De gömdas hemligheter [11] |
Tjena! Dikta krånglade lite så kunde inte lägga in den här delen (hoppas att fungerar nu) och som ni vet hoppas jag att ni gillar den!
Tack för alla kommentarer, det är jättehärligt att läsa och får mig att vilja fortsätta skriva! :D
Kapitel 11 – En generation av död
Jag sprang ner för trappstegen så snabbt att jag nästan snubblade över mina fötter, men när jag spurtade mot utgången stötte jag i något hårt och kallt.
”Milla… hur är det?” frågade Sam oroligt och såg ner på mitt rödgråtna ansikte.
”Låtsas in… låtsas inte som om du inte hörde allt!” utbrast jag ilsket och min röst bröts medan jag försökte knuffa Sam ur vägen.
”Det gör jag inte heller. Det vet du” sade han lugnt och jag skakade förtvivlat på huvudet.
”Släpp förbi mig…!” suckade jag så argt jag kunde och slog honom frustrerat var jag än kom åt.
”Nej” svarade han mjukt och lade armarna runt mig.
Jag försökte knuffa bort honom med händerna på hans bröstkorg men det var meningslöst att ens försöka. Förtvivlad knöt jag händerna om hans t-shirt, hulkade på grund av att jag grät så mycket och tryckte pannan mot hans kropp. Han smekte min rygg i lugnande rörelser, och efter ett tag började jag lugna ner mig så pass att jag kunde torka mina kinder och fokusera blicken någonstans.
”Har du någonstans att bo?” frågade han försiktigt och smekte tröstande min kind, men närmade sig inte på något annat sätt (något jag var väldigt tacksam över).
”Jag… jag vet inte” kraxade jag med en hes röst och han såg lite frågande på mig.
”Jag ska… ska bara ringa ett samtal” mumlade jag och började leta efter mobilen i mina fickor.
”Helvete!” utbrast jag och var nära gråten igen, och Sam fångade snabbt min blick och såg undrande på mig.
”Vad är det?” frågade han försiktigt.
”Min mobil, de ligger kvar uppe i mitt rum” sade jag i en hopplös ton och Sam skakade på huvudet.
”Det tror jag inte. Det låg ingen mobil i sovrummet när vi var där” sade han och pausade lite kort, som om han tog några sekunder åt att minnas allt som hade hänt, och fortsatte sedan, ”kolla igen, du hade ju med dig jobbmobilen igår, och då hade du den där jackan, finns det ingen innerficka eller så?” föreslog han sansat och jag nickade liter eftertänksamt.
Jackan hade en innerficka, och till min förvåning låg jobbmobilen faktiskt där, jag som aldrig brukade använda den fickan. Jag pustade ut och gav honom en snabb, tacksam blick innan jag började bläddra bland alla kontakter på listan. När jag funnit rätt namn tryckte jag på den gröna luren och tryckte telefonen mot örat. Det tutade obehagligt länge och jag blev med förtvivlad för varje sekund som gick.
”Du har nått Dianas mobil, eftersom jag inte svarar är jag antingen upptagen eller så vill jag inte prata med dig. Ring upp igen om det är något viktigt, för jag förstår inte hur man lyssnar på meddelanden, kram” hörde jag Dians drömmande röst säga och jag försökte ringa två gånger till.
Då hon inte svarade den tredje gången suckade jag besviket och letade runt lite till på listan.
”Hittar du någ…?” frågade Sam men jag gav honom en irriterad blick som fick honom att tystna.
Jag ångrade genast att jag var så orättvis mot Sam som bara försökte hjälpa mig, men jag orkade inte säga något för att gottgöra det. När jag vände blicken mot mobilen igen landade jag på ett namn som fick mig att stanna upp.
”Kanske…” mumlade jag tyst och suckade sedan.
Det var mitt sista hopp. Jag tryckte på den gröna luren, pressade mobilen mot örat och hörde den monotona tonen som klargjorde att jag ringde. Efter lite för många toner suckade jag och skulle precis lägga på, men så hörde jag ett klickande som innebar att någon svarade i den andra änden.
”Hallå?”
”Hej, det är jag” sade jag och märkte att min röst inte var lika stadig som den brukade.
”Nejmen Milla! Vad revligt! Hur är det?” utbrast den andra rösten.
”Jag… det är inte så bra” svarade jag och svalde hårt för att inte tårarna skulle börja rinna när jag tänkte tillbaka på bråket.
”Vad har hänt?” frågade rösten spänt.
”Jag och David har… bråkat. Jag vet att det inte är så passande men skulle jag kunna få sova på din soffa i ett par dagar? Tills jag fått tag i Diana?” rabblade jag snabbt på.
”Självklart. Diana är inte hemma, åkte på semester i vårt avlånga land med någon kille hon fiskat upp, men du får nog tag i henne om ett par dagar bara. När vill du komma hit?” sade rösten och jag kände hur det vände sig lite i magen på mig av någon underlig anledning.
”Jag… ehm… nu?” frågade jag lite nervöst.
”Absolut! Du ska bara få min adress…”
Efter att jag fått adressen konstaterade jag att det bara låg några få kvarter bort, och sedan kom jag och tänka på Sam.
”Jag har ett ställe att bo på, inte så långt härifrån men det borde duga” sade jag och han nickade lättat.
”Ska jag följa med dig?” frågade han och jag öppnade munnen för att säga ja, men skakade sedan på huvudet.
”För det första är det fortfarande dag, för det andra kommer det verka konstigt om vi kommer tillsammans” sade jag och lade huvudet på sned innan jag lutade mig lite mot honom.
”Du har rätt” mumlade han lite besviket och kastade en blick ut mot vägen.
Klockan närmade sig halv tre nu och jag suckade.
”Jag ringer” sade jag, log snett och strök honom lite över armen.
Han nickade med en blick som jag inte riktigt kunde urskilja och så gav han mig en lätt kram. Jag ryste till eftersom han bara hade t-shirt på sig, och eftersom han var så kall knottrades min hud snabbt trots att jag hade en jacka på mig. Han sköt mig ifrån sig, såg ursäktande på mig och tryckte lite lätt min hand innan jag lämnade honom. Med snabba steg sneddade jag över vägen, hoppade upp på trottoaren och skyndade mig mot rätt adress. Till mitt förtret snöade det lite lätt, och mina ben blev genast stela och kalla.
Efter att jag försäkrat mig om att jag var i rätt hus och utanför rätt dörr några gånger, ringde jag på och väntade lite nervöst. Mina ögon var fortfarande rödkantade och lite svullna, mitt huvud värkte och jag tvivlade på att jag såg speciellt fin ut. Jag hade inte hunnit fixa mig sedan jag sprungit upp ur sängen och drog fingrarna genom håret några gånger för att få bort det värsta trasslet. När det började rassla bakom dörren slutade jag genast hålla på med mitt hår och stoppade istället händerna i fickorna på min jacka. När dörren öppnades och jag mötte ett par nötbruna ögon som ramades in av korta, svarta ögonfransar. Det var tyst medan han kastade en förvånad blick på mig, och jag såg generat ner i golvet. Jag hade en vinterjacka, en stor t-shirt under och ett par träningsshorts på mig.
”Hej. Inte visste jag att kortbyxor var inne vid den här tiden” skämtades det för att lätta upp den pinsamma tystnaden och jag log lite lätt.
”Kom in så får du låna ett par byxor” sades det och jag blev insläppt i hallen.
”Tack” sade jag i en så normal samtalston jag kunde och gick in.
Lägenheten var inte helt olik min och Davids, något större bara, och jag tog av mig mina skor och hängde upp jackan innan jag följde efter till vardagsrummet och väntade på där medan det rotades i garderoben som var placerad i sovrummet.
”Tack för förvarningen förresten, annars hade jag inte hunnit städa. Det hade varit pinsamt om du kommit hem till mig och det varit kläder överallt. Jag som ska föreställa vara strikt och så” hörde jag rösten säga inifrån sovrummet och så fick jag ett par träningsbyxor.
Jag log lite svagt igen, betraktade byxorna som skulle vara allt för stora för mig och tackade så mycket.
”Vill du ta en dusch först?”
”Om det inte är till besvär…”
”Absolut inte! Dörren i hallen leder till badrummet, det är bara att låna schampo och så om du vill ha”
”Tack”
Jag gick tillbaka in i hallen, smet in till badrummet och låste efter mig. Byxorna släppte jag ner på golvplattorna innan jag lutade mig mot handfatet och såg in i mitt utmattade ansikte. Ögonen var som sagt fortfarande rödkantade, men det var inte det som var värst, jag såg inte ut som mig själv. Jag märkte hur jag darrade i hela kroppen, och lite försiktigt lyfte jag håret åt ena sidan och vinklade huvudet så att jag kunde se de två röda prickarna som genast fick mig att må illa. Försiktigt rörde jag vid dem med fingertopparna men flämtade till när det sved och släppte ner håret igen. Långsamt började klä av mig och hoppade in i duschen så att det inte skulle ta allt för lång tid.
Jag hade aldrig trott att jag skulle duscha hemma hos min chef.
”Vill du ha något att dricka? Kaffe, te?” frågade Fredrik när jag kom ut från badrummet, med håret fuktigt och noggrant placerat så att de dolde mina sår, och jag nickade svagt.
”Kaffe tack” sade jag och slog mig ner på en av köksstolarna.
Jag var iförd min stora tröja och Fredriks träningsbyxor – som jag hade behövt vika några gånger för att inte halka runt på dem – och studerade nyfiket hans kök. Det var väldigt fint och jag förstod inte att han kunde ha så bra smak när det inredning.
”Det är väldigt fint” sade jag uppmuntrande när han slog på kaffemaskinen.
”Åh… va? Jaha, ja det är inte min förtjänst, det var min exfru som inredde det när vi flyttade in” sade han och log milt.
”Åh… förlåt, jag visste inte…” började jag och bannade mig själv för att antagit att han flyttat när han brutit med sin fru.
Av det jag hört hade jag förstått att de varit gifta i två år, men att det av någon anledning tagit slut.
”Det är lugnt. Vi flyttade isär under vänskapliga förhållanden” sade han och tog fram två koppar som han ställde på bordet.
”Älskade du henne?” frågade jag men insåg att det kanske var lite för personligt, men Fredrik såg bara lite förvånat på mig innan hans blick blev lugn och intensiv.
”Av hela mitt hjärta” svarade han uppriktigt och jag kunde inte hindra nästa fråga.
”Älskade hon dig?”
”Förmodligen mer än jag förstod” svarade han och hans ärlighet förvånade mig ännu en gång.
”Är ni vänner nu?” frågade jag och hans ögon blev lite snabbt sorgsna innan de fick tillbaka sin glans.
”Nej. Tyvärr inte. Det fungerade inte riktigt” sade han med ett lätt beklagande leende och jag nickade med en lite ursäktande blick.
Av någon anledning fick hans svar mig att bli orolig. Tänk om jag och David aldrig skulle kunna konversera som folk? Vad skulle hända om vi aldrig mer kunde träffas igen? Om han skulle bli arg så fort han såg mig på stan? Jag mådde plötsligt väldigt illa, och förstod att det måste ha synts.
”Hur är det?” frågade Fredrik lite oroligt.
”Jag tänkte på mig och David” sade jag snabbt, och jag lade snabbt handen för munnen.
Jag var inte den som pratade om mina problem, hade aldrig varit den som egentligen ville öppna mig för andra, men så sade jag ändå sanningen till min chef. Vad var det egentligen med mig? Till min förvåning insåg jag att jag av någon anledning behövde någon som Fredrik, som visste hur det var när man skildes från någon som man verkligen älskade och han hade överlevt.
”Hur kom du över det?” frågade jag tyst och han såg på mig en kort stund innan han märkte att kaffet var klart.
Han hällde vant upp den varma drycken i våra koppar, slog sig sedan ner mittemot mig och mötte min blick.
”Varje dag vi var tillsammans var som ett nytt äventyr. Även om vi satt i soffan och bara latade oss fanns det något spännande över det hela. Det var en fröjd att se henne, att bara vara. Som om vi fulländade varandra, och allt hon någonsin ville var att leva. Jag vet att om hon fortfarande hade varit min så hade hon avskytt om jag legat i soffan och bara velat dö. Hon ville aldrig att jag skulle förlora min livsgnista” sade han och jag lyssnade intensivt.
”Jag låg på soffan ändå, önskade att jag vore död. Men efter ett tag insåg jag hur dumt det var. Hon hade hatat att se mig som jag var då, det var helt enkelt bara dags för mig att samla mig och börja leva igen. Och varje dag gör jag det för henne” sade han och av någon anledning var jag inte förvånad över att han berättade det.
Förmodligen behövde han också prata om det, och kanske kände han som jag; att det bara verkade rätt att berätta det nu.
”Det låter så bra… varför tog det slut?” frågade jag utan att tänka mig för, och jag rodnade svagt av min oförskämdhet, men var ändå väldigt nyfiken på vad han skulle svara.
Han var tyst i någon minut, smuttade lite försiktigt på kaffet och grimaserade lite eftersom det var så varmt.
”För att jag gjorde saker som hon inte tyckte om” sade han lite skuldmedvetet och jag svalde.
”Var du otrogen?” frågade jag försiktigt och hans blick mörknade med ens.
”Absolut inte!” svarade han upprört och jag såg ner i mitt kaffe, skuldmedvetet.
”Det skulle jag aldrig varit. Nej, det var mer en… hobby. Något jag helt enkelt inte kunde lägga av med bara” sade han sedan i normal samtalston och jag nickade men frågade inte mer, det verkade inte som om han ville fortsätta på det här spåret.
Jag drack lite försiktigt av det beska kaffet och såg ut genom fönstret med en känsla av dagens händelser utan tvekan skulle förändra mitt liv för evigt.
~1a januari~
”Vad är det där?” frågade Fredrik outgrundligt och jag kastade en snabb blick på honom.
”Inget” svarade jag snabbt och lät håret falla över de små prickarna och låtsades att läsa i tidningen.
Det hade gått en vecka sedan jag stått utanför Fredriks dörr och jag hade hunnit hämta kläder i lägenheten och hade pratat med Sam i telefon på kvällarna. Jag hade inte träffat honom än, trots att det värkte i mig av längtan, men jag kände att det på något sätt var att svika David ännu mer än jag redan gjort. Jag och Fredrik hade inte pratat mer om hans fru eller om mitt bråk med David. Jag skämdes över att jag nästan varit otrogen mot honom och ville inte att Fredrik skulle tro att jag var någon lössläppt slampa som inte visste skillnaden på rätt och fel. Jag ville inte heller ljuga för honom, jag hade bara sagt att vi gjort slut och bråkat på grund av det, men ville inte gå in på detaljer. Till min förvåning hade han accepterat det och inte frågat mer, men han hade stöttat mig varje gång jag behövt få ut min rädsla för att aldrig mer få prata med David. Ingen av oss hade försökte kontakta den andre, förutom att jag skickat ett sms och berättat att jag skulle hämta mina grejer. Han hade inte svarat, och eftersom jag valde att komma dit under hans skoldag hade vi inte behövt prata med varandra.
”Jag ser ju att det är något. Gjorde David illa dig?” frågade han och tog ett steg närmre.
”Nej! Det är inget… bry dig inte om det” sade jag och till min lättnad nickade han efter ett tag och jag andades försiktigt ut.
Han gick runt och småplockade med lite disk i köket, ställde in det i diskmaskinen och styrde sedan stegen mot hallen – trodde jag. Plötsligt kände jag hur han drog mitt hår åt sidan och så fort han snuddade vid de röda prickarna drog jag häftigt efter andan och reste mig snabbt upp.
”Vad gör du!?” utbrast jag skrämt och vände mig mot honom samtidigt som jag drog håret över axeln för att dölja prickarna, trots att han redan hade sett dem.
Han var tyst, men hans granskande och nästan misstrogna blick fick mig att bli nervöst och jag svalde.
”Vad är det?” frågade jag och försökte låta lite kaxig, men hans allvarliga ansiktsuttryck fick mig att snubbla till lite på orden.
”Varför?” frågade han med en hård röst som förvånade mig.
”Varför vadå?” frågade jag dock snabbt.
”Varför har du de där prickarna på din hals?” frågade han allvarligt med en röst som fick mig att förstå att det inte var dags att ljuga. Dock gick det upp för mig att han nog visste vad som stod på, och istället för att göra bort mig helt chansade jag på att det var så det låg till.
”Det tror jag att du vet” svarade jag därför lite prövande.
”Håll inte på sådär” klippte han irriterat av min mening och han drog händerna genom det korta, mörkbruna håret.
”Jag vet hur du har fått det, men varför?” sade han och jag svalde.
”Det… jag…” började jag lite försiktigt men blev avbruten av Fredrik som suckade.
”När?” frågade han och jag öppnade munnen för att svara med teg sedan.
”Svara!” utbrast han.
”På julafton!” svarade jag med höjd röst och han stirrade på mig i flera minuter innan han äntligen reagerade.
Han började stega runt i köket och mumlade ”helvete” gång på gång.
”Det borde jag fattat… Jag fick dig att komma till jobbet den dagen, eller hur?” sade han och suckade, jag vågade inte svara.
”Fan!” utbrast han argt och slog näven på köksbänken, vilket fick mig att hoppa till.
”På kontoret? På MITT kontor? Jag fattar inte… att jag var så dum…” mumlade han och min frågande blick mötte hans ilskna.
”Jag hade glömt den här” sade han och pekade på sin ring.
Den var av silver.
”Jag har alltid på mig den, för säkerhets skull. Vampyrer kan inte hypnotisera en om man bär silver, fast det vet du förmodligen redan” sade han och jag stirrade chockat på honom.
Han visste om vampyrerna. På ett sätt blev jag glad, jag var inte helt ensam, men samtidigt kände jag skuld över att han blivit så arg.
”Varför har du inget silver på dig?” frågade han sedan, inte lika arg längre.
”Det… blev förstört av en… vampyr” sade jag lågt.
Även om jag nu varit medveten om vampyrer ett tag så kändes det konstigt att säga det högt till någon annan. Förvirrande.
”Hur blev du inblandad med vampyrer?” frågade han efter att han lugnat ner sig lite.
Jag tvekade, var inte säker på om jag borde nämna Sam för honom.
”En av dem ville att jag skulle skriva om dem, publicera det i en tidning. Det var därför jag åkte till Stockholm. När jag insåg att det inte skulle fungera talade jag om det, och dem släppte mig. Men en annan… vampyr blev arg, och det var så jag fick det här” sade jag och pekade menade på min hals.
Fredrik nickade, något frustrerat, och sedan visade han att jag skulle följa med honom.
”Jag ska visa dig en sak…” sade han och jag följde lite nervöst efter honom in i hans sovrum.
Han öppnade sin garderob, drog alla skjortor som hängde på galgar åt sidan, hukade sig ner och tryckte upp en dörr som var väl dold. Jag frågade inget men drog lite förvånat efter andan, och när han visade att jag skulle följa efter tvekade jag lite.
”Kom” sade han då uppmanande och jag vågade inte annat än att lyda honom och följa efter.
Vi fick huka oss för att komma genom dörren, och väl där tryckte han på en knapp som tände en naken lampa i taket, och jag såg mig chockat omkring.
”Vad… vad är det här?” frågade jag som paralyserad.
”Det är min… hobby” sade han och jag stirrade oförstående på honom.
”Jag jagar vampyrer. Dödar dem. Det har varit en tradition i min familj i generationer bakåt” förklarade han och jag såg mig omkring på alla vapen som var upphängda längs väggarna i det lilla förrådet.
”Kom, jag ska förklara mer, men inte här” sade han och jag nickade och gick ut ur hans vapenförråd, garderob och slutligen ut ur sovrummet.
Han lade en hand på min axel och hjälpte mig in i köket igen, slog sig ner mittemot mig och gav mig en granskande blick.
”Det är en tradition, som sagt, i min familj att spåra vampyrer och döda dem. Det är inte enkelt, och det är inte riskfritt. Min fru ställde ett ultimatum; att jag skulle sluta jaga vampyrer eller att hon lämnade mig. Jag kunde inte bara ge upp, jag kommer alltid vara tvungen att fortsätta, tills jag har ett barn som jag kan lära allt jag kan” förklarade jag och jag bara stirrade på honom.
”Men… varför?” fick jag fram, och var i hemlighet glad över att jag inte berättat något alls om Sam.
”För att de är onda, Milla. Det är sjuka, onaturliga varelser som inte borde existera. De är döda, de borde inte få leva vid sidan om oss, döda de av våra egna” sade han med en sådan övertygelse att det slog mig som en blixt.
Han kunde inte mena allvar… Sam var en av de underbaraste män jag mött. Uppenbarligen var han död, men han var vacker både på utsidan och insidan, jag kunde inte förstå hur Fredrik kunde säga att det var sjuka och onaturliga. Han verkade ta min tystnad som om jag höll med honom, och han reste sig upp, öppnade en liten ask som stod i en hylla ute i vardagsrummet och kom tillbaka med en silverring och ett armband.
”Här. Sätt armbandet runt din fotled och ringen på valfritt finger. Det kommer hålla dem från att hypnotisera dig. Men du måste lära dig att hantera vapen utifall att…” började han men jag avbröt honom tvärt.
”Ringen och armbandet kan jag ta emot, men jag vägrar skjuta en annan levande varelse” sade jag bestämt och knäppte på armbandet runt ena fotleden.
”Men det är det som är poängen, Milla. De lever inte” sade Fredrik lite otåligt och jag teg.
Bättre att vara tyst än att börja argumentera mot honom i det här ämnet. Försiktigt trädde jag ringen på långfingret och bet mig svagt på underläppen.
”Har du något planerat för ikväll?” frågade Fredrik plötsligt, och trots att jag inte visste varför han frågade så nickade jag.
”Jag ska träffa en vän” svarade jag och han såg uppmuntrande på mig.
Jag hade inte träffat någon på tiden som jag varit här.
”Och imorgon åker jag till jobbet” fortsatte jag och fick en lättad blick från Fredrik.
”Känn dig inte pressad” sade han, men jag visste att han var glad över att få lite mer hjälp.
”Ingen fara, det blir nog skönt att tänka på annat ändå” sade jag tappert och log lite snabbt innan jag bestämde mig för att ta en dusch och sedan ringa Sam.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 5 okt 11 - 21:08- Betyg:  | | mer,mer!!! | | Lovehurtsbadly - 30 sep 11 - 16:21- Betyg: | | Ohhhh, meera! :D | | EmmaGlimne - 30 sep 11 - 09:20 | | Oooh, sketabra! :D Nu uppdagas historien på nytt, det gillar jag :3 Men.. jag har fortfarande svårt att förstå varför Sam egentligen vill ha artikeln publicerad! Är det inte vampyrernas regel att det ska förbli "osynliga"? :) | | JessicaKarlsson - 29 sep 11 - 21:34- Betyg: | | gooodigoood :D mejla (a) |
|
|
|
