Inte döda, bara skada. Mycket. Oneshot (sann) |
skulle bli en dikt. därför uppbyggnaden. men tyckte den hade en handling som satte den här.
den är sann.
Jag vill slå.
Jag vill skrika.
Men jag förblir tyst. Med tårarna rinnandes ner för mina kinder – oftast.
Jag är sån person som alla tycker är för känslig. Som gråter över ingenting.
Men inte heller berättar jag hela historien.
”Det här är Sverige snälla gråt när ingen ser.”
Du vet ingenting. Jag formulerar mig på ett sätt som ingen förstår, som om jag pratat ett helt annat språk.
Jag vänder och vrider på ord, använder synonymer. Men jag pratar fortfarande för tyst för att någon ska uppfatta, för att någon ska orka lyssna.
Jag vill slå.
Jag vill skrika.
Vill skrika att du ska hålla käften. Små enkla vardagliga saker kan få mig ur balans.
”Är det svårt att ta bort burkarna?”
”Ja,”
Kaxig är jag. Men det har jag blivit nyligen. Tror jag börjar få nog.
Det kommer snart att lossna och vreden kommer styra mig.
”Men herregud, hur svårt är det att slänga ett par burkar i papperskorgen?”
”Man får inte slänga burkar i papperskorgen,”
”Hur svårt är det att slänga ett par burkar i papperskorgen,”
Jag tål det inte. Lyssna på mig, annars smäller det. I alla fall i mitt huvud.
Akta jag exploderar snart.
”Jag sa, man får inte slänga burkar i papperskorgar,”
Irritationen går inte att ta miste på.
”Det bryr jag mig inte om,”
”Då kan du inte heller bry dig om att de står här, här gör de i alla fall inget ont,”
”Jo, jag stör mig på dem,”
”Jag ser inte hur jag har med det att göra då,”
”Hur svårt är det att slänga de i papperskorgen,”
Det brister snart. Snart. Snart. Snart.
Hela tiden, snart.
Men precis som alltid bryter jag ögonkontakten, rycker på axlarna och går där ifrån.
”Hej kan du säga till Terese att jag blir lite sen, är nere hos it-gubbarna och fixar med datorn,”
Det var egentligen bara för att ja ville se hur hon reagera.
Och för att göra min ilska större, så att den kan komma fram.
Nu, snart, nu, snart.
Jag vill skrika.
Jag vill slå. Slå så hårt.
Vet inte hur många gånger jag har legat och drömt om det. Att få slå någon så hårt att den flyger ner i backen. Ser hur blod sprutar ifrån en bruten näsa eller spräckt ögonbryn.
Sjukt nog ler jag av det. Det gör det lättare. Jag slåss, fast inte verkligheten.
”Vi har inte ens Terese, det kunde du väl sagt till henne själv innan du gick då,”
Ilskan bubblar och jag kokar snart över.
”Jag måste bara ut en snabbis,”
It gubben måste ha sett min irritation men nickat utan att fråga. Precis som vanligt. Ingen vågar lägga sig i.
Cancerpinnar. Det räddar mig med. Med rök i lungorna och drömmarna om att slå någon blodig blir jag lugn för stunden.
Men det kommer snart brista på riktigt. Ordentligt.
”Jag har varit här i nästan två timmar trodde inte de skulle ta en sådan tid,”
Men varför skulle jag förklara mig för henne? När hon skriver så pass uppkäftigt och omoget. Hon är inte värd en förklaring. Egentligen inte värd ett svar ens. Jag raderade texten och skrev istället:
”Skit i det då,”
Jag fick med mig datorn och gick upp.
Foten gjorde ont, den utländska gubben på apoteket hade gjort mig irriterad eftersom han inte förstått mig och sms:et gjorde att jag sakta började bubbla igen.
Andra gången på en dag.
När jag kom fram till dörren ryckte jag i den. Den var låst.
”VEM FAN ÄR DET SOM LÅSER DÖRRANA NU! JÄVLA IDOTER.”
Tvåorna satt i fönstret med fönstret öppet, Terese satt där.
”TERESE KOM OCH ÖPPNA FÖR I HELVETE!”
Jag kokade över. Jag skrek för en gångs skull. Och jag var beredd att slåss. Men knutna nävar stod jag där utanför och stirrade in genom fönstret på alla tvåor som verkade livrädda för mig.
En liten etta. En förbannad liten etta. Arg som ett bi.
Beredd att slå till vilken sekund som helst.
Emelie öppnade. Gammal bekant.
”Gud, vad är det med dig,”
”Jag är sur som fan,”
”Jo... Men varför?”
”För det finns omogna människor som beter sig som om de vore tio år.”
Jag höjde rösten för var nära hennes lektions sal.
Emelie skakade på huvudet och när jag fick se Fridas blick och en rörelse som bad mig att sluta upp gjorde jag det. Jag som omedvetet hade börjat styra in i hennes sal ändrade riktning och gick in i det bredvid istället.
”Du kan radera mitt nummer,”
Svaret kom inte förrän en halv timma efter jag hade skrivit mitt.
”Du är hoppet i ett IQ-fritt land,
Du är drömmen jag drömmer ibland.”
Minns hur jag skrattade åt det och struntade i det. Skyndade mig med alla uppgifter. Kokade fortfarande även om temperaturen på plattan var sänkt till fyra-fem.
Jag lät tummen trycka ner den vita knappen hårt på min schäfer tändare och förde in cigaretten i elden. Puffade på den tills den började glöda då jag släckte och lade ner tändaren i fickan.
Jag drog djupa långsamma bloss samtidig som jag ringde.
”Jag vill bara hoppa på henne,”
”Du överreagerar,”
”Jag vet, men jag vill slå hennes blodig. Inte döda. Bara skada. Mycket.”
”Du är störd.”
”Jag vet.”
”Spara det tills tisdag, vi tar det då istället. Då får du hoppa, skrika och slå hur mycket du vill. Men jag vill se, jag vill vara med och hjälpa dig.”
Jag log. Visste att de inte skulle hända. Aldrig att vi skulle skada henne. Inte fysiskt. Bara psykiskt. Det syns inte lika mycket.
”Självklart.”
”Vi ses på måndag.”
”Ja det gör vi.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | sniff - 10 okt 11 - 16:52- Betyg:  | håller med baggins- man hänger inte med alla gånger.
men bra skrivet! ;) | | baggins - 10 okt 11 - 16:19 | | den var väldigt bra skrivet och handlingen var också bra, men jag förstod inte riktigt vem som sa vad och vem som var vem :) |
|
|
|
