De gömdas hemligheter [13] |
Woho! Stolt över att redan ha nästan del ute, haha, nejmen jag hoppas att ni gillar den här delen! :D
Jag änker bara fövarna er om att De gömdas hemligheter snart kommer att ta slut, men jag kommer att vara öppen för en ny del, en fortsättningsserie, om ni skulle vilja det. Ni behöver inte bestämma er om det nu, men tänkte att ni förtjänar en förvarning! (:
Tack för alla fina kommentarer, det peppar! (:<3
Kapitel 13 – De sju dödssynderna
Jag ringde på, hörde det välbekanta rasslandet som informerade mig om att dörren låstes upp och så såg jag rakt in i Fredriks ögon.
”Det var ingen som följde efter dig, va?” frågade han samtidigt som han tog tag i min handled och drog in mig i hallen innan han snabbt stängde dörren och låste igen.
”Nej…” svarade jag och hängde av mig jackan och snörade upp mina kängor.
”Bra. Bra” mumlade han upprepande och gick in i köket.
Han verkade nervös. Till en början var jag tyst och gick efter in i köket, men efter ett tag blev jag otålig och det liksom kliade i mina fingrar.
”Vad ska vi göra? Vi kan inte bara lämna Diana med den där vampyren! Det var han som gjorde det här!” utbrast jag lite mer panikartat än jag tänkt mig, men pekade ändå på de två små röda prickarna.
Jag började tro att jag skulle få leva med dem hela livet, men Sam hade sagt att de faktiskt skulle försvinna tids nog.
”Va? Var det han som bet dig?” frågade Fredrik nästan lite dumt och jag suckade högljutt.
”Ja! Och jag tänker inte lämna henne ensam med det där förbannade monstret!” morrade jag argt, hämndlystnad drev mig.
”Jag fattar” sade han och trots att han lät allvarlig verkade han lite glad över att jag verkade ha accepterat att vampyrer var monster.
”Tror du att du kan få honom att möta dig utanför jobbet ikväll? Jag lovar att du inte kommer att skadas, jag kommer att finnas där och när han väl kommer fram tänker jag döda honom, Milla. Jag lovar” sade han och jag var tyst en stund, men så nickade jag.
”Vi gör det” mumlade jag och tog ett djupt andetag.
Om jag skulle dö skulle det väl faktiskt vara okej för att skydda Diana, det var värt det. Jag harklade mig lite och lugnade ner mig, och så började vi planera.
”Jag måste gå nu, jag lovade att träffa David” ljög jag smidigt när klockan var halv nio.
”Okej, men kom ihåg att vi ska lura Vladimir till jobbet ungefär strax efter tio, klarar du det?” frågade han allvarligt medan jag satte på mig skorna och fick på mig jackan.
”Jadå. Kom ihåg att vi ska mötas där lite tidigare också, så att han inte blir misstänksam om han helt plötsligt känner någon annans lukt” sade jag och han nickade.
”Vi klarar det här, och kom ihåg att vi inte bara gör det för Dianas skull, vi gör det för allas skull” sade han och jag nickade lite stelt innan jag gick ut ur hans lägenhet och sedan fortsatte ut på trottoaren för att sedan styra stegen mot caféet.
Medan jag gick fiskade jag upp mobilen, ringde Dianas nummer och drog efter andan när det klickade till snabbt.
”Dianas mobil, Diana är upptagen just nu men kan jag lämna ett meddelande?” hörde jag Vladimirs skrovliga röst säga och så samlade jag mig, bäst att provocera honom.
”Jag visste inte att du jobbade som telefonsvarare” sade jag sarkastiskt och försökte andas regelbundet och hindra mitt hjärta från att hoppa iväg.
”Milla. Vilken härlig överraskning. Vad vill du Diana nu på kvällen?”
”Inget. Jag ville prata med dig. Möt mig utanför kontoret kvart över tio. Kom ensam” sade jag bryskt och märkte att han tänkte över förslaget.
”Och hur kan jag lita på att du inte har din lilla vampyrkille med dig?” frågade han och jag tappade fokus för någon sekund.
”Han är inte min kille. Jag kommer utan honom. Du kan lita på mitt ord” sade jag men aktade mig för att säga att jag skulle komma ensam.
”Om du ljuger nu kommer både du och din lilla vampyrkille att råka illa ut, det hoppas jag att du vet” sade han allvarligt och jag himlade med ögonen.
”Uppfattat. Kommer utan vampyrsällskap. Du har mitt ord” upprepade jag och Vladimir verkade nöjd.
”Kvart över tio då. Var inte sen gumman” sade han och lade på innan jag hann säga något om att inte kalla mig för ’gumman’.
”Hej” sade jag tyst när jag satte mig ner mittemot Sam på det nästan tomma caféet.
Han hälsade inte och vägrade se mig i ögonen, utan gick rakt på sak.
”Alex berättade vad som hänt, du måste berätta var din kollega bor så att jag kan vakta henne och försöka få bort Vladimir därifrån” sade han allvarligt och jag svalde då hans kalla röst fick mig att bli lite rädd, han hade aldrig varit så likgiltig mot mig förut.
”Hon bor bara ett kvarter från hotellet… Rihemsgatan 51a” sa jag tyst och öppnade munnen för att säga något mer, men den mörka blicken han plötsligt gav mig gjorde att jag tappade bort orden.
Det var tyst ett tag, ingen av oss sade något, och jag märkte hur mina öron började ringa av ansträngningarna att inte försöka kyssa honom. Lusten brände i mig men jag visste inte hur jag skulle hantera den.
”Jag har saknat dig så mycket” sade jag tyst och såg ner i bordet.
Jag märkte genast att det inte var vad han hade väntat sig, men av han svarade inte att han saknat mig, utan istället sade han något som fick det att göra ont att andas.
”Som du saknade David?” frågade han med en röst svart av något som liknade avundsjuka, och jag kunde inte direkt komma på något att säga till mitt försvar.
”Nej” sade jag tyst, men så såg jag upp på honom och skyndade mig att fortsätta.
”Jag saknar dig mer. Det går inte en minut utan att jag tänker på dig, Sam”
”Det borde du kanske tänkt på innan du låg med David mitt framför mina ögon” sade han kallt, och jag visste att han måste hört allt som sagts i köket, och värst av allt måste han ha hört när vi hade haft sex.
”Sam, det var inte så…” började jag men han avbröt mig tvärt.
”Jag betyder ju inget, eller hur? Du sa det till honom. Jag ser ingen anledning till att du borde ljugit för honom. Du älskar ju honom, eller hur” bredde han på med en hård röst och jag kände hur det började svida mer och mer för varje hjärtslag.
”Sam jag…” sade jag tyst men han avbröt mig igen.
”Älskar du honom?” frågade han tvärt.
Det blev tyst en stund innan jag tänkte igenom mitt svar väldigt noga.
”Ja… men inte på ett sånt sätt. Jag älskar honom som vän, Sam, vi har varit vänner så länge…” försökte jag förklara men Sam verkade inte ha lyssnat på mer än mitt ’ja’.
Vi satt tysta en stund men så kastade jag en blick på klockan och konstaterade att jag var tvungen att gå.
”Jag… jag måste gå” sade jag och undvek allt var ögonkontakt innebar, jag ville inte att han skulle veta vad jag och Fredrik planerat att göra.
”Vart ska du?” frågade han, mest för att det nog kom automatiskt.
”Jag ska… träffa David” ljög jag, det var nog den enklaste lögnen som han skulle svälja.
Förmodligen tänkte han inte fråga något mer, så jag ställde mig upp, gav honom en sista, ledsen blick och bet mig i underläppen.
”Jag är verkligen ledsen, Sam. Men jag står fast vid det jag sa förut. Jag gillar dig. Mycket” sade jag och gick därifrån.
Så fort den kyliga luften bet tag i mina kinder drog jag jackan tätare omkring mig, och så gick jag mot kontoret.
”Här…” mumlade jag och tog upp min parfymflaska ut väskan.
Fredrik såg frågande på mig när jag tog av locket och utan förvarning sprutade den på honom.
”Vad gör du!?” utbrast han chockat och jag lade ner parfymflaskan igen.
”Det döljer din lukt lite åtminstone, luktar vi lite lika kommer han nog inte misstänka det lika mycket ut.
”Wow, bra tänkt” sade han med ett förvånat uttryck.
”Var inte så himla förvånad…” mumlade jag och kastade en blick på klockan.
”Göm dig nu” mumlade jag och försökte undvika att kolla på alla vapen som han packat på sig.
Så länge det skulle få Vladimir att dö, och lida lite kanske, var det inget som jag tänkte lägga mig i. Jag tog ett djupt andetag, körde ner händerna i jackfickorna och väntade. Min andedräkt blev snabbt till vit ånga och efter några långa minuter började jag roa mig med att försöka något som liknade rökringar. Det gick åt helvete.
”God kväll” hörde jag plötsligt en kraftigt brytande röst bakom mig och jag hoppade till, snurrade runt och backade skrämt.
Jag försökte att trycka ner mina skrämda känslor, att inte visa mig rädd, och till min förvåning lyckades jag någorlunda. Mest för att jag visste att han snart skulle betala.
”Vad var det du ville?” frågade han och gick närmre.
Jag vägrade röra på mig än, om jag bara fick honom lite, lite närmre och något till höger så skulle han vara i perfekt läge för Fredrik…
”Va?” sade jag och backade lite försiktigt.
”Det var du som bad mig att komma hit, och med tanke på att du inte har din lilla vampyrkille med dig så får du säga vad det var du ville” sade han och gav mig en outgrundlig blick.
Jag var tvungen att hitta på en lögn, men med tanke på hur jag ljugit på sistone var det inte speciellt svårt.
”Jag… jag ville träffa dig ensam” sade jag och såg ner i snön.
Okej, nu måste jag fortsätta, få honom att komma närmre. Jag sneglade upp mot Vladimir och såg att han faktiskt var förvånad, men nöjd.
”Varför det?” frågade han och rörde sig nästan omärkligt lite närmre.
Jag tvekade lite innan jag svarade, kände att mitt hjärta slog lite hårdare och sneglade upp mot honom ännu en gång.
”För att… jag vill ha dig” sade jag tyst, men jag visste att han skulle höra det, och när rodnaden visades över mina kinder verkade han ta det som ett tecken på att jag talade sanning.
”Vad sa du?” frågade han, uppenbart okoncentrerad, och rörde sig närmre mig.
”Jag vill ha dig” sade jag nu med stadigare röst, såg honom rakt i ögonen och försökte föreställa mig att jag sade det till Sam, då hade det varit sant.
Plötsligt skrattade Vladimir rakt ut, och jag såg lite oroligt på honom.
”Det är ju inte sant. Jag trodde du skulle vara lite av den svårare typen” sade han roat och stod nu precis framför mig.
”Fast… det var nog Diana som var droppen, eller hur? Avundsjuka. Ni människor är så förutsägbara” sade han, mest för sig själv, och jag gick lite åt vänster.
Äckel. Äckel äckel äckel.
”Vi är nog det…” sade jag tyst och försökte gömma min triumf när han rörde sig lite åt vänster.
Till min förfäran stod han helt plötsligt bakom mig, alltså inte alls på ett bra ställe då jag nu var emellan honom och Fredrik, och jag kände ilningar längs ryggraden när han flyttade lite på mitt hår och drog ett finger längs såret som han gett mig.
”Jag ser att du fortfarande har kvar märket från senaste gången vi träffades” sade han lugnt, men mitt hjärta började slå fortare och fortare, paniken kröp tätt inpå.
”Kanske…” mumlade han tyst och gick runt mig, och jag kände hur hans händer rörde sig över mina byxors bakfickor och jag drog häftigt efter andan.
Han tog det som ett tecken på att jag gillade det, trots att jag egentligen bara ville spy på honom, men han verkade helt uppe i sina egna tankar. När han böjde sig ner och pressade sina läppar mot min hals ryckte jag till, men stod kvar, och i samma sekund som hans tänder rispade mot min hud kände jag hur hans grepp runt min midja hårdnade i några sekunder för att sedan släppa helt.
”Vad i…” flämtade han och backade bakåt.
Jag lade en hand över min hals, precis där han just rört mig, och försökte gnida bort hans beröring, men så närmade jag mig långsamt Vladimir som låg på rygg i snön och flämtade. Fredrik kom fram från sitt gömställe och iakttog Vladimir som inte var död, men kraftigt sårad.
”Vad gjorde du?” frågade jag lite försiktigt.
”Det är träkulor. Tar väldigt hårt på vampyrer om man träffar dem nära hjärtat” mumlade han och letade fram en spruta med en gråliknande, trög vätska.
”Här, ge honom det här. Det är silver. Se till att spruta det rakt genom hjärtat” sade han och jag stirrade frågande på honom, men så insåg jag att det här var min hämnd, och jag sjönk ner på knä bredvid Vladimirs kropp.
”Varför?” frågade han och mötte mina ögon.
Jag såg på honom med höjda ögonbryn.
”Du vet att du förtjänar det” sade jag och lade sprutan mot hans bröstkorg.
”Ja. Det vet jag. Vad jag undrar är varför jag gjorde allt jag gjorde…” sade han lite drömmande, precis som jag tänkte trycka in sprutan, och jag gav honom ett förvirrat ögonkast.
”Det kan jag inte svara på” sade jag kort och tryckte långsamt in nålen.
Han stönade och knep ihop ögonen tills jag slutade, och såg sedan på mig igen.
”Kan du förlåta mig?” frågade han tyst och jag skakade genast på huvudet.
När jag såg hans sårade blick ångrade jag mig och suckade.
”Jo, det kan jag. Men det viktigaste är att du förlåter dig själv” sade jag och ryckte lite lätt på axlarna.
”Det är så lätt, alltså?” mumlade han och såg upp mot stjärnorna.
”Det är inte lätt” sade jag bestämt, men Vladimir lyssnade inte på mig utan slöt ögonen och andades djupt.
”Vad tror du händer efter döden, Milla?” frågade han och för en gångs skull tyckte jag inte att hans ryska brytning var läskig eller jobbig.
Jag funderade en stund innan jag bestämde mig för att svara.
”Inre frid” sade jag kort och började nästan bli lite besvärad över att Vladimir verkade så… tillfreds med att dö.
”Det låter fint” sade han tyst och jag höll andan medan jag började bli mer och mer osäker.
”Milla, vad fan håller du på med? Lyssna inte på hans struntprat! Döda honom bara!” sade han irriterat, och ganska stressat.
”Men tänk om… tänk om han inte förtjänar att dö?” frågade jag lite försiktigt, men Fredrik gav mig ett seriöst ansiktsuttryck.
”Milla de är monster! Gör det bara nu, få det överstökat!” väste han och jag bet mig i underläppen.
”Jag är glad att du är det sista jag ser” hörde jag Vladimirs röst och jag såg ner på honom, rakt i hans ögon.
Av någon anledning trodde jag honom, men jag skakade lite på huvudet åt honom och började pressa ner silvret i hans hjärta.
”Milla!” hörde jag två röster ropa, det följdes av ett skott och jag flög lite osmidigt upp på fötterna.
”Fredrik! Vad hände?” frågade jag med en obehaglig känsla i magen och sprang fram till honom.
”Det kom en annan av dem” sade han med avsmak i rösten och jag anade oråd.
”Gå och kolla den andre” sade jag åt honom och han gjorde som jag sa.
Jag skyndade fram till kroppen som låg i snön och sjönk ner vid dens sida. Mina byxor var redan blöta så det gjorde inget, men när jag såg vem det var värkte det i hela min kropp av skuldkänslor. Det här var värre än allt jag sett hittills i mitt liv.
”Nej… nej” viskade jag med darrande röst, och jag mötte Sams ögon.
”Milla…” viskade han och jag skakade på huvudet medan tårarna började rinna.
”Jag måste kunna rädda dig” mumlade jag och öppnade hans skjorta.
Kulan hade åkt in till höger av bröstkorgen, alltså hade den inte träffat hans hjärta. Han kunde överleva. Han måste överleva.
”Du… måste få ut kulan…” sade han lugnt men kraftlöst och jag nickade ivrigt.
Först försökte jag med fingrarna och naglarna, men den satt för långt in. Till slut kom jag ihåg en scen som jag sett ur True Blood, när Sookie lurades att suga ut silverkulor från Erics bröstkorg. Jag suckade, men insåg att det kunde vara en lösning. Med en snabb blick på Sam bestämde jag mig, och tryckte läpparna mot hans sår.
Efter någon minut av blodets järnliknande smak kände jag en kraftig träsmak i munnen och slutade genast, rätade lite på ryggen och drog ut kulan med mina fingrar. Jag såg oroligt ner på honom men han log svagt och det tog jag som tecken på att han skulle överleva. Jag reste mig upp, såg åt Fredriks håll och drog häftigt efter andan när jag såg att Fredrik låg där Vladimir just varit.
”Fredrik!” utbrast jag förvirrat och sprang till honom.
Det var mycket springande och ropande den här kvällen.
”Fredrik…” mumlade jag och såg ner på honom.
Jag sjönk ner på knä vid honom, kände efter om jag kunde känna hans puls och konstaterade att han bara var avsvimmat. Alla hans vapen hade försvunnit och jag var säker på att det var Vladimir som tagit dem, men jag kunde inte se honom någonstans.
”Sam… Sam? Jag behöver verkligen din hjälp” mumlade jag lite försiktigt och Sam stod vid min sida efter några sekunder.
Hans reflexer var långsammare, men han var inte helt ute ur spelet, och han förstod vad jag behövde hjälp med.
”Vi måste få hem honom” sade jag och han nickade snabbt innan han bar upp Fredrik i famnen och började gå.
Hans sår hade redan läkt, men jag visste att han behövde blod, så när vi väl kommit in i Fredriks lägenhet och lagt honom tillrätta i sängen, sade jag åt honom att gå.
”Du måste dricka blod” sade jag bestämt och han nekade det inte.
Jag förväntade mig att han skulle ge mig en kram, visa lite närhet, eller åtminstone kolla om jag mådde bra, men han gav mig bara en kort blick.
”Tack” sade han kort, och sedan försvann han från lägenheten.
~16 januari~
Ett svagt stön inifrån sovrummet fick mig att titta upp, och jag ställde mig genast på fötter och gick in till Fredrik.
”God morgon. Eller kväll, rättare sagt” sade jag lugnt och han kisade trött och ofokuserat med ögonen mot mig.
”Milla… men vad…” började han oförstående men så satte han sig käpprakt upp i sängen och kippade efter andan.
”Är du oskadd!? Hur kom du därifrån? Hur fick du med dig mig?” frågade han upprört och jag lade en hand på hans axel för att lugna ner honom lite.
”Ta det lugnt. Vi är i säkerhet” sade jag och hans andning blev något mer regelbunden.
”Vad… när… hur gick allt till?” frågade han och rynkade pannan.
Jag var glad över att jag förberett mig för den här frågan. En genomtänkt lögn var det enda som skulle få den här historien att faktiskt fungera.
”Hur fick du hit mig?” frågade han sedan och gav mig en oförstående blick.
”Ta det lugnt, en fråga i taget” sade jag lugnt och log snett.
”Det började med att du sköt den andra vampyren. Jag såg inte vad som hände när du gick till Vladimir, men när jag såg dig sprang jag för att hjälpa dig. Tyvärr kom den andre vampyren undan, du hade missat hans hjärta, och jag kunde inte se Vladimir. Du verkade helt borta, men du kunde stå upp och du stödde dig på mig hela vägen hit. Så fort jag fick ner dig i sängen kollapsade du och… ja… nu är vi här” sade jag och försökte le lite, men det blev nog mest en spänd grimas.
Fredrik skakade lite långsamt på huvudet, som för att smälta det jag sagt, och suckade sedan besviket.
”Jag kommer ihåg så lite…” mumlade han och jag sprängdes nästan av nyfikenhet.
”Vad var det som Vladimir gjorde mot dig?” frågade jag och försökte låta oberörd, men jag var säker på att misslyckades brutalt.
Fredrik ryckte lite på axlarna, men så gav han mig plötsligt en mörk blick.
”Du fick inte in allt silver. Jag sa ju åt dig att inte lyssna på honom, du skulle ha dödat honom direkt! Då kunde vi haft två döda vampyrer istället för ingen” sade han upprört.
Jag ryggade tillbaka av det plötsliga förtalet, men jag var inte helt överraskad ändå. När jag funderat ut hur jag skulle svara på hur jag fått hit honom hade jag försökt komma på andra saker han skulle kunna tänkas fråga.
”Det var inte meningen, jag trodde att jag fått ut allt” ljög jag och fejkade ett litet förvirrat uttryck, sedan såg jag skamset ner innan jag fortsatte.
”Jag fick en chock när… S… när den andra vampyren kom, jag visste inte vad jag skulle göra” sade jag och såg förtvivlat på honom.
Han mjuknade inte direkt, men snart nickade han och log till och med lite svagt.
”Det var din första gång, dessutom var vi inte alls beredda på två vampyrer, det är klart att du fick en chock” sade han och andades ut samtidigt som han lutade sig tillbaka.
”Klarar du dig? Jag borde verkligen gå hem till David…” sade jag lite prövande och han nickade med slutna ögon.
”Ring om det är något!” ropade jag innan jag gick ut ur hans lägenhet och försäkrade mig om att dörren gick i lås innan jag började gå hemåt.
”Hallå! David?” ropade jag och snörade av mina skor.
Jag hängde upp jackan på en av krokarna samtidigt som jag hörde steg i köket som kom närmre. Mitt hjärta började slå hårdare, jag var rädd att det skulle vara Vladimir, eller Sam, men fram kom David med en öppen famn, och jag föll in i den. Hans välbekanta och trygga doft fick mig av någon anledning att må lite underligt, det var inte så bekvämt som det en gång varit.
”Är det något som är fel?” frågade han, förmodligen extra orolig eftersom jag ringt och ljugit om att jag skulle sova hos Diana, jag vågade inte nämna Fredrik utifall att David skulle tro att jag var otrogen. Han hade märkt att jag inte riktigt kramat tillbaka.
”Nej” sade jag och försökte le men misslyckades.
”Jo” ångrade jag mig nästan direkt och suckade medan jag hukade mig ner, snörade på mig kängorna och vägrade möta Davids oförstående blick.
”Vad är det?” frågade han förvirrat.
”David… det här funkar inte” sade jag, hårt och bestämt, utan att börja gråta den här gången.
Missförstå mig inte, mitt hjärta värkte och det kändes som om någon rev det itu flera gånger om, men jag visste att det här inte skulle fungera i längden.
”Vad menar du?” frågade han oförstående.
Toppen, det här skulle säkert vara lika omöjligt som förra gången.
”Vi. Det här är inte rätt David. Jag älskar dig, men som en bästa vän och underbar människa, inte som pojkvän eller livspartner” sade jag, och trots att jag visste hur ont det måste göra för honom att höra det var jag tvungen att fortsätta.
”Vi har fallit för tryggheten att ha något, vi är kära i närheten och i själva bekvämligheten i vårt förhållande istället för varandra. Det är därför det här inte fungerar. Jag vill ha mer, och jag vet att du förtjänar någon som inte är som jag, utan någon som aldrig kommer såra dig” sade jag med en förvånansvärd behärskning.
”Jag är verkligen ledsen David, men jag vill inte såra dig mer” sade jag tungt, tog tag i min jacka och stegade ut genom dörren utan att vänta på något svar.
När jag skyndade ner för trapporna visste jag exakt vart jag skulle ta vägen. Jag hade pratat med Alex tidigare under dagen och han hade berättat att Sam skulle stanna kvar i stan eftersom Vladimir fortfarande var på fri fot, och vi inte kunde vara säkra på vad han skulle göra härnäst. Utan att egentligen fråga speciellt mycket hade jag fått reda på vilket hotell Sam checkat in på, och det var dit jag var på väg.
Drop a comment! (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JessicaKarlsson - 9 okt 11 - 22:49 | bah, så spännande :o jag älskar den! och jag vill inte att den ska ta slut :(
heh, men får njuta ännu mer nu de sista delarna :D mejla ! | susanna_89 - 9 okt 11 - 22:19- Betyg:  | | skit bra!!! :D | | Lovehurtsbadly - 8 okt 11 - 07:33- Betyg: | MER!
Maila nästa också! :D | | EmmaGlimne - 8 okt 11 - 00:30- Betyg: | Goooood :3 Gillar det som alltid!
Tycker att det är bra att novellen håller på att ta slut även om jag gillar den :) Berättelser är till för att ta slut någon gång och nu känns det som att det inte finns så mycket mer att berätta..
Jag tycker inte att du ska göra någon uppföljare! Låt den här novellen vara som den är, förstör den inte genom att komma med en fortsättning! Kom istället fram med något nytt, något som får oss läsare att älska dig som författare! :D
I have faith in you, girl! ;D | | mizzkitty - 7 okt 11 - 20:06- Betyg: | | Så jävla bra :), du måste bara fortsätta. Helt amazing alltså. |
|
|
|
