Det finns tusentals, men inte en enda |
Det finns tusentals, men inte en enda
– Jag har saknat dig! viskade Aurelia i Petters öra.
– Jag dig, replikerade Petter kort utan någon särskild inlevelse samtidigt som han gav en kort kram utan någon som helst tanke på att ge henne en blöt kyss.
Hon tänkte för en kort sekund att ”fan också, nu betyder jag inte lika mycket längre”, men skakade fort av sig tanken och bestämde sig för att ge sig hän till kvällen. Till honom, för honom, och lite för kärlekens skull. Så hon kysste honom på munnen (utan att fråga) samtidigt som hon smekte hans kind och drog honom till sig. Sedan bestämde de sig tillsammans för att ha en helt vanlig och mysig kväll med promenad, chips, film, kyssar, en del hud och en del täcke.
Filmen tog slut, det fanns inget mer att prata om och chipspåsen låg i soporna. Aurelia vände sig mot Petter och gav honom en kyss. Inte för att han var hennes, inte alls för att de skulle spendera sina liv tillsammans och absolut inte för att han var den vackraste hon sett. Utan för att hon så gärna ville att allt ovan skulle vara sant. Hon ville så gärna att det skulle vara sant så att hon kysste honom en gång till för att sedan smeka hela hans arm varsamt med sin smått skakiga hand. Hela hans hand rörde sig vid hennes ländrygg och hans andning blev allt tätare och tyngre. Hon kysste honom först hårt, drog sig sedan undan, gav honom två kyssar till och bet lite lätt i hans underläpp. De smekte varandra överallt där de nådde. Kläder slängdes åt olika håll, händer rörde där de vanligtvis inte får.
Helt plötsligt, utan förvarning så trycker Aurelia bort Petter. Hon slänger på sig sin vita klänning innan hon börjar skrika.
– Varför vill du inte ha sex med mig!? Är jag inte attraktiv nog? Är mina bröst för små? Tror du att du är mer seriös för att du gör så här? Har du någon annan? Jag ligger ju för helvete precis ovanpå dig! Vad vill du mer att jag ska göra? Vad behöver du för tecken?
Han ligger chockad kvar i sängen med en aning öppen mun medan hon fortsätter skrika.
- Och du kan inte svara ”okej” när jag säger att jag inte kan lite på dig! Jag är trött på dig, varsågod, gå och knulla någon annan, mig är du ju för fan inte intresserad av!
Hon rafsar ihop resten av sina kläder och rusar nerför trappan, ett trappsteg i taget med andan i halsen och hjärtat klappandes utanför bröstet. Hon springer förbi ett nykärt par, blir ännu mer irriterad och springer snabbare. Fäster sedan blicken framåt mot busskuren och ser att bussen redan är där, springer ännu fortare, stiger klumpigt in i bussen och rotar i fickan efter busskortet.
Den upp stressade, nervösa och jäktande kroppen får en chans att lugna ner sig i bussätet. Fortfarande galet arg strömmar tankarna i hennes huvud utan att få något riktigt fäste.
”Vad trodde jag? Att han, Petter Strömberg, skulle kunna uppfylla alla mina krav? Nej, jag behöver man med gevär, kanske en militär, åtminstone någon med som kan skydda mig från mig själv. Någon som kan skrika, bli arg och säga till mig att skärpa mig. En person som piskar mig iväg från min egen piska! En person som vet vad han gör i sängen och kan ge mig multipla orgasmer, som bestämmer och sedan låter mig leva ut mina galnaste fantasier men som samtidigt håller om mig innan mina ögon faller ihop och inte öppnas förrän det är ny morgon, med en ny chans som tvingar mig att jobba i flera timmar för min dröm, och under tiden betalar alla räkningar. Som efter att ha sett mig gråta mig ful skratta med mig tills jag är sömning, fullständigt utmattad av glädje. Han som får mig att tro på livslång kärlek, äkta känslor. Han som tillåter mig skrika och säga vad jag vill, men främst låter mig skriva sidlånga dikter om hur han får mig att skaka, gå ner på knä och be om mer. Som kollar på mig och säger att jag är världens finaste flicka, att han skulle göra allt för att få vara med mig, och också gör det. Han som lyssnar, även om han inte alltid förstår. Han som skriker och stönar utan att be om lov, och när han vet att sommaren är över och min bästa vän är på andra sidan jorden, låter han mig bli liten och gråta högljutt i hans famn.
Om han bara skulle visa mig att han kan göra allt detta, och jag skulle anstränga mig mer än det är möjligt för att göra honom lycklig.”
40 minuter senare ligger Aurelia i sängen. Hon inser att hela grejen mellan henne och Petter var dumt, fel och ett desperat behov av att glömma en annan pojkes doft som satt sig i hennes hjärna. Hon skäms så fruktansvärt mycket, hon tappade verkligen förståndet helt. Hur kunde hon vräka ur sig allt det där? Men det spelar ingen roll, för det var sista gången hon frivilligt träffade honom. Och det spelar ingen som helst roll, för han är inte Nicklas. Inte ens det spelar någon roll för oavsett ord, var, hur med vem, på vilket sätt, hos henne, eller ute på gatan, med skrik eller utan. Hon hatar ”hejdå”, och gråter alltid.
|
|
|
|
