De få stunderna man minns - ONESHOT |
så länge sen jag skrev nåt. hoppas detta duger trots dess ringrostighet.
*
~De få stunderna man minns~
Var det något med hennes leende – eller misstog han sig grovt. Hon log ett mystiskt leende – ett sådant leende som fick hennes läppar att säras, nästan, åh… Han dog inombords. Ögonen skimrade i nylon. Han ville kyssa henne sanslös, han ville hålla om henne. Åh, känslorna gick nästan inte att beskriva. Hon kände likadant för honom, hon bara måste.
Men ögonen som han såg med förrådde honom grovt för flickan med de underliga ögonen kände honom inte och därför var det omöjligt för henne att känna likadant för honom. Han var blott en främling och hon ville endast ha skydd för natten. Utanför smattrade ovädret. Himlen grät bittra, kalla regndroppar. Snöflingorna på hennes ytterjacka glimmade likt finslipade diamanter. Håret, ett virrvarrigt afro och ögonen, ack, de vidunderligt, vackra ögon, glimmade svagt av trötthet. Han log ett osäkert leende och missuppfattade genast repliken som följde:
- Skulle jag kunna få komma in ett tag? Det regnar så förfärligt därute och jag vill endast stanna tills det slutar blåsa. Hon skrattade till. Ett hastigt leende som förblindade honom. Tänderna låg uppradade och ännu en gång fick han ett skymt av det där nästan – särade – på – läpparna leendet.
- Eeh, visst går det bra om du sover över för natten.
Leendet svalnade och mannen blev genast högröd i ansiktet när han insåg sitt misstag.
- Nej, sova över vore olämpligt.
En bisterhet täckte hennes slående ögon och han fick genast andan i halsen. Han förblev stum och lät istället komma in. Flickan tog av sig skinnjackan och tittade efter hängarna som oftast brukar stå vid ingången. Utan ett ord tog mannen ifrån henne den blöta jackan och hängde den inne i badrummet. Regndropparna föll på den tjocka mattan men sögs genast upp av den varma bomullen. Flickan vägde på sina steg, övervägandes om hon verkligen ville komma in eller stå nervös ute i hallen tills det slutat regna. Hon valde att kliva ur de leriga, en gång röda, conversen, och gick ifatt främlingen som helt plötsligt utropade:
- Jag fixar till lite te till dig. Hallon eller blåbärste?
Hon hörde nervositeten i hans röst. Hon pustade ut och kände sig med ens hemmastadd. Hon hade ju trots allt livnärt sig på främlingar den senaste tiden. Hans nervositet föll på plats. Men vad var det som skiljde denna man från alla de andra, ensamma 30 åringarna hon hade knackat på? Hon hade ett invant och påtvingat leende som tycktes fängsla dessa främmande män. Mannen i köket var därför inget undantag.
- Hallon är min favorit, ljög hon med ett udda leende på läpparna. I det ögonblicket träffade en obeskrivlig smärta henne i mellangärdet och ögonen massproducerade tårar under loppet av en halv sekund. Hon kunde inte tro det, hon kunde helt enkelt inte fatta att allt bara kom tillbaka till henne. Minnena var inhemska, plågsamma…NEJ!
- Hur är det fatt? En röst från ovan. Hon insåg att hon låg på golvet med händerna runt den runda magen. Endast 19 år, men ändå gravid.
- Nej, viskade hon för sig själv. De läppsticksfärgade läpparna formade ordet som hon hatade allra mest. Det ord hon hade kvidit gång på gång när hennes far våldtog henne. Drygt 1 månad hade gått sedan den incidenten och efteråt hade hon valt att vara hemlös istället för att någonsin genomlida något så fasansfullt som det brott hennes far hade gjort sig skyldig till. Ögonvitorna blev röda av smärtan i mellangärdet. Läpparna försökte forma ord som kunde få den snälle 30-åringen att förstå vad som försiggick. Mannen lutade sig ner; en pepparmintsandedräkt svepte om henne likt en varm filt. Hon grät i hans famn, lät honom hålla om henne.
- Såja, viskade han mjukt, nästan förstående. Nästan.
I det ögonblicket kände hon en värme sprida sig mellan dem. Hon kände ett band. Denne man var inte ond, han ville inte ha henne på det sättet alla de andra hade velat ha henne när de såg hennes vidunderliga ögon och röda, röda läppar.
- Ta dig lugnt. Allt kommer att fixa sig ska du se. Han höll henne hårt och för en gång skull lät hon honom göra det istället för att skjuta honom ifrån sig såsom hon gjort flera gånger under loppet av en minut.
Hon såg in i hans ögon och flämtade helt plötsligt till. I hans kristallblåa blick såg hon sin egen spegelbild. Hon såg det alla andra såg hos henne när de sedan valde att våldföra sig på henne eller att vara snälla. Hon var vacker. Smärtsamt vacker.
Mannen log ett brett, genuint leende. En känsla av förståelse genomsyrade henne. Hon hade ingen aning om att han kände precis samma känsla. Flickan var ett sant mysterium.
De hade heller ingen aning om att det ömsesidiga de delade i de få stunderna, skulle komma att förändra deras värld.
SLUT
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | baggins - 9 okt 11 - 22:43- Betyg:  | | skitbra!! kan du inte göra en till deel? (a) |
|
|
|
