På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Sanna & ödegården kap1 Om det svarta året...

Det jag kommer att skriva nu är början på en novell om jag skrev för 4 år sen. Nu har jag precis gått ut första ring och jag saknar verkligen min underbara klass, förstår inte hur jag ska klara mig utan dem under sommaren. Men för exakt 4 år sen gick jag ut sexan, då gick definitivt inte i någon underbar klass. Det var då jag också skrev sista sidan på mina 70 A4 sidor långa novell, novellen om blev en bok. Boken som egentligen skulle ha blivit en kort novell fick vi i uppgift att skriva i början av sexan. Det var bara det att min novell tog aldrig slut, för det gjorde inte mobbningen.
Boken jag skrev var som ett stöd för mig, det var ett ställe där jag kunde få ur mig en del av allt det svarta som fyllde mig. Jag hade inte skrivit klart den fören i slutet av sexan då jag äntligen skulle bli fri, börja i en annan skola till hösten, börja i sjuan och börja i en annan klass med nya människor. Visst skulle jag inte slippa mina gamla klasskamrater eftersom dom också skulle börja i sjuan inne i stan. Men eftersom vi då skulle slås ihop med barn från en annan skola så tänkte jag att förhoppningsvis så hamnar inte allt för många från min gamla klass i min nya. Det gjorde det inte heller, eller i alla fall så hamnade inte tjejen som mobbade mig, bästisen som svek och mobbarens två bästa kompisar i samma klass som mig.
Jag träffade en ny kompis och så vart jag kompis med en tjej från min gamla klass som alltid hade varit ganska blyg och tystlåten. Men alla verkade alltid tycka om henne för att hon var så snäll. Det tyckte jag också i sexan, för att hon brydde sig i alla fall lite i mig. Så när vi började i sjuan såg jag till att den blyga tjejen inte skulle bli ensam eftersom hon inte vågade ta för sig. Jag såg till att hon blev en i ”gänget” alltså vart en av oss, mig och den nya tjejen. Vi tre vart bästa kompisar. Och jag tänkte att nu, nu har jag hittat mina riktiga kompisar. Jag var jätte glad och hela sjuan fick jag vara det… hela sjuan fick jag tro att det var mina riktiga kompisar. Men när sommarlovet gått och åttan började visade den blyga tjejen vem hon egentligen var, jag fick fan för att jag sett till att hon inte blev ensam när sjuan började. Det skulle jag aldrig ha gjort, det insåg jag då. För att fy fan vilket helvete åttan var.
Nu är det ju inte i åttan jag skrev boken, utan i sexan. Så året i åttan får vi ta någon annan gång.
Eftersom jag fyller år den 23/4 så var jag bara elva år när jag började skriva den här boken och tolv när jag slutade. Så ni som läser den här novellen/boken kan väl ha det i åtanke medan ni läser. För det märks att det är ett barn som har skrivit den. Det enda jag tänker göra, när jag nu efter fyra år sätter mig ner och renskriver den här berättelsen är att rätta stavfelen. För att jag vill att den ska vara så likt originalet som möjligt.
Ha nu inte några höga förväntningar på denna ”novell” eftersom den som sagt var är skriven av mig när jag bara var ett barn. Måste också bara säga att min speciallärare som jag hade i svenska, matte och engelska från ettan till sexan stöttade mig otroligt mycket då jag hade det som svårast, det ska hon ha ett stort tack för. Hon tyckte att ”boken” var väldigt bra skriven för att ha varit skriven av en elva och tolv åring. Hon tjatade på mig så fort vi sågs i flera år efter att jag slutat sexan, att jag skulle renskriva den och skicka in den till något där andra får läsa den. Men jag har helt enkelt inte orkat, det har hela tiden varit för jobbigt att behöva gå tillbaka till vem jag en gång var, och till vad som en gång har hänt mig. Nog vet jag att jag inte är den enda som har blivit mobbad. Det finns massor av barn som har blivit mobbade och fortfarande blir, vissa blir mobbade under hela sin skoltid. En del har till och med tagit sitt liv på grund av det. Jag vet också att det har funnits och finns dom som blivit utsatta för ”grövre” mobbing än vad jag har blivit. Men vad har det hjälp mig när jag mått fruktansvärt dåligt. Tyvärr så var det just dom orden som man ofta fick höra ”Det kanske inte är någon större tröst men du ska veta att du inte är ensam om det här, det finns tusen andra barn runt om i världen om blir mobbade, och del har det till och med sämre än vad du har det” Ja visst är det för jävligt att det är så många som blir mobbade och mår dåligt men det kanske inte är just dom här orden man behöver höra när man är ett av dom där tusen barnen som blir mobbade.
För vet ni hur man börjar tänka då ”Men jag kanske inte blir mobbad, det kanske inte är så farligt som jag tycker, det finns ju faktiskt dom som har det mycket värre det är nog inte så synd om mig ändå” Så där är det livsfarligt att tänka för det är just precis just så farligt det är att vara minsta lilla utsatt för mobbing. Det spelar ingen roll om man blir ”lite” eller ”mycket” mobbad, mobbningen måste bort i vilket fall! Men tyvärr så är det inte ofta som någon tar tag i mobbning, det är ingen som orkar. ”Man ser bara det man vill se” Det verkar vara en osynlig regel som finns och alltid har funnits hos många.
Nu har jag skrivit mycket mer innan själva novellen än vad jag hade tänkt så jag orkar nog bara skriva en liten bit av novellen i natt. Tyvärr så handlar ”novellen” inte bara om mobbning utan också om andra saker. Antar att när jag skrev novellen så orkade jag inte ”tänka” mobbning hela tiden utan tänkte en hel del på hur framtiden skulle bli. Så ”novellen” kan man säga är en blandning av fantasier och verklighet. Hoppas att du nu som började läsa det här har tagit dig i genom allt mitt prat som jag bara var tvunget att få ur mig. För att tyvärr så mår jag än i dag, nu inne på mitt sjuttonde år fortfarande dåligt av plågsamma minnen från sexan. Och det är nog den största anledningen till att jag nu sitter här vid datorn, för att ge mig ”bakåt i tiden” till tiden då jag var rädd för att gå till skolan.

”Sanna vakna! du har glömt bort att ställa veckarklockan, det är bara kvart kvar till att skolan börjar.”
”Okej mamma!”
Jag måste skynda mig tänkte jag. På med kläderna och iväg till badrummet.
”Mamma kan du bre en smörgås till mig?”
”Okej gumman, jag stoppar den i ytterfacket!”
”Okej!”
När jag kom ner var det bara sätta på sig skor, jacka och ryggsäck för att var det bara fem minuter kvar. Jag sa hejdå till mamma, slängde mig upp på cykeln och cyklade iväg. När jag kommit så långt att mamma inte längre kunde se mig började jag att cykla långsammare. Och ändå så dröjde det inte länge fören jag börja skymta den stora gula byggnaden mellan träden. Nu cyklade jag så långsamt att jag höll på att ramla i kull.
Du kanske undrar varför jag håller på så här? Jo jag trodde väl det. För att jag borde göra precis allt annat än cykla långsamt nu när det bara var ett par minuter kvar till att det skulle ringa in. Men jag tänker inte öka farten för en det är absolut nödvändigt. Jag måste njuta av det lilla av friheten som finns kvar innan jag blir tvungen att tillbringa ännu en dag i fängelset. Ännu en dag då det är jag om är ”mobboffret.” Det får man inte glömma säger dom och i fall att jag ändå skulle lycka glömma att jag är osynlig och inte får kännas vid på nått sätt så är det aldrig någon som ser annat än rätt igenom mig, om jag nu inte har en macka med makrill som alla tycker luktar så himla äckligt. Då kan någon faktiskt bemöda sig med att säga det. Och någon bästis har jag ju då så klart inte eftersom du nu vet sanningen om mig. Jag är mobbad och har inte någon bästis. Det är jag det. Fast om jag tänker efter så har jag haft en bästis men det var några år sedan hon verkligen var en riktig bästis. Hon var verkligen inte snäll. Hon svek mig när jag behövde henne som mest. Hon ville vara cool och då gick det ju inte an att vara med någon som mig, varför inte bli kompis med bossen av mobbarna och hjälpa mobbningen lite på traven.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

yuriko - 22 jun 06 - 02:23- Betyg: