när du slutade att andas |
Man tror aldrig att människor som man älskar ska försvinna. Man lever i en barnslig förljugen föreställning om att mamma, pappa, farmor allihop kommer finnas kvar. Vi alla kommer leva för evigt. Sen helt plötsligt så väcks man upp och tvingas gå ut i verkligenheten, sanningen. Sanningen är inte vacker. Man försöker sänka blicken för man vet att den fula världen man möts av är så det är. Den ljusa vackra världen existerar inte längre. Dörren dit är stängd. Jag kastades ut i verkligheten för fort. Dörren slog igen och låstes bakom mig.
-Läkarna har sagt att det är cancer och att jag inte kommer överleva.
Jag grät men vågade inte lyfta blicken och se sanningen i ögonen. Jag bad till Gud varje kväll att du skulle bli frisk, att någon skulle uppfinna en medecin som dödade cancern. Men du fortsatte att brytas ner. För varje dag som gick blev du sjukare. Men jag ville inte se det. Jag anpassade mig till det, som om det vore ett normalt liv. Jag trodde aldrig du skulle kunna försvinna, ditt leende var för levande och ditt skratt för bekymmersfritt. Jag ville inte se när du kom hem från läkaren som sa att det hade blivit värre. Jag ville inte veta att du hade ont, för det påminde mig om att du inte var evig. Inte ens när du inte kunde bo hemma längre ville jag tro att du skulle dö. Jag visste det innerst inne, men det låg där väl dolt av mina egna tankar. Jag försträngde dem gångerna där du inte var dig själv och inte kände igen mig. Det hörde till den fula sanningen som jag inte ville möta. Jag visste till slut att du inte hade långt kvar, men jag ville inte tänka mig mitt liv utan dig. Det var meningen att du skulle dö gammal, efter flera lyckliga år. Men det blev aldrig så. Sista gången jag såg dig var dagen innan du dog. Just den dagen var du för ovanlighetens skull som du brukade. Du var på ditt rum och vi satt hos dig i nån timme. När vi till slut skulle gå kramade du oss.
-Lova att du kommer och hälsar på oss snart, sa jag.
Du svarade inte. Kanske visste du att du skulle lämna oss snart. Du dog nästa natt vid tolvtiden. Det var inte som på en film att alla satt runt dig och grät. Du dog ensam där på sjukhuset, snabbt utan någon plåga. När jag såg din döda kropp någon timme senare kändes det inte längre som du var där. Din själ hade lämnat kroppen. I det ögonblicket kunde jag känna en lättnad att det var över. Du skulle inte behöva lida mer det var slut nu. Samtidigt så kunde jag känna din närvaro, på något underligt sätt. Jag kunde inte se eller höra dig men jag visste att du fanns där och det är därför jag tänker fortsätta leva-för dig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | ShadowWings - 4 jan 12 - 14:43- Betyg:  | | Helt underbart. Älskar den<3 | | smuttsigflicka - 7 okt 11 - 16:41 | Känner igen mig så mycket...
Saknaden försvinner aldrig, men man lär sig hantera den.
Kram.
<3 | baggins - 7 okt 11 - 15:04- Betyg:  | | den var väldigt bra, men tänkte lite på i taket lyser stjärnorna bland annat med "jag tänker fortsätta leva-för dig" |
|
|
|
