.:Pappa, älskar du mig?:. [Oneshot] |
[Det här är en novell som jag skrev för någon månad sedan. En oneshot för att få bukt med mina bångstyriga tankar. Kommentera väldigt gärna! :)]
”Jag har hittat adressen”, säger Markus och lägger en liten papperslapp på köksbordet. Jag ser upp från min tallrik med frukostflingor och plockar upp lappen mellan ring- och pekfingret. Efter att ha suttit en stund och tittat på den nerkladdade adressen ser jag upp på min bror. ”Uddevalla?” läser jag.
Markus rycker på axlarna där han står med ländryggen mot diskbänken. ”Det verkar så.”
Jag lägger papperslappen i fickan och fortsätter sedan att äta. Markus suckar och låter armarna falla till marken.
”Jag förstår inte varför du gör det här”, muttrar han och slår sig ner vid köksbordet mitt emot mig.
”Jag gör det här för att jag måste”, svarar jag som om det vore det självklaraste i världen. ”Jag måste få svar.”
”Du måste ingenting, Sara. Det har gått sex år! Han har ett nytt liv och en ny familj nu. Vad får dig att tro att han vill ha kontakt med dig?” Man kan skymta en gammal ilska i Markus blå ögon.
Jag biter ihop när hans ord svider i skinnet. ”Tänk om han faktiskt vill ha konstakt med oss?” mumlar jag och ser ner i bordsskivan. ”Vi har ju aldrig försökt.”
”Om han hade velat det så skulle han ha tagit kontakt med oss för länge sedan.” säger Markus hårt. ”Men det har han inte. Inte ett knyst på sex år.”
Jag ser på min frukost. Matlusten har flugit ut genom det öppna köksfönstret.
Jag minns den 19 januari 2006 som om det vore igår, för det var den kvällen som min pappa lämnade mig utan ett ord.
Jag hade precis parkerat min cykel i garaget efter att ha spenderat dagen i stallet tillsammans med en kompis. Jag kommer ihåg att jag var ivrig när jag nästan krockade med pappa i dörröppningen. Jag sa ”Oj, hej pappa!”, men jag fick inget svar. Istället klappade han mig som hastigast på huvudet utan att säga ett ord. Det var inte förrän jag kom in i köket och såg min mamma sitta gråtande vid köksbordet som jag förstod vad som egentligen höll på att hända. Minnet av resväskan får mitt blod att frysa till is än idag.
Med hjärtat i halsgropen sprang jag ut ur huset i bara strumplästen. Andedräkten omvandlades till virvlande ångmoln när jag skrek ut i den kyliga januarikvällen. Men det var förgäves, för pappa satt redan i bilen och var på väg därifrån. Jag började springa och sprang efter bilen tills mina ben inte orkade bära mig längre. Jag sjönk ner på knä mot den hårda asfalten. Jag grät och frågade mig själv varför han lämnade mig utan att säga hejdå. Jag var tolv år när jag blev av med min pappa.
Det hela hade skapat kaos hos familjen Svensson. Mamma Karin var helt utom sig och min bror Markus hamnade i en knepig situation mellan ilska och sorg. Trots att det var en svår period för oss alla så var det nog Markus som hade det svårast. Hans tonårsperiod var full av förtryckt ilska och strul som han orsakade sig. Han var svår att förstå sig på och han grälade ofta med mamma. Vid ett tillfälle rymde han till och med hemifrån. Men jag har alltid vetat vad det beror på, för jag kommer aldrig att glömma nätterna jag hört min bror gråta sig till sömns.
Alla gräl som uppstod handlade oftast om pappa. Jag och mamma har alltid kunnat tala fritt om honom, men Markus har alltid haft ont av det. Jag minns speciellt ett gräl som uppstod under en middag. Jag var femton år och Markus var sjutton. Tiden hade gått förvånansvärt långsamt.
”Varför måste ni prata om honom!?” hade Markus rutit ut ur tomma intet. De kvarlämnade köttbullarna rullade av när han sköt tallriken ifrån sig.
”Du måste väl ändå tåla att vi pratar om honom!” svarade våran mamma.
”Han bor inte här längre! Kan vi inte bara lägga det bakom oss?”
”Han har varit en del av våra liv!”
”Fattar du dåligt!? Han är död för mig!” I det ögonblicket hade Markus rest sig upp från sin stol. Han andades tungt och hans blå ögon utstrålade vreden han kände inom sig.
”Nu är du bara löjlig! Han flyttade, ingenting mer!” Våran mamma har alltid försökt sudda ut gränsen mellan det ena och det andra. Hon gör det av kärlek i ett tappert försök till att lindra våra smärtor.
”Flyttade? Den jävla idioten övergav oss! Varför försvarar du honom!?
”Eran pappa ville inget hellre än att förverkliga sin dröm! Han var en fri själ!”
”Det är fan den sämsta ursäkten jag någonsin hört.”
Medan mamma försvarar och Markus avskyr, så har jag alltid varit neutral. Jag är den som alltid sitter tyst i mitten när våran värld rasar samman. Jag är den enda som är redo att förlåta.
Det är därför jag, sex år efter att pappa lämnat oss, har bett Markus att leta reda på hans nuvarande adress. Idag är jag 18 år och tillräckligt läkt för att våga konfrontera honom. Markus däremot tror jag aldrig kommer att förlåta honom, trots att han nyss fyllt 20 år. Ifrån början var han helt emot mina planer att söka upp pappa, men efter lite om och men lovade han mig att försöka hitta den nya adressen via datorn. Jag har aldrig kommit bra överens med teknologi och tvivlar starkt på att jag ens skulle klara av att leta upp ett muffinsrecept på google. Jag antar att jag helt enkelt måste tillhöra de ensamma 1 procent i min ålder som inte kan använda en dator ordentligt.
”Välj du!” säger jag och pekar på högen av DVD filmer som ligger utspridda på soffbordet.
Markus sitter bredvid mig i soffan. ”Då gör jag väl det då!”
Som vanligt väljer han ”Die Hard” med Bruce Willis.
”Hur många gånger har du egentligen sett den där filmen? Fem? Sex?” frågar jag och knuffar till honom på axeln. Mitt leende avslöjar att jag älskar min storebror. Väldigt mycket faktiskt.
”Vadå då? Det är en bra film! En riktig klassiker!” utbrister han och ställer sig upp med filmfodralet i handen. ”Och jag har förresten tappat räkningen på hur många gånger jag har sett den..”
Det sägs att vissa växer till sig och mognar när de passerar tjugo års sträcket, och Markus hör till en av dem. Han har gått från pojke till man, både utseendemässigt och på sättet han beter sig. Men Markus kommer alltid att vara Markus, oavsett hur gammal han blir. Man kan ta pojken ur New Jersey, men man kan aldrig ta New Jersey ur pojken. Det stämmer faktiskt väldigt bra om man ser det ur ett annat perspektiv. Markus kommer alltså alltid vara brorsan som älskar ”Die Hard”, lägger fram dåliga skämt och gillar nougatkola. Jag kommer alltid vara systern som föredrar komedier framför action, skrattar åt sin brors dåliga skämt och som delar hans intresse för godis.
Jag antar att jag är en människa som försöker se det goda i alla människor. Jag vill inte döma, men självklart kan jag inte säga att jag aldrig gör det. Det vore en lögn. Alla dömer, mer eller mindre. Markus bedömde genast att pappa inte älskade oss när han gav sig av. Det är nog den biten som har skadat honom allvarligast. Deras relation var så stark som de flesta fader-son relationer brukar vara. Inget mer, inget mindre. Pappa var den som lärde Markus att sparka boll, simma och cykla. Sådant sätter sig djupt. Pappa var Markus förebild och han såg upp till honom. Rädslan för att inte räcka till som son gräver djupt in i Markus och det spelar ingen roll hur mycket mamma än säger att hon älskar honom. Det är inte samma sak. Han hade behövt sin pappa genom tonåren, en manlig förebild som peppar och stödjer när världen känns svajig. Men Markus har klarat sig bra. Han har visat sig bli en riktigt skaplig ung man med ambitioner. Precis som pappa var när han var ung. Farligt nog är Markus väldigt lik pappa på mer än ett sätt. De har samma krokiga näsa och samma mörka hår. Markus ögon är lika blå som jag minns att pappas var.
Jag däremot, har fått min personlighet efter pappa. Jag är en riktig tänkare som oftast föredrar att sitta hemma och grubbla framför att festa. Jag har aldrig varit mycket för festandet, något mamma är glad över. Då slipper hon nattliga hemkomster och hanteringen av dyngfulla ungdomar. Om jag hade barn skulle jag inte heller vilja att de rände runt på stan och söp sig fulla hemma hos någon kompis.
Jag minns inte att jag har sett pappa dricka en enda gång. Han var den typen som föredrog att hålla sig nykter. Nej, något kontrollfreak var han då verkligen inte. Han ansåg att fylleriet var en fullständigt onödig drog som förr eller senare förorsakade missöden. Det är en av de sakerna jag håller med honom om. Vi är egentligen väldigt lika jag och han, men det är inget jag springer runt och flaggar med. Jag vill inte orsaka mer skada än den som redan etsat sig fast i våra liv. Det räcker med en som pappa, i alla fall för min bror. Själv skulle jag vilja att det fanns en hel bunt dem. Då skulle jag kunna plocka fram en ur garderoben när den andra försvunnit. Som en borttappad leksak. Ändå kommer jag ihåg hur det var när man var liten och hur ledsen man blev när man tappade bort sin favoritleksam. Inget kan ju ersätta ens favorit, eller hur?
”Har du koll på allt nu? Tågbiljett? Pengar?” frågar Markus och räcker mig min axelväska. ”Ja, Markus. Jag har allt jag behöver”, svarar jag med ett leende och slänger väskan över axeln. ”Säg inget till mamma!”
Markus himlar med ögonen och drar en djup suck. Han gillar inte mina planer. ”Det har jag redan lovat flera gånger.”
Jag ser nöjd ut. Min planering inför resan till Uddevalla har gått som smort och här står jag nu med tågbiljetten i väskan. Markus har varit snäll och gjort matsäck till mig, samt gett mig 200 kr att klara mig på. Tågresan tar bara tre timmar dit och tre timmar hem, så jag planerar att vara tillbaka till kvällen. Dock går planer nästan aldrig som man har tänkt sig, men det tar jag då. Spontanitet har alltid varit en av mina starkaste egenskaper.
”Jag gillar inte det här.” muttrar Markus och följer mig till dörren. Han har en bekymrad rynka i pannan som får mig att tänka på pappa.
”Det vet jag att du inte gör”, svarar jag och ser på honom. ”Men jag klarar mig, oroa dig inte.”
Markus sätter händerna i jeansfickorna och väger av och an på fötterna under tiden jag sätter på mig skorna. ”Jag kör dig ner till stationen.” säger han plötsligt.
Jag kan inte låta bli att le. Det här är min brors sätt att säga att han älskar mig.
”Tåget avgår 13.25 från spår 2.” läser jag från tågbiljetten när vi sitter i bilen på väg till stationen. ”Vi börjar få lite bråttom.”
Stadstrafiken är förvånansvärt tjock, men som den skickliga bilförare Markus är så lyckas han ta sig fram till stationen i god tid. Tillsammans går vi i rask takt mot spår 2 där tåget redan står redo.
”Var rädd om dig. Ring om det är något.” säger Markus och lägger en hastig arm om mina axlar.
Jag nickar och lutar huvudet mot hans bröstkorg för ett ögonblick. Markus ger mig en lätt puss på huvudet. ”Jag hoppas att du gör rätt val.” mumlar han.
Jag slinker från hans arm och kliver in i tåget. ”Det är jag säker på att jag gör.” säger jag över axeln innan dörrarna stängs bakom mig.
Markus står kvar på perrongen när tåget börjar att röra sig framåt. Jag hittar mig en ledig plats och vinkar av min bror med ett svagt leende. Till och med på avstånd kan jag se att hans blåa ögon är olustiga. Jag önskar att han ville åka med, men han hade redan i från början sagt att det var otänkbart. Han vill inte ha med pappa att göra, eller ja, Kent som han kallar honom nuförtiden.
”En pappa lämnar inte sin familj så som han gjorde. Han är inte värd att bli kallad pappa.” hade Markus en dag sagt när han var lika gammal som mig. Och visst, han har rätt i det han säger, men ingen kan få mig att sluta kalla pappa för pappa. Han är min pappa oavsett vilka beslut han har tagit i livet, hur misslyckade de än har varit.
Jag sparkar av mig skorna och drar upp fötterna i sätet. Jag plockar fram min mobiltelefon och mina hörlurar ur väskan. Snart strömmar ”Snow Patrol” in i mina öron. Mitt favoritband av alla tider. Deras musik har hållit mig sällskap vid många tillfällen. Jobbiga som härliga. Jag önskar att jag kunde spela något instrument eller i alla fall kunde sjunga. Men det har jag aldrig kunnat. När jag var liten spelade jag cello, men det slutade jag ganska fort med. Mitt tålamod höll inte och dessutom var cellon mycket större än vad jag själv var. Fråga mig inte varför jag valde ett sådant instrument, det bara blev så av en anledning som jag inte kan komma på just nu.
Pappa däremot kunde spela gitarr. Jag älskade när han satt i vardagsrummet och spelade. Så kunde han sitta i flera timmar tills någon störde honom tillräckligt mycket. Då lade han ifrån sig den. Jag gillade att höra honom spela, så därför försökte jag att inte störa.
Att förneka min nervositet vore att ljuga. Jag känner hur jag fylls av en nervositet som jag aldrig har känt förut. Som person är jag faktiskt ganska van vid att vara nervös av olika anledningar. Mellan allt från muntliga redovisningar i skolan till att ta kontakt med en attraktiv kille som jag tycker om. Men det här är något annat. Det är en skräckblandad förtjusning.
Jag känner mig både exalterad och nervös där jag sitter hopkrupen i mitt tågsäte med ”Snow Patrol” sjungande i öronen. Landskapet som rusar förbi utanför ger mig ett lugn som jag är i behov av och för ett ögonblick drömmer jag mig bort till ett grönt landskap med kullar och vilda ängar. Irland kanske?
I alla fall så som jag föreställer mig Irland. Jag har aldrig varit där, men jag har alltid velat åka dit. När jag var liten önskade jag att jag vore utländsk. Att komma från ett, enligt mig, exotiskt land vore verkligen något att vara stolt över. Dessvärre är jag en helt vanlig medelsvensson, med plus för mitt efternamn. Svensson. Det låter så.. svenskt. Det är inte det att jag inte är stolt över att vara just svenskt, men det känns bara så.. vanligt. Och jag är inte heller någon som sticker ut sådär speciellt ur mängden. Jag försvinner lätt i glansen av andra. Vantrivs jag? Nej, inte direkt. Jag önskar bara att jag vore lite mer som dem som syns. De som antingen har ett originellt utseende eller en slående personlighet. Jag tror inte att jag har någon av delarna, tyvärr. Det får jag leva med. Jag är bara glad över att det finns någon som älskar mig för den jag är. Sara Svensson, svensk och väldigt vanlig. Sådana som jag nöjer sig med det.
Jag ler vänligt mot en gammal kvinna som sätter sig snett mitt emot mig på tåget. Hon är sådär rynkig och söt som bara tanter kan vara. Som om de har suttit i badet alldeles för länge och sedan förblivit alldeles skrynkliga. Vad vore världen utan alla dessa underbart söta tanter?
Jag sitter och funderar på hur den gamla kvinnan kan ha sett ut när hon var ung. Hennes leende är slående vackert när hon ler mot mig. ”Vart är du på väg, min vän?” frågar hon med en röst som får mig att le jag också.
”Uddevalla”, svarar jag. ”Jag ska hälsa på min pappa.”
Den gamla kvinnan nickar hastigt. ”Det låter bra det! Man ska hälsa på sin gamla farsgubbe när man fortfarande har chansen.”
En glimt av ånger i hennes grågröna ögon. Jag nickar i samtycke. Hon har helt rätt och det är anledningen till varför jag sitter här. Man har inte sina föräldrar hos sig för alltid. Inte för att pappa har varit närvarande på sex år, men ändå. Han har och är fortfarande en del av mitt liv. Jag kan inte hjälpa att jag skänker honom en tanke varje dag.
”Skilda föräldrar?” frågar den gamla kvinnan plötsligt. ”Eller du är kanske tillräckligt gammal för att ha startat ett liv på egen hand?”
Jag kan inte låta bli att le över hennes nyfikenhet. ”Mina föräldrar har aldrig varit gifta, men ja.. man skulle kunna säga att dem är skilda.” svarar jag. ”Sanningen är att jag inte har ringt pappa och berättat att jag ska komma.”
Jag vet inte varför jag avslöjar det för den gamla kvinnan, men det bara händer. Det är som en tyngd som behöver lätta från mina axlar och konstigt nog känns det bättre att få berätta det för någon. Markus vet såklart och det var ett under att han ens lät mig åka, men med mina 18 år så får jag ta det beslutet själv. Det känns skönt, för annars hade Markus garanterat hindrat mig på ett eller annat sätt.
”Nämen, ojdå.” säger den gamla kvinnan till svar. Hon ser ut att ha fått något saftigt att fundera på.
Jag ler. Det känns skönt att prata med någon som inte avskyr eller visar medömkan för personen jag pratar om. ”Vi har inte setts på sex år.” tillägger jag och känner spänningen av att prata med en främling.
Den gamla kvinnan spärrar upp ögonen och ser på mig. Hon påminner om en näpen fågelunge i sitt tågsäte. Hennes vita hår är krulligt och tunt, och i varje rynka ligger det minnen. En rynka för år, en rynka för misstag och en rynka för allt hon har varit med om. Jag avundas henne och önskar att mitt liv kommer att bli lika rikt.
”Vad får dig att leta upp honom?” frågar hon i sin tur.
Jag rycker på axlarna och ser ner på min axelväska för ett kort ögonblick. ”Jag antar att jag vill konfrontera honom”, svarar jag tillslut. ”Och fråga om han tycker att hans drömmar har varit värda alla uppoffringar.”
Den gamla kvinnan snörper på munnen. ”Människor är svåra varelser. Vissa fungerar annorlunda.”
”Ja..”, mumlar jag och nickar. ”Det är det som gör mig nyfiken. Jag har klarat mig bra genom åren, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han är ändå min pappa.”
”Det såklart.” Den gamla kvinnan ler mot mig. ”Se till att få de svar du söker.”
Jag nickar igen och besvarar hennes leende. Jag ska se till att få svar.. Många tycker säkert att jag tar en enorm risk som åker såhär hux flux utan att han vet att jag kommer. Mamma skulle aldrig ha tillåta det, inte utan ett telefonsamtal först. Men jag vill inte förvarna honom. Jag vill dyka upp och försätta honom i chock. Han förtjänar att ställas mot väggen efter alla dessa år.
Det regnar när jag tillslut kommer fram till Uddevalla station. Efter att ha bannat mig över att jag inte tagit med mig ett paraply för säkerhetsskull, så tar jag skydd i en busshållplats. Jag känner hur en bekant rädsla kryper upp inom mig under tiden jag står och väntar på att regnet ska lugna ner sig. Tänk om pappa inte är hemma? Eller tänk om Markus har råkat hitta fel Kent Albranth? För det måste väl finnas fler i Uddevalla som heter så?
I vilket fall får jag inte reda på det genom att stå här och vänta på bättre tider. Jag drar upp huvan på hoodtröjan över huvudet. Musiken från hörlurarna ger mig tillfällig styrka och mod när jag ger mig ut i regnet för att leta upp rätt adress. Adressen som leder hem till den jag tror är min pappa.
När jag väl står utanför ett stort hyreshus med lägenheter så tittar jag på papperslappen som Markus kladdat ner adressen på. Mitt hjärta tar ett oväntat skutt när jag ser att jag har kommit rätt.. Jag har inte förväntat mig att känna såhär. Jag som varit så säker på att jag ville träffa pappa igen. Nu är jag osäker på om det är det jag vill. Tänk om det gör alldeles för ont att uppleva det förflutna? Att se hans ansikte och minnas dagen då han lämnade mig gråtande i januarikylan? Dagen då han, enligt sin son, förbrukade sin rätt att kalla sig pappa? Men trots all denna osäkerhet känner jag att jag helt enkelt måste. När jag har tagit mig såhär långt kan jag inte vända om och låta det hela passera förbi. Då vet jag att jag skulle ångra mig.
Jag öppnar dörren och går in. Trapphuset är fräscht och städat. Ovanligt ljust är det också, för jag har för mig att trapphus brukar vara mörka och unkna. I alla fall de trapphus som jag har vistats i. Med den skräckblandade förtjusningen i maggropen går jag tyst uppför de många trappstegen tills jag står framför rätt dörr. ”K & T Albranth” står det på dörren. Jag spenderar en stund med att samla mig, sen pressar jag pekfingret mot ringklockan. En skrikig signal ekar genom lägenheten på andra sidan dörren. Jag upphör att andas när jag hör fotsteg. Nervöst pillar jag på papperslappen jag håller mellan mina händer.
Snart hörs ljudet av rasslandet från låset. En kvinna med kort rött hår öppnar dörren och kikar ut.
”Hej”, hälsar hon och granskar mig från topp till tå under tiden hon tar ett nytt grepp om dottern hon håller i famnen. ”Kan jag hjälpa dig med något?”
”Ehm.. hej”, börjar jag, men resten av orden kletar sig fast i halsen. Tillslut tvingar jag fram en ostadig fortsättning. ”Jo.. jag undrar om pap... Kent är hemma?”
Kvinnan ler svagt. ”Visst, vänta så hämtar jag honom.”
Mitt blod fryser till is. Jag följer kvinnans ryggtavla när hon försvinner in i lägenheten och på avstånd kan jag höra att hon pratar med någon. Det är då jag inte pallar trycket längre. Jag lägger benen bakom ryggen och flyr.
”Sara?” ekar den mörka, något hesa rösten mellan trapphusets nakna väggar.
Jag stannar inte, utan stormar ut genom hyreshusets dörr. Jag springer min väg så fort jag förmår utan att kasta en blick bakom axeln. Tårarna rullar sakta nerför mina kinder och blandar sig med regnet som öser ner över mig. Doften av asfalt får mig att tänka på den 19 januari 2006.
Jag sitter och kurar på Uddevalla centralstation i skydd för regnet. Utanför busshållsplatsen springer det folk som inte vill falla offer för vätan. Jag förstår varför, för det är verkligen inte behagligt att sitta i blöta kläder. Det är jag en erfarenhet rikare av. Jag är blöt in på bara skinnet, men ändå fryser jag inte något särskilt.
När jag tycker som mest synd om mig själv letar jag upp mobilen ur axelväskan. Jag känner ett starkt behov av att ringa Markus trots att jag fortfarande gråter. Han kommer antagligen inte att höra ett ord av det jag säger, men vad spelar det för roll? Jag behöver någon att dela mina tankar med.
Plötsligt ringer mobilen. Jag ser ner på displayen och konstaterar snabbt att jag inte känner igen numret. Jag stryker hastigt bort tårarna och drar några djupa andetag. Jag vill inte låta helt förkrossad i telefonen.
”Hej, det är Sara.” svarar jag kort efter en lätt harkling. Det är tyst i andra änden.
”Sara..?” Rösten är bekant, men ändå så obekant. Det var längesedan jag hörde min pappas röst.
Jag svarar inte. Jag försätts i samma tillstånd som jag drabbats av i trapphuset. Bara minnet av hans nya familj får henne att vilja gråta på nytt. Hans lilla dotter kan inte ha varit med än fyra år.
”Kan vi träffas?” frågar pappa plötsligt med en lätt darrande röst.
Jag önskar att han kunde se min nickning. ”Ja..” piper jag fram med hopknipna ögon. Jag vill inte att han ska höra att jag gråter.
”Är Markus med dig?” frågar han.
Jag skakar på huvudet och kväver en snyftning.
”Är din bror med dig?” frågar pappa på nytt.
”Nej, det är bara jag.” svarar jag tillslut.
Pappa drar ett djupt andetag i andra änden av luren. ”Vill du ses någonstans, eller vill du att jag hämtar upp dig med bilen?”
”Ses någonstans”, väljer jag. ”På kafét vid centralstationen.”
”Visst, jag kommer!” lovar han. ”Vi ses där.”
Jag piper fram ett ”Det gör vi.”, sen lägger jag på. Hur pappa fått tag på mitt nummer är ett mysterium.
Jag kastar en blick bort mot kafét och tar mig mod till att resa mig upp från bänken. Kläderna klibbar otrevligt mot huden när jag går genom regnet bort till kafét. Väl där inne slår jag mig ner vid ett bord. Tack och lov är varmt inne på kafét. Folk tittar på mig under lugg och undrar hur det är fatt. Jag måste se väldigt eländig ut.
Det tar ingen lång stund förrän den långa, mörkhåriga figuren jag väntat på dyker upp. Pappa ser exakt ut så som jag minns honom. Några kilon mer runt magen kanske, men annars är han sig lik. När hans blåa ögon får syn på mig så ler han nervöst. Jag känner med honom och han har all rätt i världen att vara nervös.
När jag reser mig upp från stolen slår han ut med armarna. ”Åh, Sara..”
Vi slår armarna om varandra i en efterlängtad omfamning. Kramen är lika varm som jag förväntat mig att den skulle vara. Jag borrar ner ansiktet i hans axel och andas in den bekanta doften. Minnena flödar förbi framför mina ögon och för ett ögonblick finns det inga dåliga minnen kvar. Pappa kramar mighårdare när han känner att jag kramar honom tillbaka.
”Du ska bara veta hur mycket jag saknat dig”, viskar jag genom tårarna. Jag måste få lätta på hjärtat medan jag fortfarande vågar. ”Varför lämnade du oss?”
Pappa drar ett djupt andetag för att hindra sig själv från att börja gråta han också. När han tillslut släpper mig möter han min bruna blick. ”Jag har saknat dig också.”
Ett lättat leende sprider sig över mina läppar. Då är jag inte så oönskad som Markus har sagt. Det känns bättre än jag någonsin kunnat ana.
Efter våran känslosamma minut slår vi oss ner vid bordet jag suttit vid. Pappa försöker att dölja det, men jag ser att hans blåa ögon är grumliga av gråt trots att tårarna inte har börjat falla.
”Vill du ha något?” frågar han och gör en gest mot kafédisken där mackor, bakelser och diverse andra godsaker tränger på rad.
Jag nickar kort. ”En kopp kaffe tack, inget mer.”
Pappa ler hastigt, sen reser han sig upp och går för att handla fikat. När han kommer tillbaka med en bricka mellan händerna så harklar han sig. ”Hur har Markus det då?” frågar han med intresse.
Jag rycker på axlarna och tar emot kaffekoppen när pappa räcker mig den. ”Han har det bra.” svarar jag kort utan att gå in på detaljer. ”Han hälsar förresten.”
Nödlögn. Jag får dåligt samvete över att sätta falska förhoppningar i huvudet på honom, men jag vill inte berätta att hans son inte längre ser honom som sin pappa. Och jag överdriver inte när jag säger att Markus aldrig vill träffa honom igen. Någonsin. Broarna som var byggda mellan dem har raserats för länge sedan.
”Du får hälsa honom tillbaka när du ser honom”, ber pappa och smuttar försiktigt på sitt rykande heta kaffe. ”Hur har du det med skola och allt då?”
Jag börjar att berätta. Allt känns så vanligt där vi sitter och pratar med varandra. Det är som om vårat förflutna aldrig har ägt rum. Vi är bara far och dotter som spenderar kvalitetstid tillsammans. Åh, vad jag har längtat efter att få göra det.
Under våran konversation får jag reda på att pappa bor tillsammans med sin sambo Therese och deras dotter som heter Angelica. Han har uppnått sin dröm att bli en framgångsrik advokat. Han tjänar bra med pengar och äger en fin sommarvilla på skärgården.
Det känns som att få ett knytnävslag i magen under tiden jag lyssnar på allt han har idag, som han inte hade förr tillsammans med oss. Hans gamla familj som han tycks ha glömt bort fram tills idag när jag kom och påminde honom om verkligheten. Vid några tillfällen får jag svårt att andas, men full med nyfunnen styrka tar jag mig samman.
”Var det värt det?” frågar jag plötsligt när pappa slutat berätta om sitt nya liv. Jag möter hans blåa ögon. Han förstår vad jag syftar på, men ändå försöker han att slinka undan.
”Vad för något?” frågar han dumt och tar en munfull kaffe. Han ser på mig och ler. ”Vad stor du har blivit, Sara. Dricker kaffe och allt!”
Jag bryter inte ögonkontakten med honom, utan kräver ett svar utan att säga något mer. Han vet vad jag menar. Efter en stunds tystnad vrider pappa på sig i stolen.
”Sara.. Sex år är en lång tid”, börjar han. ”Vi gör alla våra misstag.”
”Det var inte det jag frågade”, sätter jag emot. ”Jag frågade om det var värt det?”
Pappa ser på mig en stund, sen vänder han blicken ut genom fönstret. Utanför rasar regnet.
”Ja..”, säger han tillslut.”Det var värt det.”
Luften går ur mig. Osäkerheten och rädslan för att inte vara älskad ersätts av ilska.
”Så det var värt att lämna sin familj bakom sig?” frågar jag igen. ”Din kvinna och dina två barn?”
Pappa lägger huvudet på sned. Han vet inte riktigt vart han ska ta vägen med den frågan.
”Som sagt, alla gör misstag. Jag kände mig tvungen att jaga min dröm”, säger han. ”Jag blev inte yngre med åren, Sara.”
Jag kan inte låta bli att le ett sarkastiskt leende. ”Kanske inte, men du glömde detaljen som handlade om oss.”
Pappa ser plötsligt frustrerad och arg ut. ”Jag glömde inte alls bort er! Jag älskade er och älskar er fortfarande! Men ibland blir inte livet som man tänkt sig och då måste man ibland göra ett val. Det kommer du också att få uppleva.”
”Mycket möjligt, men jag skulle aldrig överge mina barn”. säger jag som svar på tal. Mina ögon ser orubbligt in i pappas. ”Erkänn bara, vi var inte inräknade i din dröm?”
Pappa skakar snabbt på huvudet. ”Det är inte sant! Det.. blev bara inte som jag tänkt mig och jag drabbades av panik.”
”Jaha, det säger du..” muttrar jag.
Det lägger sig en obekväm tystnad mellan oss. Det är jag som är först med att bryta den.
”Hur visste du att det var jag som sökte dig?” frågar jag. ”Och hur fick du tag i mitt mobilnummer?”
Pappa dricker ur sin kaffekopp. ”Jag kände igen dig på sättet du sprang”, erkänner han med ett försiktigt leende. ”Du har verkligen en signaturgång ska du veta!”
Jag höjer ögonbrynen i förvåning. Jag har aldrig hört någon säga något liknande förut.
”Och mitt nummer?” fortsätter jag.
”Din mamma”, svarar han eftertänksamt. ”Jag har fortfarande kvar hennes nummer, så jag ringde henne och frågade efter ditt. Hon blev väldigt chockad över vart du befinner dig.”
Jag ser på pappa. ”Du har alltså kvar mammas mobilnummer efter sex år?” säger jag förvånat. ”Förlåt, men det är ju löjligt.”
Pappa rycker rådlöst på axlarna. ”Det kan hända.”
Jag dricker ur min kaffekopp och kastar sedan en snabb blick på klockan. Tåget avgår om tjugo minuter. ”Jag måste ge mig av snart.” säger jag och ställer kaffekoppen på serveringsbrickan där pappa ställt sin. ”Jag har bara en fråga kvar som jag vill att du ska besvara. Bara en, sen får du återgå till ditt liv.”
Pappa ser plågat på mig när jag säger det sista. ”Snälla, säg det inte på det viset.”
Jag rycker opåverkat på axlarna. ”Du måste lova att svara ärligt. Jag vill inte att du svarar det som du tror jag vill höra.” ber hon.
”Självklart.” svarar pappa utan att tveka.
Jag drar ett djupt andetag och tar sats. ”Älskar du mig?” frågar jag plötsligt. Jag ser in i hans ögon i väntan på svar.
Pappa ser på mig. Han har ett ansiktsuttryck som säger det självklara, som om jag inte ens behövt fråga.
”Ja, Sara. Jag älskar både dig och din bror. Det har jag alltid gjort”, svarar han. ”Jag är ledsen för det som hänt.”
Jag reser mig upp från bordet. ”Varför har du inte hört av dig då?” frågar jag. ”Ett telefonsamtal är inte svårt att göra.”
”Jo, för mig har det varit det”, svarar han och ser på mig. ”Jag trodde att jag hade sumpat mina chanser.”
Jag ler svagt. ”Det har du också.”
Pappa följer mitt initiativ och ställer sig upp. ”Varför sökte du upp mig i såna fall?”
”För att jag behövde få svar”, svarar jag och ser på honom. ”Och jag har fått dem nu, så tack.”
Pappa går fram till mig och lägger händerna på mina axlar. ”Sara, jag är ingen dålig människa.”
Jag lägger armarna om honom i en kram. ”Jag vet, pappa”, mumlar jag. ”Och jag förlåter dig.”
Pappa kramar mig hårt tillbaka. Det är som om han desperat försöker att överlämna alla kramar han är skyldig mig medan han fortfarande har chansen.
Jag släpper honom när jag ser att klockan börjar att ticka iväg. ”Hälsa familjen.” säger jag och ler svagt.
”Hälsa Karin och Markus från mig”, ber pappa och stryker mig över kinden. ”Jag är stolt över dig, Sara.”
Jag nickar och delar med mig av mitt leende en sista gång innan jag lämnar kafét. Hjärtat bultar fortfarande hårt i bröstkorg när jag återigen sitter på tåget, nu på väg hem med huvudet fyllt av svårhanterade tankar. Allt jag har fått höra känns ända in på skinnet och det kommer garanterat att ge ärr. Om de är fula eller minnesvärda ärr är upp till mig att bestämma. Vad det blir har jag ingen aning om just nu. Utmattat lutar jag huvudet mot fönsterkanten och sluter ögonen.
Jag vaknar av att mobiltelefonen ringer. Förvirrat tittar jag upp och ser att det bara har gått en timma av resan. Sömndrucket tittar jag på mobildisplayen och ser att det är mamma som ringer.
”Hej, det är Sara.” svarar jag kort och bergsätter mig för det värsta.
”Åh, gumman.” säger min mamma i andra änden. ”Hur mår du?”
Jag ler svagt, tacksam över att hon bryr sig om mig. ”Jag mår bra.” försäkrar jag henne.
”Träffade du Kent?” frågar mamma oroligt.
”Ja, och vi pratade ut ordentligt.” Jag gnuggar mig i ögonen och ger ifrån mig en gäspning.
Det går inte att ta miste på mammas nyfikenhet när hon frågar ”Vad pratade ni om?”.
”Allt och ingenting”, svarar jag hemlighetsfullt. ”I vilket fall är det över nu. Jag har förlåtit honom och det hoppas jag att du och Markus också kan göra en dag.”
Jag ler vid tanken. ”Jag har aldrig känt mig såhär fri.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EmmaGlimne - 5 dec 11 - 02:26 | Hateful: Okej, det väldigt lustigt. Har inte läst den boken du påstår att jag näst intill har "kopierat" :)Kommer aldrig att läsa den heller, sorry!
Började läsa en av hennes böcker en gång, men alla de där läskigt twistade relationerna är verkligen inget för mig^^ Syskon som blir kära och har sex.. nja.
Gillar iaf inte din antydan :) "Ganska exakt?" Vilken galen slump må jag säga, i sådana fall xD | | Hateful - 4 dec 11 - 23:15 | Är inte den härväldigt lik någonting som Katarina von Bredow har skrivit? Ganska exakt?
Men den är väldigt, väldigt bra! | Liroficado - 29 okt 11 - 20:33- Betyg:  | | Riktigt bra! Kunde inte sluta läsa! | | susanna_89 - 10 okt 11 - 23:53- Betyg: | | sjukt bra :) | | Fribergska - 10 okt 11 - 00:05- Betyg: | | Nah :-) . Vad Fin. | | Eme_96 - 9 okt 11 - 22:06- Betyg: | | riktigt bra! du skrev att du skrev denna för att få bukt på dina bångstyriga tankar, betyder det att den är sann eller är det fantasi? Hur som helst så var den superbra! :) |
|
|
|
