Pojken med ryggraden Del II. |
Han stod i matsalen med den röda matbrickan krampaktigt i sina händer. Torgny var inte skolan, han var ensam och inget kunde beskydda honom. Hans blick svepte över matborden, över elever som skrattade och tryckte in blodpudding mellan sina käkar som sedan malde om och om igen. Hans hjärta tog ett extra skutt då han lade märke till att inget bord var ledigt i matsalen, han hade ingen stans att ta vägen. Egentligen så ville han vända på klacken och springa ifrån folkmassan, men i matsalen var han någorlunda trygg. Ingen skulle ge sig på honom där. Vid bordet längst bort i det högra hörnet såg han hur Emma satt ensam.
Med tveksamma steg närmade han sig bordet, nu fanns det ingen återvändo. Om han skulle lämna matsalen skulle han dra uppmärksamhet till sig.
”Vill du sitta här?” sade Emma då han passerade bordet.
”Om du vill…”
Emma log, hon verkade inte lägga någon notis på hans säckiga, svulliga kroppgestalt.
Han skar av en liten bit med blodpudding och stoppade den i munnen, den smakade järn och svin. Fläskkött var fett och smutsigt, han föreställa den fetlagda grisen i den stora djurtransporten, hur den skrek och hur den rosa, smutsiga svinhyn gneds mot ännu ett svin.
”Jag älskar blodpudding,” Emma försökte bryta den pinsamma tystnaden, ”den här var precis som jag ville ha det, visst är det gott då den är degig inuti och smakar pepparkaka?”
Han såg på sin tallrik, blodpuddingen hade en kärna av ogenomstekt blodblandning.
”Det är väl okej.”
”Jaha,” sade Emma, ”det ser inte ut som du gillar det, men du verkar gilla morötter.”
Emma såg på hans berg med rårivna morötter, han råkade möta hennes isblåa blick. Hennes ansikte var vackert, men långt ifrån precist. Henne ögon var placerade lite snett, hennes panna var lite väl hög och hon var rätt så magerlagd, han kunde se hennes nyckelben. Framför sig såg han hur han följde konturen av nyckelbenet med sitt finger mot den varma, lena hyn.
Dagarna rörde sig långsamt fram. Lektioner och raster flätades ihop till skoldagar, som passerade veckovis. Torgny kom inte längre till skolan, han frågade Torgny om allt var bra genom att chattrutan på facebook en kväll, Torgny skyllde på en retlig förkylning.
Emma sociala situation förbättrades inte med att veckorna tickade fram, dock så verkade det inte som hon tog skada av det. Nedsättande ord och hot tog inte på henne, då hon fann sin jacka nedspolad tillsammans med en blodig binda på toaletten tog hon ner sin hand i toalettstolen, lade den i en plastkasse och tog hem den. Nästa dag så kom hon till skolan med samma nytvättade jacka, ignorerade blickarna. Som om oskrivna regler inte gällde henne. Det var kanske därför hon slapp smaka på toalettvattnet.
Långsamt så blev han och Emma ett par, även om han inte yttrade ett ord. Det var Emma sammanställde laborationsrapporterna och det var Emma som berättade ytliga historier i sitt liv som om då hennes morfar skjutit en bäver på den årliga älgjakten.
Han visste att han inte borde vara tyst i hennes närhet. Han var så rädd att förlora henne. Problemet var att det kändes som om han exploderade varje gång han yttrade sig då hon hörde på, då hennes ögon tog upp något han sa färgades hans kinder omedelbart blodröda.
I hans drömmar var hans känslor besvarade, men han förstod att det inte var så. Han hade inte direkt förväntad sig något sådant, han visste hur hans kropp rörde sig. Hans far hade yttrat att han saknade finmotorik någon gång då han var liten, skrattat och sagt att han med tiden skulle lära sig. Det var kanske därför ingen kunde älska honom: Han var en svulstig, äcklig pojke som saknade förmågan att finkänsligt kunna använda sin kropp.
”Häng med mig hem,” sade Emma den sista lektionen en fredag, ”jag vill att du ska hänga med mig.”
”Jag kan inte,” svarade han.
”Varför då? Tänker du exempelvis jogga?”
Han visste att han var tvungen att jogga, på fredagarna brukade hans mor göra en stek som hon gjorde en fet, brun skysås till.
”Du kan ju jogga ikväll, efter att du har hälsat på hos mig. Det behöver inte ta så lång tid.”
Emma såg på honom och log, dagen till ära bar hon en bylsig, senapsgul t-shirt och ett par ihoplappade hängselbyxor, den senapsgula kulören var nästan identisk med de utslitna plaststolarna i klassrummet.
”Okej.”
Emma bodde i ett radhus. Radhuset var nymålat i en grön kulör, och hade en liten, välvårdad trädgård: Fram till ytterdörren löpte en räfsat grusgång, längst sidorna av grusgången löpte rabatter med blommor i alla möjliga färger och storlekar som börjat torka ut i sommarens ände, på den ena sidan av grusgången och rabatten fanns ett minimalt nybyggt växthus och en välklippt gräsmatta, på andra sidan fanns ett äppelträd och några trädgårdmöbler.
”Jag är hemma!” ropade Emma i den välstädade hallen, ”jag har tagit med mig en kompis.”
”Kom in, kom in,” ropade en rökig röst ifrån köket.
Emma in till köket, han visste inget bättre än att följa efter. Han noterade att Emma sätt att gå på var annorlunda i huset än i skolan, de självsäkra, stora kliven var lite mera försiktiga och återhållsamma.
Köket var nyinrett liksom resten av huset: Den nyinlagda plastmattan luktade såpa, skåpluckorna och den moderna spisen såg inte ut att ha varit använda i speciellt många veckor och i ett hörn av köket fanns ett väl tilltaget furubord med klarröda pinnstolar.
På en av pinnstolarna satt en kvinna i fyrtioårsåldern, fullt koncentrerad i att lösa ett korsord. Hennes svartfärgade hår hängde i flottiga stripor längst hennes stabila axlar och handen som hon höll bläckpennan i var torr och nikotingul, han fylldes av ett äckligt illamående.
”Hej, är du Emmas kompis?” kvinnan synade hans kropp ifrån topp till tå.
”Ja…” han insåg att svaret inte dugde åt den bastanta kvinnan, ”Per Eklund.”
”Per,” sade kvinnan, han kunde ana att försök att le i det skrynkliga, feta ansiktet, ”vad trevligt. Jag heter Tina Månsdotter, jag är Emmas moster.”
Per visste inte vad han skulle svara, det blev omedelbart tyst i köket. Luftkonditioneringen surrade i hallen trots att sommaren var slut, han kände hur hans hud knottrade sig under hans tjocka ullkofta.
”Jag måste gå på toa,” sade han.
”Toaletten ligger i hallen,” Tina försök att låta gästvänlig lät ovanligt stelt.
Han satte sig på toalettlocket och slöt ögonen, försökte slappna av.
I tystnaden hörde han hur Emma och Tina samtalade i hallen, han funderade på om de pratade om honom. Han reste sig tyst upp, smög över toalettmattan och pressade sitt öra mot toalettdörren, som fortfarande luktade målarfärg.
”Varför ska du alltid komma hem med sådana… speciella personer?” Tinas röst lät trött och irriterad.
”Speciell? Är det något fel med att vara speciell?” Emmas röst fick en motsträvig, gnällig röst som han aldrig hört henne använda förut.
”Du vet jag pratar om. Alltid dessa människor som kommer in i mitt hus, alltid lika utstötta och sorgliga. Vill du inte ha riktiga vänner, ha det lite kul?”
”Ha det lite kul? Om man vill ha det lite kul, måste man spela ett spel. Trycka ut andra ur kretsen, se på och hålla med de som bestämmer.”
”Det är inte bara negativt. Du är väl knappast glad över att bli sedd som en utböling? Kolla bara på de trasorna du bär, jag har aldrig tvingat dig att gå runt sådär. Dessutom så har Per, som du kanske har förstått, problem. Sådant smittar ju. Min mardröm är en till anorektiker i familjen,” Tina försökte hålla en låg ton, men misslyckades.
”Jag vill inte vara som alla andra, inte titta på. Vad skulle han göra utan mig? Alla tittar på.”
”Det är ingen hundvalp vi pratar om, Emma. De är inga hundvalpar. Du behöver tänka på ditt eget bästa ibland.”
Han ville försvinna, spolas ner i toaletten, förvandlas till vatten som tids nog blev klart Vättervatten. En del av stora massor som är en del av ett omlopp som aldrig tar slut.
Dock så insåg han att Emma var hans enda kamrat, den enda som brydde sig om honom. Han skulle bli tvungen att bita ihop, stå ut, trots Tinas ogillande.
Emma visade Per till hennes rum, som var helt annorlunda än resten av radhuslängan: Rummet var ganska litet och inrett med en hög, mastig garderob av furu, en obäddad resårsäng som låg direkt på golvet och vid ett fönster fanns ett stort skrivbord där läxböcker, pennor och teckningar låg ihopblandade. På golvet låg smutstvätt, ihopknycklade papper och dagstidningar.
”Det här var kanske inte det du förväntat dig?” Emma log, han anade en blänk av upproriskhet i de så annars lugna ögonen.
”Nej,” han fick till ett tillgjort leende, ”kanske lite väl ombonat.”
Emma log och slog sig ner i de smutsiga lakanen.
Rummet var smutsigt, precis lika smutsiga som hans familj, Torgny och mat. Dock så var Emma ren, onaturligt älskvärd vad hon än befann sig, det skulle hon alltid vara.
Tystnaden som alltid lika envist uppstod så länge inte Emma startade ett samtal som mer liknade en monolog uppstod, han lät blicken glida ut genom det enda fönstret i rummet. Tre pojkar, alla tre i tioårsåldern, gick längst gatan med skateboards som de bar otympligt under sina smala armar. En av pojkarna var iförd skyddsmundering: En cykelhjälm, arm och knäskydd. Han gick lite efter de andra pojkarna, såg skamset ner i marken.
Han kom ihåg då han var ungefär tio år och försökt lära sig åka skateboard med Torgny. På den tiden hade Torgny sett ut som alla andra pojkar: Smala, solbrända armar och det blonda, stripiga håret i pottfrissa. Det var innan han började vräka i sig chips och godis i smyg, innan han försökte dränka sin ångest framför dataskärmen med ena handen i en chipspåse.
Till och med Torgny lärde sig åka skateboard snabbare än honom, lärde sig smidigt korsa fotgängarna på gatan och göra tricks.
Hans egna desperata försök att lära sig hantera sin bräda lade sig då han körde ner för en trapp.
”Per då, skateboard är kanske inte riktigt din grej? Du kanske passar till annat. Som att måla teckningar eller… vill du inte börja på musikskolan?” sade hans mamma sagt då hon plåstrade om sin son på kvällen.
Problem med finmotoriken.
”Jag gillar dig,” Emma avbröt tystnaden, ”de flesta av mina kompisar brukar omedelbart försöka ta reda på varför jag bor med min moster och inte mamma och pappa så fort de träffar henne.”
”Jaha,” han log, ”det undrar jag också.”
”Hur min mamma dog, är en lång historia. Du behöver inte tycka synd om mig, jag flyttade till min moster då jag var tre år och jag är så van med det, att jag knappt vet något annat.”
”Älskar hon dig?” orden bara sipprade ut honom.
Tanken slog honom, att han kanske var den enda i världen som verkligen… älskade Emma.
”Nej, hon älskar inte mig. Men hon älskade mamma, alla älskade mamma.”
Han såg på Emma, hon var kanske ett kärleksbarn. Hennes pappa hade kanske dragit sig ut leken då han fått veta att Emmas mamma var gravid.
”Jag är ledsen, men jag måste säga en sak till dig.”
”Okej,” sade han.
Han blev förvånad, hade Tinas moster fått henne att besluta sig att avsluta vänskapen?
”Jag tycker att det är en lustigt att jag säger det här, men jag är en människa som alltid säger sanningen,” Emma suckade, ”Jag tycker att du är lik min mamma. Det lilla jag minns av henne, alla de foton jag sett ifrån den sista tiden. Inte för att ta illa upp… Men du behöver kanske hjälp. Mer hjälp än det jag kan ge.”
”Okej.”
Emmas ansikte färgades rött, under veckorna han hade haft vetskapen om henne hade hon aldrig visat sina innerliga känslor.
Hon var så vacker och van med alla omständigheter, han var så ful, psykiskt förvriden och sjuk. Något han aldrig kunde få, bara drömma om, det var Emma.
Han kände hur en rodnad började sprida sig i hans ansikte, hettan pulserade genom hela kroppen.
”Vi kan se på TV,” sade Emma, ”har du sett Simpsons?”
Lördag, noll åtta noll noll.
Femtioen dagar, nästan tretton veckor.
Jullov.
Han tog på sig sina joggingskor på trappen, han lade märke till att sulorna på de leriga joggingskorna, som fortfarande var blöta sedan gårdagens träning, var utnött.
Det värkte i bägge hans knän, han slöt sina ögon och såg in i det brunröda mörkret. Pajer, pizza, nybakade pitabröd som fylldes med ost som smälte och skinka…
Gatan var tom och ingen skyndade sig till skolan i det bleka morgonljuset, människorna låg under varma duntäcken och snusade.
”Gubben,” han hörde en skrovlig röst bakom sig, ”ska du ut och jogga igen?”
Han vände sig om, hans mor stod i dörröppningen med sin ljusblå morgonrock och ett par kanintofflor. Hennes korta röda hår låg i blöta testar längst hennes hästansikte.
”Ja.”
Hon såg på honom, försökte ge ett moderligt leende och vände sig sedan om.
Mjölksyran brände i hans benmuskler så fort han började springa. Han hade ändå ingenting att se fram emot, jullovet skulle bli värre än det förra. Framför sig såg han hur hans fetlagda kropp satt under julstjärnans sken i sitt rum med Torgny, hur han stoppade i sig ytterligare än julkola.
Alla hade svikit honom. Emma, hans mor, hans far, hans syster, Torgny.
De fina trähusen på Grennas gator ven förbi.
De skulle se, de skulle ångra sig.
Några månader senare så insåg Emma och människorna runt honom att det var den helgen de förlorat det lilla som fanns kvar av det som någonsin varit Per.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | dragonjos - 14 okt 11 - 22:31- Betyg:  | åh!jag älskar verkligen den här historien! du skriver flytande och beskriver väldigt bra
de olika händelser som sker. känslor och uttryck beskriver du lika bra.
jag kan knappt vänta på nästa del!
fortsätt jobba på samma sätt, you rock!!! |
|
|
|
