Ezekiel.......... |
Pulsen sjunker i den kyliga natten.
Där sitter du, med bultande handleder och fantiserar om det som kunde varit.
Eller hur Zeke....?
Världen tog inte emot dej som du förtjänade, kanske.
Du tror inte på mina ord. Du tror inte på något alls.
Förutom det du blivit uppfödd att tro på.
Som ett gift så genomsyrade orden från din barndom din själ,
du ruttnade inombords, när du trodde på allt de sa.
Det var då du skapade dina demoner, dom växte ut från din
självdestruktiva natur.
Räckte det inte, med den demon som var med att skapa dej?
Den djävulen som får dej att ruttna, han som sparkar på en som redan fallit.
Zeke, ett ovanligt namn kanske, men det var det namn dom gav dej,
när de såg ditt korpsvarta hår.
De trodde du var fördömd, en oäkting, ett monster.
Dina föräldrar var förfärade, vad skulle prästen säga?
Dom var ju båda högt troende, och blonda bägge två.
Som om det skulle spela någon roll egentligen, eller hur Zeke.
Du har accepterat stämpeln som ett barn med satans-blod i sig.
Personligen, så tycker jag att det är nånsens, detta prat om Gud.
Ni människor, får tro på vad ni vill.
Men innerst inne, så tror du inte på dem.
Du bara sitter i ditt fönster, till långt in på natten,
skär upp dina armar, för att känna annat än ångest.
För du njuter lite, av att se blodet rinna. Det vet jag, det har jag känt.
Oh ja, jag kan känna det du känner, lilla människa.
För jag är ju trots allt, demonen som du själv skapade,
när du sprättade upp dina små armar första gången.
Du och jag är samma, du kan inte döda mig.
Säg mig nu, Zeke, hatar du inte mig lika mycket, som du hatar din pappa?
Oh nej, försök inte ljuga, det är hans blod du vill se rinna.
Jag känner hur hett du hatar honom, Zeke. Du är bra på det, att hata.
Men, har man aldrig lärt sig vad kärlek betyder, hur ska man då kunna visa
kärlek till någon?
Så vem kan döma dig, när du drar fram kniven och drar längs armarna.
Vem kan döma dig för att du hatar, när du, i hela ditt liv, har blivit hatad.
Ingen.
Det är dock sorgligt, och ifall jag hade känslor, så hade jag nog lidit med dig.
Men nu har jag inte det. Jag älskar att du är hatad, faktiskt.
Jag säger det inte som medmänniska, för jag är allt annat än mänsklig.
Jag säger det, för varje gång du hatar, blir jag starkare.
Varje gång du skär dig, njuter jag oändligt.
Varje gång, du hamnar i slagsmål, och slår det hårdaste du kan.
Då stormtrivs jag.
Och varje gång, du känner impulsen av död, att döda alla i din väg.
Då tar jag över, bit för bit.
Så sitt du där i ditt fönster Zeke, sitt där och hata världen.
Sitt där, och stärk mig. Sitt du där, och låt mig ta över.
Låt mig ta din själ, så kan jag sedan ta din kropp.
För det är det JAG gör, jag är unik. Jag är inte som dom andra demonerna.
Jag är den demon, som fått mest smeknamn genom åren.
Belzebub, Satan, Djävulen, Samael, Lucifer, Iblis.
För dej, är jag Neyhira.
Den Mörke.
|
|
|
|
