Så utstickande svävar jag runt bland hungriga stjärnor. Ett steg i taget. Vem ska jag välja? Min rymdfarkost är en tomatpurétub.
Brum-brrrum… Låter en raket ”brumbrum”? Nej. Tss-tss. Svisch. Förbi juicen. Jag stänger kylskåpsdörren och står där med tomatpurétuben i ett stadigt men ändå enerverat grepp, som om jag väntade på någon. Det gjorde jag också. Fast jag visste bara inte om det än.
Klick, sa låset när jag stängde dörren bakom mej. Jag behövde ingen nyckel. Mamma skulle säkert redan vara hemma när jag kom hem sen. Jag låste upp cykeln som stod i cykelstället. Vad knäpp jag var. Egentligen. Om man tänkte efter. Hade jag mobilen med mej? Jag kände i fickan. Kände något hårt. Drog upp dragkedjan. Tomatpurétuben. Halvfull. Skrattade när jag tänkte på rymdfarkosten. Löjligt. Egentligen. Om man tänkte efter.
Biblioteket var inte precis fullpackat. En kille i trettioårsåldern satt vid en dator och knappade ivrigt på tangentbordet. Tanten vid disken log mot mej när jag klev in genom dörren. Jag log inte tillbaka. Vad skulle hon le för? Det var väl inte precis fred på jorden eller något.
”Behöver du hjälp med något?” sa hon, lite onödigt högt. Killen vid datorn vände sej om och tittade irriterat på henne. Hon låtsades inte om honom. Jag skakade på huvudet.
”Säg till i så fall” sa hon och la huvudet på sned och kisade. Log. Varför? Hade hon gift sej idag eller? Fast det var hon väl för gammal för. Blä.
Jag gick mot poesi-hyllan. Dom i min ålder tycker att jag är knäpp som läser dikter. Vuxna tycker att jag är smartast i världen och säger att jag ska bli professor eller president eller något. Hur kan dom veta det? Har dom hängt med näsan framför en spåkula eller? Ibland fattar jag inte hur vuxna vet saker. Om man bråkat i skolan frågar dom om något har hänt direkt när man kommer in genom ytterdörren. Eller, inte mina föräldrar. Dom är inte hemma när jag kliver innanför ytterdörren.
Jag gick mot lånemaskinen med fyra böcker under armen. Ur funktion. Jag gick mot det dom på biblioteket vill att man kallar informationsdisken. Jag kallar det för disken. Disken. Disken, disken, disken. Konstigt ord egentligen. Disken. Vad skulle det vara bra för? Vem hade kommit på det konstiga ordet? Meningslöst.
Blipp-blipp. Tanten vid disken blippade böckerna med den där saken, scannern eller vad det heter.
”Var det bra så?”
Jag nickade.
”Ska vara tillbaka senast sista oktober. Okej?”
Jag nickade. Igen. Vad hade hon med det att göra? Hon kunde ju säga att dom skulle vara tillbaka sista oktober. Behövde inte okeja hela tiden. Som om jag var ett småbarn.
”Bra” Hon log. Igen. Hon borde väl ha kramp i leendemusklerna vid det här laget. Rätt åt henne.
Vinde blåste och blåste som om den ville blåsa bort mej när jag spände fast böckerna på pakethållaren. Det var iskallt ute. Jag cyklade hemåt. Vid sista korsningen efter nerförsbacken kom det en bil från vänster. Fort. Jag hann knappt stanna. Var säkert en halvmeter framför den när den körde förbi. Shit. Hjärtat dunkade jättehårt. Vilken galning. Jag kunde ha dött. Jag var tvungen att sätta mej ner på en sten och lugna ner mej. Jag tog av mej hjälmen.
”Idiot!” skrek jag efter bilen. Men den var redan långt borta och skulle aldrig i hela livet höra mej, även om jag ropade tusen gånger högre och jag struntade i om jag hade dött tack vare den där silvriga bilen för ingen hade väl brytt sej ändå. Det sved på kinden när tårarna rann och jag lutade kinderna mot knät men då sved det ännu mer.
”Hur gick det?”
Jag vände mej om överdrivet snabbt och det var egentligen inte meningen att det skulle bli sådär snabbt. Bakom mej stod hon. Tanten i disken på biblioteket.
”Bra” sa jag och reste mej snabbt. Men jag kände hur det snurrade till i huvudet och jag var så yr så jag var tvungen att sätta mej ner på stenen igen. Hon gick närmare.
”Jag såg vad som hände. Vilken galning. Han kunde ha skadat dej. Fast du får nog skylla dej själv lite också för du borde ha haft lägre fart i nerförsbacken, speciellt när det var i en korsning. Och så kunde du ha sett dej för lite”.
Genant. Jag tänkte på hur pinsamt det var att hon sett hur jag ropat idiot och nu tänkte hon väl att jag var en idiot. Och nu stod hon och skällde ut mej också. Tårarna fortsatte att rinna och det sved på båda kinderna och jag hade ont i huvudet och var yr och hjärtat klappade fort som en racerbil.
Så utstickande svävar jag runt bland hungriga stjärnor. Ett steg i taget. Vem ska jag välja? Min rymdfarkost är en tomatpurétub.
Jag kände i fickan. Där log tomatpurén.
”Klarar du dej hem nu då?” sa hon.
”Jadå”
”Säkert? Var bor du?”
”Strax hemma” mumlade jag och reste mej upp. Men återigen fick jag sätta mej ner för jag kunde inte tänka klart och tanten i disken på biblioteket började snurra och bli flera och vända sej upp och ner och bete sej.
”Hur är det egentligen? Du ser inte riktigt bra ut ärligt talat”
”Det är bara bra med mej” sa jag och hörde hur hon började gå bortåt men jag kunde inte se längre för allt var dimmigt och suddigt och jag mådde illa och det vände sej ut och in i magen på mej. Sen kräktes jag och då kändes det litet bättre, jag vara bara väldigt matt.
När jag vaknade satt jag fortfarande på stenen. Jag hade väldigt ont i nacken och kände mej febrig och svettades och frös om vartannat. Hungrig var jag också. Jag tänkte att nu måste jag gå hem för det var säkert sent och till och med pappa hade kommit hem och han och mamma var säkert jätteoroliga.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
sniff - 9 okt 11 - 17:28- Betyg:  |
Jag gillade särskillt början, kul! (hihihihi)
Man kännde sig som henne.
Du blandade humor, spänning och allvar på ett jättebra sätt!
Maila nästa! |
| ABC_123 - 8 okt 11 - 16:09- Betyg: |
| Gud vad bra!!!!Maila nästa!!!!! :D |
| BaraLillaPella - 2 okt 11 - 15:54 |
| tackar :) |
| Bonnie4ever - 2 okt 11 - 02:55 |
Jag gillar storyn starkt :) Mejla gärna när nästa del kommer ut!
Och just det, i början kunde jag inte låta bli att skratta åt det där med tomatpurén. Du blandar liksom in humor mitt i allt allvar, och det är något jag ÄLSKAR! Fortsätt så! :)) |
| soffi1 - 30 sep 11 - 20:23- Betyg: |
jätte bra ingentligen har jag inget att säga för du berör med alla dina dikter och noveller
man känner hur det känns för henne,
och det är bra.
och du skriver i detalj det är också bra. |
| Carrre - 30 sep 11 - 20:11 |
blev jättefnissig i början, men i slutet blev det lite spännande..
känns som om hon kommer hem och sen.. är det ingen där... eller nått x)
:) |
