Så jag går nu |
Han trippar ner för trappan med sina spänstiga fötter och sin rangliga figur. Hon står med sitt våta hår endast iklädd ett underklädesset i svart spets och mörka, genomskinliga strumpbyxor, precis på väg att dra på sig en kolmörk knästrumpa. Medan hon drar sina rödmålade naglar över hennes nätta vader kommer han hastigt in i rummet. Hon drar håret bakåt, lyfter huvudet bara någon centimeter men höjer blicken ända upp till hans trygga ögon. Han ler stort med munnen, men leendet syns överallt. Han tänker hon är det vackraste jag någonsin sett, men får inte ut ett ljud innan han ser att hennes blick faller i ett sätt att berätta att allt inte är okej. Hon vågar inte kolla på honom för hon vet att allting är lika vackert som igår, så hon låtsas att hon kvävs av hans närhet och att hon äcklas av hans villighet.
Hon fumlar snabbt på sig endast en alldeles för stor second hand jacka och lägger skinnväskan sakta på sin ihopsjunkna axel. Hatten som ligger på stolen bredvid sätter hon på sig i ett desperat försök att försvinna lite snabbare. Hon måste gå fram till honom och säga hejdå till den enda människan som sett henne för den hon är, och fullkomligt älskat varenda millimeter. Väl framme ställer hon sig på tå och får ut ett par tysta ord i hans lyhörda öra.
- Jag är förstörd. Du är inte här. Vi är inte vad vi en gång var. Så jag går nu.
- Men Aurelia, Aurelia, jag vi…
Hon sätter fingrarna på hans mun och tystar ner honom med ett par sista ord i gråtfärdig ton.
- Säg ingenting. Låt mig bara gå nu.
Hon ger honom en kyss på munnen och sedan springer hon upp till för trappen, genom vardagsrummet, snörar på sig ett par alldeles för trånga skor och springer hela vägen till busshållplatsen. Utan att fälla en endaste tår, utan att blicka bakåt. Hennes läppar färgas blåa och hennes händer skakar av kyla och förvirring. Sverige är mörkt och grått ikväll… men vad spelar det för roll?
Ingenting blir någonsin som förr.
|
| Kommentarer | | Nemisis - 24 sep 11 - 09:07 | | Jag gillar denna novell, kortheten, flytet av orden och det ytliga som ändå lyckas beröra. OCh på något sätt lyckas du få det att funka med att börja varje mening med "han" och "hon", det blir som en haspig upprepning som ger en viss ton till novellen. Det enda jag någorlunda störde mig på var ordet -kolla- i meningen; "Hon vågar inte kolla på honom" det blev lite som en annan stil idet du skrev och tappade känslan lite grann. Jo, jag är väldigt petig, men det är dessutom bara min lilla åsikt. Bra jobbat i alla fall! |
|
|
|
