oana dragomir. |
bara en text där jag skriver av mig, förmodligen orkar
ingen läsa, men jag behövde skriva av mig.
Något bara fick mig att gå in här, läsa massa texter vi
skrivit till varandra för väldigt länge sen.
Då vi var bästavänner, om du nu kommer ihåg det.
Då ingenting kunde splittra oss, innan du flyttade
50 mil härifrån.
Då vi bestämde att vi skulle klara det, nu får vi vara
glada om vi snackar en gång i månaden.
Vet du hur jävla mycket jag hatar att jag inte va hemma
på påsklovet, då du kom hit till din faster, vilket
inte händer precis ofta.
Jag hatar att jag inte va hemma då, för det betyder att
jag inte träffat dig på ett och ett halvt år nu.
Det är flera år sen vi stod varandra sådär närma,
det är flera år sen du var min allra bästa vän.
Men när jag väl tänker efter, gör det lika ont nu
som det gjorde då du flyttade.
Jag kommer ihåg det som det var idag.
Du och Sofie hade idrott före mig, och jag visste så väl
att den dagen var sista dagen för dig här.
Jag gick in där, såg er rulla på marken och skratta.
Och direkt vi såg varandra, började tårarna rinna på
både dig och mig, även på sofie.
Både du och jag bara skrek och föll ihop, gick in i
omklädningsrummet med Sofie, och där stod vi tre och
kramades och jag och sofie berättade för dig hur
mycket vi älskade dig, att vi alltid skulle finnas kvar
vid dig, och vi försökte få oss själva att inse att vi
kommer va lika närma varandra som då, men det gick inte.
När ni gick därifrån satt jag på en bänk hela idrotten och
bara grät, tårarna bara rann och dom gick inte att stoppa.
Det var en bland dom värsta dagarna i mitt liv.
I slutet av min idrott hörde jag någon skrika : madde!
och jag vände mig om och såg dig komma springande med
lika mycket tårar rinnande som jag, tillslut kom sofie
också efter dig.
Vi bara gick därifrån, vi gick till konsum och satt där ett
bra tag. Vi hade faktiskt ganska roligt då, skrattade
som fan.
Sen skulle jag gå från er, och ni skulle gå hem tillsammans
eftersom Sofie och du skulle va den dagen.
När jag gick därifrån grät jag inte, men helt plötsligt
hörde jag dig skrika: MADDE!JAG ÄLSKAR DIG.
och jag skrek tillbaka att jag älskade dig med.
Sen började det igen, tårarna började rinna, och det gick
inte att ta slut.
Jag kom hem och sprang direkt till sängen där jag låg
och grät i timmar, det var sjukt jobbigt.
Jag trodde det var sista gången jag skulle få se dig,
vilket det inte var, men jag trodde det då.
Efter ett tag när du kom hit och hälsade på så var allt
så jävla bra.
Men jag grät lika mycket den gången du skulle åka
som den gången du skulle flytta.
Allt bara spelades upp igen, alla minnen, allting.
Asså åh, tårarna bara rinner nu med.
Och egentligen vill jag nog bara komma fram till
att det är svårt utan dig, och att jag saknar dig.
|
|
|
|
