Du var för ung för att dö - kapitel åtta |
Det var flera månader sedan jag la ut något här, säkert ett år.
Och nu har jag skrivit klart kapitel åtta, kapitel nio är redan på gång!
Skolan har tagit upp mycket tid och jag har aldrig haft något skrivlust.
Men ja, here u go
- det är jätte mycket fel, men jag sitter i skolan för tillfället
och har ingen lust att läsa igenom allt och checka läget på det nu!
‘’Klockan är 04.34 och jag kom alldeles nyss innanför dörren från festen jag var på. Det var drag, men rätt så tråkigt. Alla mina föredetta vänner ignorerade mig totalt som de alltid har gjort sen de fick reda på att jag kom ut som homosexuell. De andra som stannade kvar försökte supa mig redlös och det funkade ju rätt.. så bra om jag ska vara ärlig. Det var killar från andra skolor och som jag inte ens kände. Det var en kille som jag kom bra överens med, Pontus hette han. En dräggig kille från Stockholm. Jag hade lust att gå därifrån flera gånger, från själva festen, men spriten och sällskapet fick mig att stanna kvar någon timma eller två.
Det var första gången jag hade sex med någon annan än Philip, det kändes äckligt, snuskigt, vidrigt och värdelöst. Det var inte philip som låg där, utan det var någon dräggig kille som låg där under mig och gjorde mig tillfredställt. Jag ville bara spy när jag klädde på mina kläder och gick ut från sovrumsdörren, ner från trappan och ut till den friska luften som spreds sig. Jag skämdes över mig själv, jag kunde eller kan verkligen inte förstå vad jag själv gjorde. Även fast jag var praktiskt taget dyngrak så visste jag exakt vad jag gjorde, jag sökte ju själv efter någon att tillfredställa mig själv med. Jag vinglande fram och tillbaka när jag gick där, påväg hem. Det är egentligen en bit att gå, men jag orkade inte tänka på det. Jag ville bara hem och det visste till och med stegen som följde mig dit. Jag ville hem och lägga mig i min säng och bara sova. Men ändå så hamnar jag här, framför datorn och sitter skriver en patetisk text. Jag skulle kunna göra en berättelse över alla texter jag har skrivit under dessa 6 månader som har gått. Sex månader? Har jag verkligen varit utan Philip i bara sex månader? Det känns som det har gått tusen år. Det känns som det har gått en evighet. Sex månader och jag har fortfarande inte kommit över honom, inte ens lite. Jag förstod aldrig att han hade cancer, jag ville aldrig tro det och nu vill jag inte tro att han är död. Jag säger till mig själv att allt detta är en dröm, att jag sover. Jag säger det till alla, men jag får ett dystert svar tillbaka.’’ Det är inte sant, Jimmy. Philip är död. Detta är ingen dröm.’’ Varför säger alla så för? I min värld så lever han, i min värld så finns han, i min värld så är jag och han lyckliga tillsammans och det är så det ska vara. Det ska inte finnas gråt, fester, dräggiga killar, äckligt sex, rakblad eller självmord i min värld. Det ska bara vara jag och Philip, och alla de andra av våra vänner som vi umgicks med, som vi satt hemma hos mig eller Philip och tittade på våra favoritfilmer i streck med chips, godis och röttvin. Varför hände detta mig? Jag förstår inte. Jag kan inte förstå det. Jag vill inte förstå det. Ibland undrar jag hur det skulle ha varit om inte Philip dog, utan han vann över sin cancer. Jag undrar om jag och han fortfarande skulle vara tillsammans eller inte. Med tanke på vad Jocke sa till mig förut, om att han var kär i mig, att han ville vara med mig. Skulle Philip lämna mig för hans bror ville vara med mig? Skulle Jocke göra så? Det finns så många frågor, men inte ett enda svar. Jag önskar att jag kunde göra allting ogjort, även fast ingenting är mitt fel egentligen. Jag kunde inte göra något mer än att finnas för honom, jag visste att han förr eller senare skulle dö. Jag kunde inte gräva ner mig då och jag kan egentligen inte göra det nu. Det blir bara värre för mig själv om jag gör det.
Klockan har blivit 05.02 redan, mina ögon är blodsprängda och jag kan varken tänka klart eller se klart. Jag borde egentligen gå och sova, men något hindrar mig.
Jag vill inte leva ett liv utan Philip, han är mitt liv. Hur ska jag kunna leva ett liv där mitt liv faktiskt inte finns med? Där Philip inte är med? Jag har aldrig tänkt på det sättet förns nu. Jag vet att jag måste gå vidare, men hur? Hur ska jag kunna göra det?
Allting kommer upp i huvudet på mig, hur många gånger jag egentligen tog tillbaka dig efter alla gånger du har sårat mig, alla gånger du har betet dig som en jävla idiot. Jag tog tillbaka dig varje jävla gång, även fast jag borde ha bett dig att dra åt helvete, att jag aldrig mer skulle vilja se dig mer. Men hur skulle jag kunna göra det? Du var ju mitt liv, mina andetag och syret jag andades ut och andades in. Du var dina hjärtslag som gjorde att mina fortsatte att slå när jag hade det som värst, när mitt liv var på botten och jag ville bara dö. Dina hjärtslag och dina andetag som gjorde att jag orkade att leva, som gjorde att jag inte tog upp det vassa rakbladet som låg i byrån vid sängen, och tryckte det mot min redan trasiga arm. Det var alltid du som hjälpte mig att leva genom att bara finnas, oavsett om du fanns flera tusen mil ifrån mig. Du levde, och det var huvudsaken.
Jag kommer ihåg allting, varför vi bråkade, varför du var som du var. Början av vårat förhållande så visste du aldrig hur du skulle bete dig med mig, mot mig eller något. Du var otrogen så mycket, men kärleken jag hade för dig kunde inte stoppa mig för att vara med dig. Jag tog tillbaka dig, även fast mina och dina vänner inte tyckte att du förtjänade mig, men det tyckte jag.
Vi har haft våra dåliga brister, dåliga dagar och fel, alla människor har det och det var väl det jag tänkte på när jag tog tillbaka dig varje gång. Hur kan man förvänta sig att en kille, som en gång i tiden alltid var tillsammans med någon, skröt om sina ligg och hade aldrig i hela sitt liv ett förhållande som varade längre än tre månader, hur kan man då förvänta sig att killen ska vara trogen i mer än ett år? Jag ville ge dig så mycket frihet du ville, jag lät dig göra saker som egentligen ville att du skulle sluta med, men jag sa aldrig något, för jag visste inte om du skulle lämna mig för att jag kanske var en dålig pojkvän som inte lät dig göra det du ville. Så jag stod ut med det, jag döljde hur jag egentligen tyckte.
En period så bråkade vi non stop, hela tiden, det var aldrig en liten minut som vi var sams eller skrattade tillsammans, vi bråkade om saker som vi inte hade något med att göra. Par kanske har såna perioder, men det varade inte inte sådär bara några dagar, utan veckor, två månader kanske. Men ändå så höll jag ut med dig, med våra bråk och brister. Jag gjorde det för våran skull. Men allting rasade när jag fick reda på att du hade cancer, du sa det som om det vore något vanligt, något att inte bry sig om. Men du hade så fel, mina dagar rasade, mina betyg rasade, hela mitt liv rasade. ‘’Maktlös.’’ Det var det jag var, maktlös, det du sa till mig den dagen. Jag vet att det är sant nu iallafall, att jag var maktlös. Hur skulle jag kunna fixa till det? Hur skulle jag kunna fixa så att du inte hade någon helvetes cancer kvar? Jag kunde inte trolla och jag kunde inte göra något, du gick på alla sorters behandlingar, men inget hjälpte, det var försent. Och så kom jag där, och trodde att jag skulle få allting ogjort. Jag vet att jag gjorde så att du mådde sämre, men vad skulle jag göra? Du var den enda jag hade. Den enda jag älskade dig och du skulle försvinna, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag försökte vara en sån bra pojkvän som möjligt under den tiden, jag försökte finnas där för dig, jag försökte hjälpa dig så mycket jag kunde och jag försökte att behärska mig när du var i min närhet, jag ville aldrig bryta ihop framför dig, jag ville inte visa mig svag för dig, det var det sista jag faktiskt ville. Du var redan svag, inte behövde du någon som du älskade så mycket vara svag själv för att du var sjuk, du skulle inte orka se någon av dina närmaste vara så svaga pga dig. Du skulle verkligen inte klara av det, Philip.
Jag kände mig verkligen maktlös, värdelös och bara meningslös under den perioden. Du hade rätt, så jävla rätt, Philip. Jag var maktlös, men ändå så låtsades som om jag verkligen kunde göra allting bra genom att bara sitta där med dig, tycka synd om dig, men jag vet nu att jag gjorde allting bara värre, jag vet att jag egentligen borde ha låtsas som ingenting hade hänt och vara som förut med dig. Som vi brukar vara med varandra när vi träffas, men hur skulle jag kunna? Hur skulle du reagera om någon av dina närmaste skulle bli dödligt sjuk och man vet att man snart ska förlora personen i fråga? Skulle du verkligen stå där som en idiot och låtsas som om ingenting, skratta, le och vara glad. Skulle du verkligen visa allting det där, all glädje som egentligen inte var glädje utan mer sorg? Jag tror inte det, Philip. Men men ska aldrig säga aldrig, för man vet inte. Du är en helt annan person om man jämför med mig. Två olika personligheter, två personer men ändå så jävligt lika.
|
|
|
|
