De gömdas hemligheter [12] |
Halli-hallå! Nu är del 12 ute, och jag har faktiskt en fråga till er!
Vill ni ha någon mer del ur Davids och/eller Sams (eller någon annans?) synvinkel? Skriv det isåfall i en kommentar nedan, eller skicka ett mess! (:
Tack för era kommentarer! (:<3
Kapitel 12 – Säg att du älskar mig
Jag var till min förvåning lite nervös när jag satt nedklämd på ett café som låg lite avskilt från centrum. Av någon anledning kändes det obehagligt att träffa Sam. Inte på grund av det som Fredrik hade sagt om att de var sjuka och onaturliga, utan på grund av att… tja, okej, lite på grund av det som Fredrik sagt. Jag visste att Sam var snäll, han tyckte om mig och jag tyckte om honom, att han var en vampyr var bara en grej, som att vissa män hade läskiga fetischer och att vissa tände på staket. Samtidigt kändes det lite olustigt, jag hade egentligen inte tänkt på honom som död, och inte att han dödade människor. Han var… inte som Vladimir, Vladimir var hård, kall och känslolös, han njöt av att plåga andra. Sam var inte sån, Sam kunde känna kärlek, kunde känna värme och förstod. Precis när jag intalade mig detta hörde jag hur det pinglade till vid dörren och snart hittade Sam mig där jag satt.
”Hej” sade han och satte sig bredvid mig.
Det fanns en likadan soffa med hög rygg framför mig, men han valde att sitta bredvid mig, och det gjorde mig faktiskt tryggare.
”Hej” svarade jag lågt, men behövde inte oroa mig för att inte hört.
I samma stund som Sam öppnade munnen och skulle säga något kom servitrisen med mitt kaffe, och när hon ställt ner koppen vände hon sig mot Sam. Genast blev hennes blick intresserad och hon slutade att frenetiskt tugga på sitt tuggummi.
”Vill du ha något?” frågade hon och skör fram överkroppen lite.
”Nej tack” sade han men hon lät det inte bli ett nedslag.
”Är du helt säker? Dagens brownies…” började hon men Sam avbröt henne snabbt med en intensiv blick.
”Jag vill inte ha något, du kan gå” sade han och jag betraktade lite oroligt hans ögon.
Till min lättnad var hans pupiller normala, och det var hans normala övertalningsförmåga som fick servitrisen att trippa bort från vårt bord. Jag lutade mig mot hans axel och han lade genast armen om mig så att jag kom lite närmre.
”Jag har saknat dig” mumlade han och kysste mig lätt på pannan.
”Jag har saknat dig också” sade jag och slöt ögonen.
Jag hade inte förstått hur sant det var förrän jag faktiskt sagt det, och jag knöt en hand över hans bröstkorg, runt hans skjorta. Han såg ner på min hand, log svagt och andades stilla. Vi satt där länge, utan att säga något och lyssnade på varandras hjärtslag. Hans var låga och hade långa mellanrum, men jag var lycklig över att hans hjärta faktiskt slog, han var inte helt död än. Plötsligt blev jag lite orolig.
”Sam…” började jag försiktigt.
”Mhm?” sade han lågt och smekte omsorgsfullt min hand.
”När du… när din förvandling är helt klar. När ditt hjärta slutar slå..” började jag och drog efter andan, ”kommer du fortfarande att kunna känna då?”
Sam verkade bli förvånad över frågan, för han svarade inte direkt.
”Ja, det kommer jag att kunna. Förmodligen ännu starkare än jag gör nu” svarade han eftertänksamt.
”Okej” sade jag lättat och slöt ögonen igen, ville inte gå in på fler detaljer.
Jag trivdes att sitta sådär, och ville egentligen inte förstöra stunden genom att dra upp det där med att min chef hade en hobby som innebar att döda vampyrer, men jag visste att det var väldigt viktigt att jag berättade det. Till slut suckade jag och rätade på ryggen, vände mig mot Sam så gott jag kunde och såg honom i ögonen.
”Är det nu du ska berätta varför du sa åt mig att komma hit?” frågade han med en lite lätt road röst, och jag tillät mig bli förvånad i några sekunder innan jag samlade mig.
”Ja… jag ringde för att jag har en sak att berätta…” började jag men insåg att om jag berättade för Sam och Fredrik, så kanske Sam skulle döda honom.
Jag hade ingen aning om vad vampyrer ansåg om vampyrjägare, men kunde dra slutsatsen att de inte var så populära. Det var tyst i flera sekunder medan jag försökte komma på något att säga.
”Ja?” frågade Sam lite uppmanande.
Min hjärna arbetade febrilt efter något annat att säga, jag ville inte utsätta Fredrik för någon fara, och Sam kunde ta hand om sig själv. Han var trots allt en vampyr. Försiktigt såg jag ner, tog hans händer och flyttade lite närmre.
”Jag gillar dig” sade jag och han såg lite förvånad ut, det var inte vad han hade väntat sig.
”Jag gillar dig också…” började han men jag skakade på huvudet för att tysta honom, och jag insåg att jag velat säga det här väldigt länge.
”Jag menar att jag verkligen, verkligen gillar dig. Lite för mycket kanske” fortsatte jag och märkte hur han höll andan.
”Du betyder väldigt mycket för mig, Sam” sade jag och såg honom i ögonen, och han verkade splittrad.
”Du är farlig, Milla, vet du det?” viskade han och strök mig över håret med ena handen.
”Kanske inte fysiskt, men psykiskt. Du är det enda jag kan tänka på” fortsatte han tyst och lät fingrarna glida över min käklinje.
Beröringen fick mig att rysa, men trots det hettade det till lite i min kropp och jag andades så tyst jag kunde, för att inte missa något han sa.
”Jag har aldrig känt såhär för någon. Du är så unik. Jag tror inte att jag riktigt först förstod att det jag känner för dig är mer än… än lusta och intresse, men jag vet att det är så mycket, mycket mer än så” sade han och nu var det min tur att faktiskt hålla andan.
”Milla… jag håller helt klart på att bli ruskigt kär i dig” viskade han och samtidigt som tusen olika känslor och tankar virvlade omkring inom mig pressade jag mina läppar mot hans och efter den passionerade kyssen var jag tvungen att kippa efter andan. Jag andades tungt och lutade min panna mot hans med halvslutna ögon.
”Jag vet att jag känner likadant” mumlade jag bara och han vinklade mitt huvud så att vi såg in i varandras ögon.
”Kom. Vi går hem till mig” sade han mjukt och jag såg lite besviken ut.
”Går? Det kommer ta så lång tid…” klagade jag tyst men han skrattade lågt.
”Du verkar ha glömt lite om mig” sade han och tog tag i min hand, slängde en femtiosedel på bordet bredvid det orörda kaffet och drog med mig ut i vinterkylan.
Han såg sig om, gatan var tom sånär på en gammal gumma längre bort, och han lyfte upp mig i famnen. Jag lade armarna om hans hals och borrade in ansiktet mot hans axel och så var vi iväg. Det var en underlig känsla, att färdas så snabbt utan att röra en muskel, och trots att jag ville vända på huvudet och se hur fort det faktiskt gick så vågade jag inte utifall att jag skulle få panik och råka få Sam att springa rakt in i en vägg. När vi började närma oss det lite folktätare område in närheten av det hotell som Sam uppenbarligen bodde på, stannade han helt och släppte ner mig. Jag upptäckte att jag var lite lätt yr när jag stod själv, men tog hans hand och började snabbt gå mot hotellets ingång.
”Varför så bråttom?” skrattade han lågt och jag gav honom bara en lätt knuff från sidan innan vi gick genom entrén och mot hissarna.
”Vilken våning?” frågade jag när dörrarna stängdes om oss.
”Tre” svarade han och jag tryckte in knappen.
Snart ryckte hissen till och började föra oss upp mot rätt våning, och när det plingade till kände jag hur ivern tog lite överhand. Sam var dock snabbare än mig när hissdörrarna väl öppnades, och jag fick ta ett litet skutt för att komma upp jämsides vid honom.
”Vem är det nu som har bråttom?” skrattade jag lågt och han flinade utan att svara.
Med en snabb rörelse stannade han upp och tryckte in ett kort som gjorde att dörren klickade till och låstes upp. Han lät mig gå in först, stängde sedan dörren noga efter sig och sparkade av sig skorna. Jag hann precis slänga ner min jacka på golvet innan hans läppar fann mina, och jag drog efter andan när hans händer låg på min midja.
”Vilken gentleman” skrattade jag lite retsamt och drog upp händerna i hans hår.
”Självklart” sade han lågt och kysste mig mjukt, men sedan intensivare, och jag tog tag i hans skjorta samtidigt som jag började backa mot sängen.
Han tog tag om mitt linne, avbröt kyssandet i några sekunder och drog det över mitt huvud. Långsamt kysste han min käke, min hals och mitt ena nyckelben innan han fann min mun igen, och jag började ivrigt knäppa upp hans skjortknappar. Plötsligt vek sig mina ben och jag föll ner på rygg i sängen, och snart låg Sam över mig. Jag lyckades få av hans skjorta med lite hjälp från honom själv, och han kysste mig omsorgsfullt över halsen. Ett svagt stön från mina läppar fick honom att le, och han knäppte snabbt upp mina jeans. Jag började dra av hans byxor, och till slut låg vi där i bara underkläder. Vi rullade runt så att jag kom överst och mitt hår kittlade honom lite i ansiktet. Han skrattade svagt, drog det bakom mitt öra och kysste mig medan han pillade upp min bh.
Plötsligt började sängen vibrera lite lätt, och snart genomsyrades rummet av en gäll mobilsignal. Vi stannade upp i våra rörelser och jag såg lite osäkert på honom.
”Låt det ringa” bad han mjukt och förförande, och jag suckade med ett svagt leende och drog med händerna över hans kropp.
”Okej” svarade jag efter några sekunder och lät bh:n falla av helt.
Sam mötte min blick medan han lät sina kalla händer smeka min rygg, och samtidigt som min hud knottrades blev jag varm inombords. Min mobil slutade ringa efter ett tag, och jag andades lite lättat ut. När jag kände hur Sams fingrar snuddade vid troskanten log jag svagt och ryste till när han drog dem nedåt. Plötsligt började min mobil att ringa igen, och jag suckade missbelåtet. Sam såg mig i ögonen och skakade lite bedjande på huvudet.
”Jag är ledsen. Jag kan ignorera det en gång, men inte två” mumlade jag och rullade av honom, drog upp mina trosor och sträckte mig efter mobilen som låg i min ena byxficka.
När jag såg vem som ringde stirrade jag först bara oförstående på displayen, men så tryckte jag på den gröna luren och tryckte telefonen mot örat.
”Milla” svarade jag med en lätt darrande röst.
Sam som genast uppfattat min sinnesstämning satt genast bredvid mig och gav mig en orolig blick.
”Det är jag, David” hörde jag David säga, och jag svalde lite osäkert.
”Hej” mumlade jag lite osäkert.
Det var tyst en stund, men jag vågade inte ens röra en muskel utifall att det skulle få honom att lägga på.
”Vi måste prata. Kan du komma hit?” frågade han kort, och rakt på sak.
Jag kastade en blick på klockan.
”Klockan är ju nästan halv elva…” började jag men nästan kände hur David blev irriterad genom luren.
”Visst. Jag kommer över. Ge mig en halvtimme” sade jag.
”Skynda dig” sade han kort och lade på.
Jag stirrade rakt fram i några sekunder men vände mig sen mot Sam.
”Vad ska jag göra?” frågade jag osäkert.
”Du måste träffa honom” svara Sam, och jag uppskattade vad han sa då jag visste att han inte ville att jag skulle göra det egentligen.
”Följer du med mig? Jag tror inte att jag kommer orka ta mig till Fredrik alldeles själv sen” bad jag och han nickade medan han gav mg mina kläder.
”Självklart” svarade han och gav mig en lätt puss på pannan.
Vi satte på oss våra kläder, dock något nedstämt, och jag drog händerna genom mitt hår som blivit lite rufsigt. Jag krängde på mig min jacka, stoppade ner fötterna i mina kängor och knöt dem snabbt så att vi kunde komma iväg. Sam drog på sig sin skinnjacka men stannade upp när jag gav honom en misstrogen blick.
”Vad?” frågade han och såg lite obekväm ut under min intensiva blick.
”Alltså. Det är vinter, januari, klockan är kvart i elva på kvällen och du har på dig en skinnjacka. Jag vet att du inte fryser, men är inte det lite konstigt?” frågade jag medan jag gick förbi honom och öppnade dörren.
Han ryckte på axlarna men flinade lite mot mig, och så gick vi ner till busshållsplatsen.
”Följ inte med in. Vänta här nere. Snälla?” sade jag tyst innan vi kom in i byggnaden.
”Okej” sade han men verkade lite sårad över det jag sa.
Jag gav honom en snabb puss på kinden, log svagt och öppnade dörren.
”Jag kommer ner sen” sade jag och han nickade innan jag försvann in.
Jag gick upp för trapporna med ben som var svåra att styra, och mitt huvud verkade sprängas av överbelastning. Alldeles för snart stod jag utanför vår dörr, och istället för att själv låsa upp dörren och gå in i hallen knackade jag på, väntade på att David skulle öppna. Det klickade till när han låste upp dörren och snart öppnade han så att jag kunde kliva in. Till min förvåning drog in mig i en stor kram när jag väl kommit in i hallen, och jag kramade till min ännu större förvåning tillbaka.
”Jag har saknat dig” hörde jag honom säga med tjock röst, och jag insåg hur mycket jag faktiskt saknat honom.
”Jag har saknat dig också” sade jag och kände hur hans varma beröring fick mig att känna mig väldigt mänsklig.
”Har du?” frågade han, nästan förvånat, och såg ner på mig.
”Ja. Det har jag” sade jag ärligt och han kramade om mig igen.
Efter några minuter tog jag av min jacka och mina skor och så gick vi in i köket. Jag slog vant på kaffemaskinen och plockade fram två koppar som jag ställde på bordet innan jag gick tillbaka och lutade mig lite mot köksbänken.
”Så… ska vi försöka igen?” sade han och trots att jag inte varit helt oberedd på den frågan kom kvällen vi bråkat tillbaka och jag bet mig svagt i underläppen.
David gick fram till mig, lade sina händer på min midja och såg mig i ögonen.
”Jag fick en chock, Milla. Jag blev rädd och visste inte hur jag skulle hantera allt” sade han lugnt och jag nickade försiktigt.
Det var helt förståeligt, jag hade förmodligen vrålat och gormat så att taket lyft om det visat sig att David träffat någon annan.
”Så vad säger du, ska vi försöka igen?” frågade han och väntade spänt på svar.
”Ja” svarade jag och svarade chockade både mig och David, han hade inte trott att det skulle vara så pass enkelt att få tillbaka mig.
”Ja det tycker jag” upprepade jag och när det gick upp för både mig och David vad jag sagt log vi.
Han närmade sig lite för att kyssa mig, men stannade upp och såg mig allvarligt i ögonen.
”Och den andra killen?” frågade han lite stelt.
Jag tvekade bara i någon sekund, och så sade jag något annat som förvånade mig.
”Det är inget”
David godtog mitt svar, kysste mig passionerat och lyfte upp mig på köksbänken. Plötsligt kände jag hur hans mänskliga värme fick mig att känna mig mer upphetsad än förut, och det hettade till i min kropp medan han kysste min hals.
”Ta mig” fick jag fram och lade benen runt hans midja.
Han blev uppenbart förvånad, men var inte sen med att dra av mina och sina egna kläder, och så gjorde han en ansats till att lyfta ner mig och gå mot sovrummet, men jag skakade på huvudet och såg på honom.
”Här” sade jag kort och han flinade brett innan han placerade mig lite bättre och trängde in i mig.
Vi låg i sängen och andades flämtande ut när jag insåg att jag borde meddela Fredrik att jag inte skulle sova hos honom inatt.
”Kommer snart” mumlade jag och virade ett lakan runt min kropp innan jag styrde stegen mot hallen.
Jag fiskade upp mobilen ur jackfickan, skickade iväg ett snabbt sms till Fredrik och lade sedan ner den igen. I köket stannade jag dock upp och stirrade förskräckt på figuren framför mig. Nej. Det här var inte sant. Jag kände hur all lycka och eufori rann av mig och ersattes av en kall panikartad ångest och jag försökte röra mig, men utan att lyckas. Den mörka blicken stirrade på mig, och för första gången som jag träffat Sam kunde jag urskilja ett monster inom honom. Hans ansikte var hårt, stelt och bestämt. Han tänkte inte visa några känslor, men hans ögon brann och jag kippade efter andan. Han skrämde mig, men jag visste att allt det här var mitt fel, jag ville öppnade munnen, ville förklara hur det här kunnat gå till, att jag var tvungen att försöka med David igen för att… ja för att vad, egentligen?
”Snälla…” viskade jag till slut, vilket verkade vara droppen för honom.
Först var jag säker på att han skulle attackera mig, men istället tog han bara ett kort steg mot mig innan han försvann ut genom köksfönstret som stod på glänt.
”Milla, hur går det?” frågade David inifrån sovrummet och jag insåg att jag inte kunde stå kvar där hela natten, så jag gick in i sovrummet igen och var glad att det var så mörkt att David inte kunde se tårarna som börjat rinna ner för mina kinder.
”Bra” lyckades jag svara med en stadig röst samtidigt som jag lade mig tillrätta i sängen och slöt ögonen.
Jag ville bara sova nu.
~15e januari~
”Tänker du någonsin berätta vem killen är?” frågade jag lite lätt roat Diana när hon satt på mitt skrivbord och dinglade med benen.
”Nej. Men jag tänker visa. Han ska hämta upp mig när vi slutar idag, vilket är om ungefär femton minuter” sade hon och log obesvärat mot mig.
”Så, hur länge har ni träffats egentligen?” frågade jag medan jag sorterade lite mappar på min dator.
Det var tyst ett tag medan Diana tänkte efter.
”Drygt två veckor, vi träffades strax efter jul, han bjöd med mig att åka runt lite i Sverige och jag tackade ja” svarade hon och jag såg på henne med lätt höjda ögonbryn.
”Du följde med en främmande kille på en resa genom Sverige?” frågade jag men hon ryckte bara på axlarna.
”Vadå? Han har en väldigt bra övertalningsförmåga, och dessutom är han brutalt snygg” sade hon och gav mig ett retsamt leende.
”Jag vet att du tycker att David är den snyggaste som vandrat på denna jord, men jag måste tyvärr säga att jag har hittat någon som sopar golvet med honom. Inget illa ment” sade hon och jag öppnade munnen för att protestera.
”Jag tycker inte alls att David är den snyggaste som vandrat på denna jord!” började jag och tänkte säga att Sam var det, men så ångrade jag mig lika snabbt som tanken dykt upp.
”Johnny Depp slår varje levande man med hästlängder” sade jag enkelt och återvände till mina mappar istället för att se på Diana.
Jag och Sam hade inte pratat sedan jag och David bestämt oss för att försöka igen. Till min besvikelse hade han inte försökt få tag i mig, och jag hade inte vågat hitta honom utifall att han skulle få ett utbrott och något obehagligt skulle hända. Jag saknade honom dock, saknade honom mer än jag hade saknat David, och det värkte i hela min kropp när jag tänkte på hans sätt att vara, hans ögon och hans fjäderlätta beröringar.
”Milla? Milla?” Dianas röst väckte mig ur alla förvirrade tankar, och jag såg på henne.
”Va?” frågade jag lite omtumlat.
”Hörde du vad jag sa eller?” frågade hon.
”Ehm… nej…” erkände jag lite generat och såg urskuldande på henne.
”Skit samma. Hursomhelst, har hört att du bott hos chefen ett tag?” sade hon nu var det min tur att rycka på axlarna. Utanför jobbet hade jag slutat se honom som chefen, utan såg honom bara som en vanlig person. Eller, så vanlig det gick efter att jag fått reda på att han jagade vampyrer på fritiden.
”Ja” svarade jag kort och Diana såg lite otåligt på mig.
”Nå? Några lik i garderoben?” frågade hon nyfiket.
Jag ryckte till lite vid ordspråket men skakade sedan på huvudet.
”Nej, inte så vitt jag kunde se” svarade jag med ett svagt leende och Diana suckade.
”Vad är vitsen med att bo hos chefen och inte hitta något att skvallra om?” frågade hon ut i tomma luften och jag skakade lite på huvudet.
Jag visste att det inte var menat åt mig personligen, men kunde inte undgå att tänka att hon var lite för mycket för skvaller egentligen.
”Åh, nu kommer han nog. Vänta här” sade hon och försvann från mitt skrivbord och skyndade ner för trappan som ledde till entrén.
Jag suckade lite roat, återgick till min dator och konstaterade att jag var klar. I lagom takt sparade min sista fil, loggade ut och plockade ner några mappar i min väska.
”Milla, här är Vlad” hörde jag Dianas röst och med en underlig kyla i kroppen rätade jag på ryggen och stirrade rakt in i ett par mörka ögon som fick mig att rysa.
Jag och Vladimir såg på varandra ganska länge utan att säga något, jag med skräckblandad panik och han med road förtjusning. Med ett hårt grepp om min väska reste jag mig upp och harklade mig lite lätt.
”God dag” sade Vladimir enkelt med sin lätt ryska brytning och jag slogs av ett plötsligt illamående.
”Hej” sade jag kort, undvek ögonkontakt med honom och var glad över min silverring och silverarmband kring fotleden.
”Ska du gå nu?” frågade Diana och jag nickade.
”Åh, vad bra! Då kan vi ju ha sällskap, så kan ni lära känna varandra lite, låter inte det mysigt?” sade hon entusiastiskt.
”Det låter mysigt” bekräftade Vladimir lite sarkastiskt, men Diana märkte det inte utan såg uppfodrande på mig.
Paniken började krama om min hals och jag visste att jag inte kunde gå med dem, det skulle vara det dummaste jag kunde göra. Jag måste komma på något fort.
”Jag måste tyvärr prata lite med Fredrik först” ljög jag och såg hur Diana svalde lögnen medan Vladimir gav mig en blick som sade att han inte lät sig luras.
”Men jag och Diana kan säkert vänta” sade han och jag skakade snabbt på huvudet.
”Nej, gör inte det. Jag förstår om ni har bråttom till en trevlig kväll, det är ju trots allt fredag” sade jag och Diana log medan Vladimir fick ett hårt uttryck i ansiktet.
”Vi ses på måndag” sade Diana svävande och Vladimir gav mig en skarp blick innan han log falskt och följde med Diana.
”Det var trevligt att träffa dig, Milla” sade han med eftertryck men jag svarade inte, utan först när jag hörde att de lämnat byggnaden gick jag snabbt in på Fredriks kontor utan att knacka, och han såg förvånat upp från sina papper.
Först såg han på mig med ett irriterat uttryck, men när han såg att det var jag blev hans blick lite förvirrad, som om han inte visste hur han skulle reagera på hur jag bara klampade in på hans kontor utan att knacka.
”Milla! Vad ä…” började han men jag lade ett finger framför läpparna och gick runt hans skrivbord mot fönstret som vätte ut mot gatan.
Jag tecknade åt honom att komma och han tvekade bara i några sekunder innan han gjorde som jag ville. Han såg frågande på Diana och Vladimir när jag pekade på dem, men det tog inte lång tid för honom att förstå vad jag menade och han öppnade munnen för att säga något. Jag skakade bestämt på huvudet, pekade på Vladimir, sedan oss och på mitt ena öra. Han nickade kort och satt sig vid sitt skrivbord, krafsade ner några ord och gav mig pappret.
Kom hem till mig vid sju ikväll. Se till att ingen följer efter dig. Vi pratar då.
Jag nickade kort mot honom, harklade mig lite obekvämt och gick sedan därifrån. För att vara helt ärlig vågade jag inte gå hem riktigt än, kunde lika gärna vänta i två timmar själv, så jag smsade till David att jag skulle bli lite sen och gick in i centrum istället. Jag lät mina ben styra vägen, orkade inte riktigt tänka på åt vilket håll jag gick, men när jag insåg att jag gick mot hotellet som Sam bott på bet jag mig svagt i underläppen och ändrade riktning. Även om vi inte pratat på två veckor ville jag berätta för honom om vad som hänt, att Vladimir hittat en punkt i mitt liv som skulle kunna göra saker väldigt jobbiga. Jag tryckte mobiltelefonen mot örat, väntade medan de monotona pipen lät gång på gång, men efter ett tag suckade jag, stängde ner samtalet och valde ett annat nummer istället. Det numret hade jag fått utifall att en kris skulle uppstå, och jag ansåg faktiskt det här vara en kris. Det pep med jämna mellanrum några gånger, men så klickade det till och personen svarade.
”Alex” sade han obekymrat och jag harklade mig lite och saktade ner där jag gick längs trottoaren.
”Hej Alex, det är jag, Milla” sade jag, lite osäker på hur jag skulle bete mig eftersom jag svikit den här mannen, eller vampyren, genom att inte publicera artikeln.
”Hej Milla!” sade han i en relativt munter ton, men jag kunde urskilja att han lät lite förvånad.
”Jo… du sa ju att jag skulle ringa om det blev kris…” började jag och drog efter andan för att inte prata för högt eller för snabbt.
”Vladimir har börjat… träffa min arbetskollega och kompis. Jag är rädd att han utnyttjar henne för att komma åt mig och slutligen Sam och dig, och jag vill verkligen inte att hon ska fara illa…” mumlade jag och kunde nästan höra hur han tänkte.
”Hm. Det är ytterst farligt. Jag skickar Sam till dig, han borde vara framme vid nio, så du kan väl träffa honom då? Kanske vid det där caféet?” föreslog han och jag visste att det inte var en fråga, utan mer en order.
”Det… det låter bra” mumlade jag, utan att heller bli förvånad över att han kände till caféet som vi tillbringat vår sista kväll på.
”Bra. Jag lovar att jag ska hjälpa dig Milla, det är trots allt mitt fel att du är inblandad i allt det här. Hej då” sade han enkelt och lade på innan jag hann protestera och säga att det var mitt eget fel, men jag lade ner mobilen och suckade.
Först; möte med vampyr-slaktaren Fredrik
Efteråt; möte med vampyren som ägde mitt hjärta, men som jag förmodligen sumpat allt med. Verkade som om det skulle bli en riktigt lyckad kväll.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JessicaKarlsson - 6 okt 11 - 19:30 | | stackars sam .. :O väldigt bra annars dock! mejla :D | susanna_89 - 5 okt 11 - 21:22- Betyg:  | | du skriver sjut bra!!! meeeeeeer!!! | | EmmaGlimne - 4 okt 11 - 21:03- Betyg: | Sheit. Det var absolut inte väntat att Milla skulle gå tillbaka till David på det där sättet o.O Och stackars Sam, som blev kvarlämnad där nere medan hon gick upp och.. ja, hade sitt lilla roliga xD
Inte bra, inte bra.. Och sen Vladmir! :O Omg.. den jäveln! xD
Skitbra iaf! Love it like always! | | Lovehurtsbadly - 4 okt 11 - 19:48- Betyg: | | MER NU FORT NU VÄNTAR REDAN! :D | | mizzkitty - 4 okt 11 - 19:32- Betyg: | Så jävla bra, men jävla David. Kan han inte bara lägga av att
ringa?. Milla ska ju vara med sam, dom två hör ihop mycket
bättre. Än vad hon och David gör, men riktigt bra del för
övrigt. Fortsätt, fortsätt, fortsätt :D :D :D. |
|
|
|
