Du och jag mot hela världen Del 6 |
Dagarna gick och dom var väll alla nästan likadana, jag vaknade av att Miguel spelade på sin mobil och skrek varje gång han dog. Sen fick jag frukost och efter det kom Ida, jag kunde förresten sitta upp nu. Och mitt vänstra ben var nästan helt läkt, eller alltså det skulle ju aldrig läka helt, men det var bättre nu. Det högra benet såg mycket värre ut, jag hade gjort ett antal operationer för att försöka rädda det, men det gick inte. Det var sorgligt egentligen. Fast ändå var jag glad. Eller jag grät oftast, men Miguel var alltid där och pratade med mig. Han var så lätt att prata med, han frågade inte en massa, utan gjorde mig bara glad. Miguel. Han hade en ovanlig personlighet. Han verkade vara den där stöddiga typen först i början. Men sen när jag lärde känna honom, var han nog min bästa vän. Om inte jag hade börjar dela rum med honom skulle jag vart ensam nästan hela dagarna. Mamma jobbade heltid på ett pensionat och pappa jobbade som redaktör på dagens nyheter. Dom kom bara på helgerna. Ibland.
- Hej Kristin, Sa Ida och var ovanligt glad.
- Hej, Sa jag och log.
- Idag ska vi börja ta en titt på rullstolen.
- Va? Nej! Men alltså jag vet inte om jag är redo än, Sa jag osäkert.
- Jodå, vi ska bara kolla på den lite grann, Sa Ida och tog fram en rullstol, den såg skrämmande ut. Hon drog ner min säng så jag var i samma höjd som rullstolen.
- Okej, du har säkert sätt folk i rullstolar förut, Sa Ida. Jag nickade.
- Och det ser ganska lätt ut va? Jag nickade igen.
- Men att svänga själv kan ta lite tid att lära sig, men du kommer nog att klara det galant. Nu i början kommer du nog känna dig lite svag i armarna för du har inte använt dom på väldigt länge, och benen också framförallt. Sa Ida.
- Mm, Mumlade jag fram.
- Men idag ska vi träna på att böja dina ben, för du har ju bara haft dom i liggande ställning, Sa Ida och sneglade på mina ben. Jag nickade. Mina ben kändes tunga som elefanter, och jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna böja dom.
- Du ska börja men att röra ditt vänstra ben uppochner, Sa Ida, jag följde hennes instruktioner och det gjorde väldigt ont.
Efter minst en timme, hade jag mitt vänstra ben böjt(jag kunde inte ha det högra benen böjt eftersom dom hade gipsat det upp till knät), jag knep igen för att inte skrika, det gjorde väldigt ont.
- Såja, nu kan du ta ner dom, Sa Ida, försiktigt försiktigt drog jag ner benen.
- Du har vart jätte duktig, Vi ska öva på det här varje dag, Sa Ida och log. Sen ställde hon sig upp, gav mig en klapp på huvudet och gick ut.
- Vad duktig du var! Sa Miguel som om jag hade vart med i någon tävling.
- Aa visst, Muttrade jag.
- Men du var ju det! Envisades han.
- Alltså jag fattar inte varför jag måste sitta i rullstol, jag kommer ändå inte kunna gå eller göra något, så då kan jag väll ligga i sängen och ruttna! Utbrast jag.
- Nu tar du väll ändå i, något kommer du ju kunna göra, Sa han och log. Jag suckade.
Av miljontals tjejer i världen, så var det just jag som skulle ligga i den här sängen. Jag....
(Okej den här delen ble inte heller så där jätte spännande, men nästa del vet jag vad som kommer hända och då kommer det bli bättra ;) )
|
| Kommentarer | | TH-Lower - 6 maj 12 - 13:38 | | Mejla nästa! :) | | Lovehurtsbadly - 26 sep 11 - 12:07 | Bra! :D
Maila nästa :) | | Eme_96 - 25 sep 11 - 17:18 | | bra mejla |
|
|
|
