Den underlige mannen |
Jag kunde endast sitta tryckt mot väggen och iaktta mannen med en sorts skräckblandad fascinering.
Jag hade sett honom tidigare samma kväll. Hans egendomliga utseende var det som hade dragit till sig min uppmärksamhet. Han var den längsta man jag någonsin sett, för att inte tala om den spinkigaste. Jag kunde se hans revben genom den smutsgula t-shirten. Han hade väldigt höga, väldigt tydliga kindben. Hans ansikte var smutsigt och täcktes det mesta av antingen grått skägg eller yvigt grått hår. Mannen bar en lång brun rock som måste ha varit flera storlekar för stor då den hängde, nästan som en säck, från hans axlar. Jag kunde inte heller låta bli att lägga märke till hans grå knäbyxor och de vita långa strumporna. Det såg nästan ut som om de var fulla av blodfläckar. Mannen bar en säck över axeln och hans stövlar gav ifrån sig ett klafsande ljud varje gång han lyfte eller satte ner foten på den leriga marken.
Det var inte konstigt att jag valde att följa efter denne besynnerlige man när han försvann ner i en källare. Efter som han lämnade dörren olåst var det en enkel match att smita in.
Jag kunde tydligt se honom från min plats bland skuggorna. Han öppnade säcken och hällde ut något på ett metallbord. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg att det var liket av en ung man, en ung man precis som jag. Det kunde inte vara stor ålderskillnad mellan oss.
Nu satt jag där tryckt mot väggen medan mannen plockade upp något från ett bord intill, en sax. Sedan började han noggrant att klippa upp den dödes kläder tills han endast hade en naken kropp kvar på metallbordet. Jag kunde tydligt se hur den unge mannen dött eller snarare blivit mördad. Ett stort sår över hjärtat, antagligen ett knivhugg hade tagit kål på honom.
Jag svalde lätt från mitt gömställe. Jag visste att jag borde gå efter polis, men min kropp vägrade lyda min hjärna. Den stannade envist kvar och jag tvingades att fortsätta se på scenen framför mig.
Mannen tog ännu en gång något från bordet intill. Jag spärrade upp ögonen när jag såg vad det var. Det var en skalpell och den såg otroligt vass ut. Till min förskräckelse sänkte mannen skalpellen ner över liket. Hans ansiktsuttryck var inte sammanbitet. Det var inte heller koncentrerat eller sorgset. Nej, hans ansikte pryddes av ett leende. Han såg ut som ett barn på julafton som överöstes av presenter. Mannen gillade att skära i lik.
Jag mådde illa. Jag ville spy. Jag kände hur det brände i halsen, men jag höll allt tillbaka. Jag kunde inte göra något ljud. Mannen skulle upptäcka mig om jag gjorde det, så jag stod där och höll inne med mina kväljningar.
Mannen skar från likets hals och ner till naveln. Han lade sedan ifrån sig skalpellen och tryckte in fingrarna i snittet. Jag visste vad som skulle komma. Mannen drog upp snittet tills han kunde se likets innehåll. Med ett belåtet uttryck stod han där och betraktade det en stund, tills han långsamt började smeka innehållet som en kärleksfull mor.
– Min kära, du är så vacker inuti, mycket vackrare än jag hade kunnat föreställa mig.
Det var det första jag hört mannen säga sedan jag först sett honom. Hans röst var skrovlig och mörk på samma gång. Den lät nästan bekant, som om jag hört den förut. Om jag kunde minnas rätt så hade den tillhört någon i en dröm.
Mannen vände sig om såg rakt på mig med ett leende. Han sträckte ut händerna, täckta av likets blod, mot mig och sade:
– Men det här är ingen dröm. Jag har väntat på dig, Arthur.
Och plötsligt var det jag som låg på metallbordet med mannen skärande i mig.
|
|
|
|
