II (vad vi inte ser) |
– Spring då! ropade Emma, och vände huvudet bakåt samtidigt som hon fortsatte springa. I hennes röst fanns inte ett spår av rädsla, snarare tillfredställelse. Hon tyckte det här var roligt.
Men Nathalie var rädd, och framför allt förvirrad. Hon visste varför de sprang, Emma hade sagt att det stod en ”Ful gubbe” på andra sidan av den tomma basketplanen. Nathalie hade inte sett någon alls stå där, men det var mörkt och om Emma sagt att hon sett någon så var det väl så. Nathalie visste ju inte ens hur en Ful gubbe såg ut, det enda hon visste var att Emma berättat att de var farliga och man skulle springa så långt bort från dem som möjligt. I alla fall om man var ett litet barn på sju år. Förvirringen kände hon för att hon inte förstod varför Emma lät så glad. Sprang de inte för livet?
När de sprungit ett par hundra meter kom de fram till en bussväg, den var man alltid tvungen att gå över om man skulle hem till Emma. Nathalie började sakta in sitt löpande, för att kunna stanna för en buss som var på väg, Emma däremot brydde sig inte om trafiken. Hon fortsatte springa snabbare än det borde vara möjligt med så korta ben. Nathalie undrade i en hundradelssekund om Emma sett bussen.
I samma sekund hördes ljudet av bussbromsar som skrek. Busschauffören skrek och hötte med knytnäven åt Emma som stod där på andra sidan vägen och log så det såg ut som hennes ansikte skulle spricka. Hon hade hunnit över vägen, men det var på håret. Nathalie var förskräckt. Tänk om Emma hade blivit överkörd, förstod hon inte hur nära döden hon varit? Lärarna sa ju alltid åt dem att ta det försiktigt vid bussvägen när de skulle till matsalen, det måste ju Emma faktiskt komma ihåg!
- Kom nu, skulle vi hem till mig eller inte? Skrek Emma över vägen.
Resten av vägen till Emmas lägenhet sa inte hon särskilt mycket, hon gick och sparkade på gruset som precis lagts på gatorna. När hon hittade en lagom stor isklump blev den till en fotboll för några meter tills hon råkade sparka bort den. När de kom fram till dörren låste Emma upp, klockan var nära på sex, men hennes mamma var inte hemma, och som vanligt sov pappan. Hemma hos Emma luktade det alltid konstigt, det var en blandning av kattmat, sprit och något unket. Men att det var dessa olika stanker som skapade den otroliga odören som låg över lägenhet skulle inte Nathalie inse förens många år senare. Nathalies mamma gillade inte riktigt när hon var hemma hos Emma.
Emma gick direkt in i sitt rum och satte sig på sin säng. Nathalie följde efter henne, tätt inpå. Hon gillade inte att vara ensam någonstans i den här lägenheten.
I Emmas fåtölj låg en svartvit mager katt. Emma gick och plockade henne, det var Ariel, den av Emmas sju katter som Nathalie gillade bäst. Hon hade en gång frågat henne varför de hade så många katter, på det hade hon fått svaret att de gillade dem. De var bra djur och åt inte så värst mycket.
Katterna var en av anledningarna till att Nathalie tyckte om att vara hemma hos Emma. Den andra var att de nästan alltid fick makaroner med ketchup när Emmas mamma kom hem från jobbet. Hon var nog inte så bra på att laga mat, eller så hade hon inte tid att göra något mer avancerat.
Emma satt länge där på sin säng och klappade Ariel. Hon verkade inte komma på något annat att göra. Tillsist undrade Nathalie om de inte kunde leka med Emmas dockor. Emma tittade upp och stirrade på Nathalie en stund, som för att överväga om hon hellre skulle vilja göra det än klappa katten. Efter några sekunder av funderande nickade hon.
- Visst, men jag vill ha den blonda.
Det fick hon gärna, Nathalie tyckte ändå bättre om den brunhåriga.
När de lekte hemma hos Emma var det alltid hon som bestämde vad som skulle hända i dockornas värld. Det var ju inte mer än rätt när det var hennes dockor. Var de hemma hos Nathalie brukade Nathalie ofta låta Emma vara med och bestämma. Det kändes mest rättvist tyckte hon, men hon sa aldrig att hon gärna ville ha något att säga till om hemma hos Emma. Inte ens när dockorna började bråka och slåss, även fast Nathalie inte gillade det.
När klockan var nästan halvsju hördes det ett rassel utanför dörren och snart hörde de Emmas mamma ropa ”Hallå!” i hallen. Emma och Nathalie sprang ut för att möta henne. Mamman var snäll, även om hon jobbade bra mycket senare än Nathalies mamma. På vägen ut i hallen passerade de vardagsrummet. Nathalie lade märke till att Emmas pappa gått upp och nu satt i soffan med en öppnad ölburk.
- Hur mår ni två då? frågade Emmas mamma och lät glad, men samtidigt fanns det en viss oro i hennes röst, för att de kanske inte skulle må bra. Men det svarade de såklart att de gjorde. Att de sprungit ifrån en Ful gubbe, och att Emma nästan blivit mosad av en buss sa de inget om.
- Så skönt, sa mamman och tycktes andas ut. Då börjar jag med makaronerna i sådana fall. Flickorna följde med henne in i köket där de började plocka fram mjölk och ketchup. När de gjort det satte de sig ner och väntade.
Under tiden som maten lagades pratade kocken om lite allt möjligt, både med Emma och Nathalie. Allt från vädret till hur det var på jobbet.
Det tar inte lång tid att enbart koka makaroner och ännu mindre tid att sluka allt. Efteråt var de så mätta att de skulle kunna spricka om de åt mer.
Emmas mamma diskade allt, hon frågade inte om Emmas pappa ville ha någon mat. Han satt fortfarande där i sin soffa och såg inte ut att göra någon ändring på det inom den närmaste tiden.
- Stanna här, jag ska bara hämta en sak, sa Emma snabbt och sprang ut från köket. Nathalie satt kvar på golvet och väntade. Under tiden klappade hon en av katterna som hon inte mindes namnet på. Grårandig var den i alla fall, och på det vänstra örat saknades det en topp. Den hade säkert varit i slagsmål några gånger. Katten spann och strök sig mot Nathalies utsträckta arm. Nathalie var så uppe i att lyssna på den nöjda katten så hon märkte inte att Emma satt sig ner bredvid henne.
- Titta, vet du vad det här är? Undrade Emma och petade på Nathalies ben.
Nathalie ryckte till av förskräckelse, sedan återfick hon fattningen. I Emmas hand låg en bit sten.
- Nej, det vet jag inte, sa Nathalie och kände sig nästan dum för att hon inte gjorde det.
- Det är kattguld! Det är jättedyrt. Jag hittade det ute i lekparken vid dungen, sa Emma och lät väldigt övertygande.
Nathalie tyckte inte att det såg särskilt dyrt ut. Inte såg det riktigt ut som guld heller. Men hon skulle aldrig tro att Emma ljög för henne.
- Låg det bara där i dungen? Frågade Nathalie.
- Jag sa ju det! Det låg under några löv, svarade Emma irriterat. Hon gillade inte att Nathalie var misstänksam, det märktes tydligt.
Nathalie tittade upp på Emmas mamma. Hon verkade inte ha hört deras samtal. Istället hade hon fastnat med blicken ute i mörkret utanför fönstret. Hon stod som förlamad med en tallrik i ena handen och handduken i den andra. Nathalie visste att hon var inne sina egna tankar. Det brukade Nathalie också vara ibland på lektionerna, fröken sa att hon dagdrömde alldeles för mycket. ”Men det växer väl bort med tiden”, hade hon sagt många gånger. Det verkade det inte gjort för Emmas mamma.
Precis när Nathalie tänkte peta på henne och fråga om det verkligen var guld som Emma hade hittat ringde telefonen. Emma var snabb på att svara. Hon kastade sig bokstavligen över telefonen.
- Hallå, det är Emma! Jaha, okej, visst. Nathalie det är din mamma, sa Emma och räckte över telefonluren till Nathalie. Hon tog luren, Nathalies mamma sa alltid samma sak när hon ringde efter henne hemma hos Emma. Nathalies pappa skulle komma på cykel och möta henne vid bussgatan som han alltid gjorde.
När Nathalie tagit på sig ytterkläderna och höll på att snöra skorna så kände hon att det låg en spänning i luften, en spänning som inte brukade finnas där. Emmas mamma hade återgått till diskandet. Pappan satt fortfarande med dimmig blick i soffan, men nu hade han börjat slötitta på något TV-program. Emma hade följt med Nathalie ut i hallen. Vid första anblicken såg hon inte ut att känna av spänningen, men Nathalie kände Emma så pass bra så hon kunde se att hon märkte den. Hon visste att något var fel, men hon ville inte att Nathalie skulle se att hon var orolig.
Nathalie visste det inte då, men det här skulle bli den sista gången som hon var hemma hos Emma.
Emma kom inte till skolan på en hel vecka, fröken sa att hon var sjuk men Nathalie trodde inte på det. Det måste vara något som hade med den där känslan hon känt när hon gick från Emma. När det hade gått nio dagar sedan hon senast såg Emma bestämde hon sig för att ringa hem till henne. Nathalie hade tur, det var hon som svarade. Men hon verkade inte ha kastat sig över telefonen som hon alltid brukade göra annars. Det gick hela tre signaler innan hon svarade. Inte lät hon lika entusiastisk som hon heller brukade. När Nathalie frågade om hon verkligen var sjuk undvek hon först att svara, men tillsist gav hon upp.
- Okej, nej jag är inte sjuk… inte direkt i alla fall, svarade hon dröjande.
– Vad är det med dig då? Undrade Nathalie oroligt.
– Det är inte jag, det är mina föräldrar. De ska skiljas.
– Ska de skiljas? Frågade Nathalie förvånat. Hon kunde inte riktigt förstå varför.
– Du vet sist du var hos mig, började Emma, då bråkade de när du gått. Inte lite grann om att pappa dricker för mycket som det annars brukar vara, utan ordentligt. Det var nära att pappa slog mamma. Men han föll ihop innan han orkade lyfta handen. Mamma har flyttat ut och bor hos en vän än så länge. Hon har tänkt flytta till Dalarna. Nu försöker hon övertyga pappa om att jag ska få bo hos henne.
Emma lät rädd när hon pratade om grälet. Nathalie försökte tänka sig den scenen. Det var svårt, hon hade aldrig sett två vuxna bråka så mycket så som Emma berättade. Men hon förstod att det var allvarligt.
– Men du får inte flytta till Dalarna! Det är jättelångt bort, då kan du ju inte gå kvar här på skolan, sa Nathalie upprört.
– Men jag kan inte bo hos pappa hela tiden heller. Han är snäll för det mesta men han kan inte ta hand om mig. Han kan ju knappt laga mat. Jag kan bo hos honom ibland, då kan vi ses.
Flickorna pratade länge om hur det skulle bli. Nathalie ville fortfarande inte att Emma skulle flytta, men någonstans långt inne förstod hon att hon inte skulle må bra av att bo hos sin pappa. Hon blev mer övertygande om det när hon berättade för sin mamma vad Emma sagt. Nathalies mamma verkade glad över att Emmas föräldrar skulle skiljas. Hon sa att det nog var det bästa för Emma, hon hade redan tagit skada av sin pappa så det räckte, tyckte hon.
Fyra månader senare flyttade Emma mycket riktigt med sin mamma till Dalarna. Hon hittade snabbt en ny make, en som verkade bättre på att hjälpa till hemma än Emmas riktiga pappa. Emma själv bodde hos sin pappa ibland på loven, och då brukade Nathalie och hon träffas. Men det blev allt obehagligare hemma hos Emmas pappa för varje gång Nathalie var där. En gång var de tvungna att vara knäpptysta för att absolut inte väcka Emmas pappa. När de kom in på Emmas rum viskade hon om hur full han och hans vänner varit kvällen innan, och hennes röst fylldes av sorg när hon berättade om hur hon fått hjälpa honom att spy. Nathalie mådde illa när hon tänkte på det. Hon hade aldrig sett en stupfull förälder, och hon kände att det var något väldigt fel med att Emma var tvungen att växa upp med det.
Tillslut blev Emmas besök hos sin pappa allt ovanligare. Inom något år hade de nästan helt upphört. I och med det förlorade flickorna kontakten. De var bara åtta år vid det här laget så det var nästan oundvikligt. Det skulle ta många år innan Nathalie insåg hur hemskt Emma verkligen hade haft det, och hon skulle nog aldrig få chansen att berätta för Emma att hon tillsist förstått det.
|
|
|
|
