta händer mot handfatet och stirrade på mannen framför mig. Ingen av oss sade något, vi stod tysta och betraktade varandra medan mitt hjärta rusade i panik, och jag väntade på att han skulle säga eller göra något.
”God kväll” hälsade han lagom högt så att jag hörde över det rusande vattnet bakom mig.
”Den var det tills du kom” sade jag kort, omedveten om var orden kom ifrån.
Han skrattade utan att le, och jag fick en lite olustig känsla i magen. Det var inte det obehagliga illamåendet som alltid bubblade upp i närheten av honom, men det var inte heller den behagliga känsla jag fick när jag pratade med någon jag litade på. Jag visste att han när som helst kunde göra något dumt.
”Det var ett tag sedan” sade han plötsligt och tog långsamt ett steg närmre.
Mina händer tog genast ett hårdare tag om handfatet och jag grimaserade i någon sekund innan jag försökte se så neutral ut som möjligt.
”Ja. Vi hoppades på att du inte brydde dig längre” sade jag och hoppades att han bara kunde gå, försvinna.
”Vi? Åh, självklart. Du och din lilla vampyrpojke” konstaterade han med bara en gnutta sarkasm i rösten, han verkade kämpa med att inte tappa humöret.
Jag svarade inte eftersom jag inte tagit det som en fråga, men märkte att han långsamt rörde sig lite närmre, det var bara någon meter mellan oss när han stannade upp en stund.
”Han verkade inte så uppmärksam. Jag menar, han har inte sprungit för att rädda dig än, eller hur?” sade han lite eftertänksamt med blicken fäst på mig.
Jag svarade inte på det heller, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det var faktiskt lite konstigt, varför hade Sam inte reagerat? Fast det förstås, han kunde inte alltid rädda mig från allt och alla.
”Saknat mig?” frågade han och vinklade huvudet lite lätt.
”Nej” svarade jag snabbt och bestämt. Kanske lite för snabbt?
Han såg inte nedslagen ut, istället log han bara svalt.
”Synd. För jag har saknat dig” sade han nonchalant.
”Varför har du inte kommit tidigare då?” frågade jag snabbt, utan att förstå vad jag egentligen sagt och dessutom att det var i en nästan anklagande ton.
Vad fan?
”Jag har haft annat för mig” svarade han enkelt men jag såg en skymt av triumf i hans ansikte innan han blev allvarlig.
”Men det betyder inte att jag inte menade det jag sa förut” sade han med en outgrundlig röst som jag fann svår att tolka, och så ställde han sig framför mig, bara några centimeter ifrån min kropp.
”Jag menade att jag var glad att du var det sista jag såg. Inte ett enda av de ord jag sa var lögn, Milla. Jag vill att du ska veta det” sade han med en röst som verkade så olik hans att jag kunde svära på att om jag blundade kunde jag föreställa mig en helt annan person.
”Det gjorde inte jag” sade jag för att försöka vinna lite tid, och han gav mig en oförstående blick.
”Jag menade inte allt. Jag menade inte att jag förlät dig, det var bara för att jag trodde att du var sekunder från att dö” fortsatte jag och såg hans fundersamma och granskande blick.
”Det tror du nog bara” sade han lugnt, och jag gav honom ett förvirrat ögonkast. Vad nu?
”Jag tror att du i stundens hetta medgav mer än du vill erkänna för dig själv” förklarade han men jag skakade på huvudet.
”Är du helt säker på det?” frågade han lågt och lutade sig mot mig.
Jag kunde känna kylan han utstrålade på ett annat sätt än Sam gjorde. Det var mer påtagligt, mer vasst och dött, med Sam fanns det ändå ett hjärta som slog, något som gjorde honom mer levande. Hans läppar vara bara några millimeter från mina och jag stod som paralyserad och väntade på… ja, väntade på vad, egentligen?
Innan jag hann tänka mer på det kände jag hans kalla, hårda läppar. Trots att han bara berörde mig mjukt formades mina läppar efter hans, och hans kalla andedräkt fick mig att rysa i hela kroppen. Till min förvåning gjorde Vladimir inte mer än det, att mjukt snudda vid mina läppar, innan han var borta.
Jag vände mig genast om, stirrade rakt in i spegeln och tvättade automatiskt händerna. Långsamt torkade jag mina händer på lite papper, kastade det i en halvfull papperskorg och vände mig mot restaurangens låga surr. Jag samlade mig så fort jag kunde medan jag gick, styrde stegen mot Sam och gav honom ett tappert leende utan att sätta mig ner.
”Ska vi gå?” frågade jag och han studerade mig en stund innan han beslöt sig för att det inte var något.
Han nickade, reste sig upp och tog sin kappa (som jag tvingat honom att köpa både för att den var snygg och för att det skulle se mer normalt ut än en skinnjacka mitt i vintern). Han tog min hand efter att jag fått på mig min jacka, ledde mig ut i snön och drog mig nära sig. Under vår promenad till lägenheten försjönk jag i mina tankar och grubblade på mycket, så när Sam ruskade om mig lite lätt såg jag förvånat upp.
”Vad?” frågade jag lite skamset och han gav mig en underlig blick innan han log svagt.
Det var då jag förstod att vi inte alls var vid vår lägenhet, utan att Sam hade fört mig till parken. Den låg vit och oberörd under gatlyktornas sken, och jag märkte att jag höll andan medan jag såg mig omkring över det vackra skådespelet av snö och frost.
”Det är jättevackert” andades jag ut och Sam såg ner i mina ögon.
”Jag älskar dig, Milla. Mer än du kan tro” sade han med allvarlig röst och jag smekte honom lite försiktigt över den kittlande skäggstubben.
”Jag älskar dig också, Sam. Förmodligen mer än jag någonsin älskat någon annan” mumlade jag och ställde mig på tå, mötte hans läppar och drogs in i hans trygga omfamning.
Vi såg på varandra, långt om länge, och snart började det singla ner små snöflingor. De fastnade envist i hans mörka hår och några hängde sig fast vid hans skäggstubb, och det var i det ögonblicket som jag insåg att jag aldrig sett något vackrare.
Drop a comment! (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 21 nov 11 - 20:35- Betyg:  | Den här berättelsen har varit jättekul att läsa. Jag tycker att det är bra att du slutade när du gjorde, det kändes rätt liksom ;)
Jag ger hela novellen en femma i betyg ;D | | JessicaKarlsson - 16 okt 11 - 16:37- Betyg: | | gud va bra! :) hela novellen va jättebra ;D mejla om du ger ut något nytt :) | | susanna_89 - 10 okt 11 - 23:32- Betyg: | gud vilken bra del! de är synd att den här är slut nu.
Men hoppas att du skriver en ny novell snart :D | | mizzkitty - 10 okt 11 - 21:58- Betyg: | Så jävla bra del alltså :), helt underbar. Jävla vladimir
att förstöra alltihop. Men det är synd att den är slut,
gillade verkligen den här delen :). Jag hoppas verkligen att
Milla och Sam håller ihop, även fast den här novellen är slut.
Dom är de mest perfekta paret :). | | EmmaGlimne - 10 okt 11 - 21:00- Betyg: | Underbart avslut på novellen! Triumferande! Och trots att Vladmir är "det svarta fåret" som man egentligen ska ogilla, så är jag lite förtjust i honom :3 Han är mystisk och lite underlig att förstå sig på.
Skitbra iaf! Ser fram emot några nya prologer att läsa och välja mellan! :D |
|
|
|
