Pojken med ryggraden Del I |
Pojken med ryggraden
Femtonde augusti, noll åtta noll ett.
Tio dagar, 240 timmar, 1439 minuter.
Han stirrade upp i taket, det fanns en spricka i färgen som löpte över taket. Hans far skulle ändå aldrig ta sig tid till att klättra upp i en stege och göra någonting åt det, så att klaga var ingen idé.
Familjen brukade gå upp klockan nio, så han skulle hinna. Shortsen hängde redan på sin plats på stolen, likaså den stora, skrynkliga tröjan. Det syntetiska, vinröda tyget skimrade nästan till den klara morgonsolen.
Han behövde dra åt snöret som löpte runt midjan och knyta det runt midjan så att byxorna inte skulle glida av, trots att det bara var en vecka sedan sist. Han kände en lätt tillfredsställelse, ingen av de andra pojkarna i hans klass skulle kunna klara en sådan förändring över sommarlovet. Torgnys fingrar brukade vara klibbiga av fett från chipspåsarna så fort suget satte in, runt hans mun brukade sockerflingor ifrån munkarna som såldes för elva kronor och nittionio ören på Konsum synas.
Inte konstigt att Torgnys fingrar var som små, feta korvar och fettet dallrade under byxorna på gymnastiken, att ingen älskade honom och att han brukade få smaka på vattnet i toalettstolen.
Han ville så gärna vara någonting annat, inte den blyge pojken som umgicks med Torgny.
Ingen i huset vaknade då han gick i trappen, det brukade de aldrig göra. Familjen sov så djupt, i sommarhettan så svettade deras feta kroppar ut sitt salta svett. Han tycktes känna doften då han gick förbi sina föräldrars rum, smuts och salt.
Storgatan låg tomt i morgonljuset, turisterna hade börjat lämna staden. Tidigare på sommaren brukade de gå runt, även tidigt på morgonen, familjer sugandes på sina rödvita polkagrisstänger – de såg ut som små grisar allihop.
Då han sprang ner för den branta backen funderade han ut vad han skulle äta till frukost: Ett knäckebröd, mjukt bröd var sedan länge sedan förbjudet, med en halv skiva mager skinka och rejält med tjocka gurkskivor. Det var en av de få sakerna han numera tillät sig äta, för bara några månader sedan hade han aldrig tänkt på det han åt. Ost var fett, bara fett, och mjölk var en fettemulsion – såg man på vätskan i ett mikroskop, kunde man se fettdropparna med vattenmolekylerna.
Han hann tillbaks innan familjen vaknade, han duschade av sig och drog på sig ett par mjukisbyxor och en huvtröja. Då han gick ner till köket för att äta frukost, satt redan hans familj där.
”God morgon,” sade hans far.
”Öh… Morrn…” svarade han.
”Så du är uppe vid ottan?” han hatade hans fars röst, sträng efter år som amiral i marinen. Då han tänkte på sin far, såg han honom iförd en stilfull mörkblå uniform med de tre sträcken på sin axel, med sina sjögröna, allvarsamma ögon stirrandes mot kameran.
”Mm…”
”Prata tydligt,” svarade hans far, ”ingen vill ha en karl som mumlar.”
Han satte sig bredvid Wendy på en pinnstol, det var den enda platsen som var ledig. Wendy var hans lillasyster och endast tolv år gammal, den vackraste varelsen som han visste om: Hennes långa honungsblonda hår gick ner till hennes midja, hennes ögon var djupblå och hyn i hennes ansikte var solrostad med små, bruna fräknar. Wendy åt tre skivor vita rostade skivor formbröd med smör som smälts i värmen och aprikosmarmelad. Lite av marmeladen hade kletats fast på hennes haka, han äcklades.
”Vad tänker du göra idag, Wendy?” sade hans far.
”Jag och Emma ska åka in till stan och köpa kläder till skolan,” sade Wendy, ”jag behöver pengar till mat och kläder.”
”Det är det du har månadspeng till,” han hans far.
”Pappa, alla mina kompisar får pengar till skolstarten… Jag ska ju börja högstadiet och behöver en kalender och pennor, och jag måste ju äta…” Wendy spände sina djupblåa ögon, han noterade att de var på precist placerade i det symmetriska ansiktet.
”Ja gumman, du ska få lite pengar… Men du måste visa upp varenda kvitto.”
”Självklart,” sade Wendy.
”Och vad ska du göra, Per?” hans far sörplade i sig sitt kaffe, adamsäpplet rörde sig då vätskan passerade strupen.
”Jag vet inte,” svarade han, ”jag ska ta det lugnt, det är lov.”
”Det är lov? Då jag var ung hjälpte jag till hos min mormor och morfars gård varenda sommar. Det tyckte jag var livet, hur du kan sitta framför den där datorburken dagarna i sträck är ett mysterium för mig.”
”Jaha,” han önskade att han också hade fått ett par hypnotiskt blåa ögon och bara behövde spänna blicken i någons ögon för att få sin vilja att gå igenom.
”Gräsmattan måste klippas och… rabatterna måste rensas ifrån ogräs.”
”Wendy får shoppa,” sade han, ”Torgny vill åka in till stan.”
”Unge man, du är ingen jänta heller! Kolla bara hur du ser ut, lite arbete skulle du må bra av!”
Hans far puttade till hans axel, han kände ett starkt äckel genomgå honom, det sköljde över ryggraden. Han var inte ett dugg manlig.
”Du får klippa gräsmattan,” slog hans far fast då han inte svarade.
”Okej.”
Han såg på sin mor, som satt bredvid sin far. Hon låtsades inte höra, på den senare tiden hade hon hittat en egen liten värld. Sommaren hade varit full av sol, Vätterns klara vatten hade varit fullt badbart, ändå så hade hon inte tagit ut en enda semesterdag under hela sommaren. Helgerna hade tillbringats framför en dator, långt in på småtimmarna hörde han hur hennes smala fingrar smattrade över skrivbordet på hennes dator.
De tio dagarna segade sig fram till skolstarten, en väntan på att något skall förvärras. Visst, han fantiserade om något bättre, bittert medvetet om att hans drömmar aldrig skulle infrias.
Hur plågoanden Hugo skulle förändrats dramatiskt under sommaren – att han körde in med sin trimmade motorcross i ett rådjur, hur olyckan fick honom att ångra sig. Efter ett tag ändrades dagdrömmen, nu handlade den om att han själv fick ett mopedkörkort och en splitterny ljusblå vespa av hans far i födelsedagspresent. Hur Hugo ytterligare en gång höll hans huvud i urinvattnet honom i toalettstolen, att han kallt gick ut på skolgården och körde iväg.
Vid trafikkorsningen precis utanför skolan tog inte bromsarna, han körde rakt in i en buss. Det sista han skulle få höra, var en duns mot metall.
Vad de skulle ångra sig, de jävlarna. Tårar rann ner för blöta kinder, ångern genomsyrade hela Gränna.
Han stod framför spegeln i badrummet på morgonen, inspekterade sitt fula ansikte: Han hals var lång, på pannan hade han flera finnar och hans ögon var trötta, obehagligt gråa. Då han var liten hade han fiskat torsk med sin far, han noterade att de sprattlande, hala kropparna hade precis samma gråa kulör i ögonen som just honom.
Vad de skulle ångrat sig, de som bara tyst tittade på.
Hasande steg mot ett nyskurat plastgolv, skratt och skämt. Spritpennorna hade tvättats bort från skåpdörrarna, som snart skulle vara lika nedklottrade och fulla med böcker.
Han tittade på sitt armbandsur, noll åtta femtio åtta. Två minuter.
Större delen av klassen stod utanför klassrummet, han betraktade dem: Hugo hade växt några centimeter på längden och bredden. Han hade blivit av med sin hängande hållning under lovet, muskler hade sprängts fram. Flera av pojkarna hade också skjutit i höjden, några var lite korta som förut. Flickorna hade fått solbrända armar och ben, fräknar.
Bella hade på sig en sommarklänning i spets med ett mörkblått silkigt band rund midjan, hennes stora, mörkröda läppar log och hennes kortklippta, lockiga bruna hur hade fått slingor som guld under sommaren. Bella märkte att han stirrade, viskade någonting. Klungen med flickor såg på honom, fnittrade.
Matte-Bengt hade däremot inte förändrats ett dugg, han bar sin mörkbruna kavaj med skinnbitar på armbågarna som spände över hans kutryggiga, fetlagda kropp.
Mumlande så välkomnade Matte-Bengt eleverna till klassen och började berätta om information om det nya skolåret. Han kände sig seg i hela kroppen, som om han inte alls var redo för den nya utmaning som väntade honom, dessutom så knottrades hans bleka hy han under den stora, stickade koftan.
Han ryckte till då klassrummet slogs upp, där stod en ganska kort flicka med kortklippt, vågigt hår, säckiga militärbyxor och en bylsig, svart tröja med en tecknad häst på.
”Är det här rätt klassrum?” sade flickan med en otydlig, nasal röst.
”Jo, det är rätt klassrum. Tyvärr så behagar alla elever inte att komma i tid, vilket vi inte uppskattar på denna skola.”
”Förlåt, jag hittade inte rätt sal,” sade flickan utan ett uns av skam i rösten och slog sig ner på en av de tomma bänkarna längre fram i klassrummet.
”Detta är Hanna Månsdotter, jag skulle precis berätta om att klassen ska få en ny elev. Behagar sig den unga damen att presentera sig själv?”
Hanna rodnade, han märkte hur hennes råttbruna hår framhävde den blodröda nyansen i ansiktet.
”Hej, jag heter Hanna Månsdotter och jag kommer ifrån Kiruna. På fritiden så rastar jag hundar och går på jakt med min farfar… eller gick på jakt. Jag bor ju inte där längre.”
Han hade fått oturen att få bestämd plats bakom Bella och Jenny, på detta sätt kunde han höra flickorna i klassens småprat.
”En whitetrash,” viskade Bella, ”jag undrar om hon brukar flå upp sin egen biff hemma,” sade Jenny.
”Se bara på hennes jävla kläder, all hennes mat kommer säkert från skogen.”
Hanna såg upp över klassen med en lugn isblå blick. En rysning spred sig över ryggraden, de var kalla som isen på Vättern som hade ett brummande, mystiskt ljus då man sprang längst sjön på vintern.
Som människor som sticker ut och hotar ledarna med möjlig förändring så blev Hanna genast utfryst på den följande rasten, dock så såg hon inte speciellt sörjande ut då pojkarna såg på hennes kläder med äckel eller då flickorna gav henne hånfulla blickar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | | Elwine - 5 okt 11 - 09:14 | | Måste läggs ut en ny del snart! | ccaseyawesome - 3 okt 11 - 22:48- Betyg:  | | gaah, mejla när nästa del kommer, fdhgj. loved it | | MalinKatarina - 2 okt 11 - 11:24 | maila när nästa del är ute :D
försök beskriv mer omgivningarna och personerna :D | dragonjos - 2 okt 11 - 00:28- Betyg:  | kan knappt vänta på nästa del!
ett tips är att beskriva ännu mer omgivningarna och karaktärerna:) |
|
|
|
