På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

De gömdas hemligheter [10]

Nu är del tio ute! Det kommer innehålla lite ur Davids perspektiv och jag hoppas att ni gillar det (: Om ni som sagt har några ideer eller tips, tveka inte att skicka ett meddelande eller så!(:

Tack för alla fina kommentarer! (:

Kapitel 10 – Ödets nyck

”Den här gången får du minnas allt” skrattade han lågt, och så försvann han ut genom fönstret.
I samma sekund som han var borta for dörren till Fredriks arbetsrum upp och Sam tornade upp sig framför mig.
”Var är han?” morrade han och hans ögon verkade nästan brinna av ilska.
”Han… försvann” viskade jag trött och Sam hukade sig plötsligt ner vid mig.
”Den jäveln bet dig” sade han tyst och såg oroligt på mig.
”Hur mår du?” frågade han och undersökte såret lite försiktigt.
”Mått bättre” svarade jag hest och försökte le, men det blev mest en illavarslande grimas.
”Den jäveln slöt det inte ens” mumlade Sam torrt och tog upp mitt linne som han förde över mig.
Jag frågade inte vad han menade, jag visste det, vi hade pratat om det med Alex. Den mer avancerade biten i en vampyrs liv. Om en vampyr bet en människa kunde han sedan sluta såret genom att slicka på det (ja, lite motbjudande men tydligen var det så det gick till) så att offret inte tappade så mycket blod på en gång. Det kunde ta ett tag för såret att slutas, beroende på hur djupt det var, och om någon annan vampyr försökte sluta det skulle det innebära komplikationer för den vampyrens hälsa. Giftet hos en vampyr var nämligen dödsgiftigt för en annan vampyr, de var det sättet vampyrer oftast dödade varandra. Sam krånglade på mig mina jeans, knäppte dem och bar upp mig i sin famn.
”Men… Fredrik…?” mumlade jag sömnigt.
”Han kommer inte att minnas något av det här” svarade Sam i en besvärad ton och bar mig ner för trapporna.
Han ställde ner mig i entrén och tog fram min jacka, satte på mig den och bar upp mig i famnen igen.
”Milla, blunda” mumlade han mjukt mot mitt öra medan han gick ut genom dörren och jag var inte sen med att lyda.

~25e december~

”Milla… Milla?” mumlade någon försiktigt och jag vred lite på mig.
Befann jag mig i himlen? Det kändes nästan så. Jag var omgiven av något mjukt, och jag drog det närmre mig, fluffigt och svalt var det. Jag hörde ett lågt litet skratt och sedan någon som mjukt sade mitt namn igen.
”Fem minuter till…” mumlade jag och vred på mig igen, men så skakade någon om min axel och jag öppnade motvilligt ögonen.
Jag såg rakt upp i Sams ansikte och andades ut innan jag märkte att han såg lite oroad ut.
”Hur mår du?” frågade han och lade huvudet lite på sned.
”Bra… tror jag” sade jag lite lätt förvirrat och satte mig upp.
Jag var inte i himlen, jag låg i min och Davids säng och var omgiven av mitt stora duntäcke och två fluffiga kuddar.
”Drick lite” uppmanade han och räckte mig ett glas vatten som jag snabbt slukade.
Jag var törstigare än jag trodde. Långsamt vred jag på nacken, kände hur det sved till lite och tryckte fingrarna mot såret.
”Aj…” mumlade jag tyst och rynkade pannan lite, och så kom allt från föregående kväll tillbaka.
”Var är han?” mumlade jag lite panikartat och såg osäkert på Sam.
Sam skruvade lite på sig, reste sig från sängkanten och stoppade händerna i fickorna.
”Jag vet inte” svarade han lite lätt nervöst.
”Varför gör han såhär mot mig?” frågade jag snabbt och svängde långsamt ut benen framför mig.
Sam såg lite plågad och skuldmedveten ut när han började prata, och jag mötte lite osäkert hans blick.
”Alex tror det är för att… för att plåga mig, och att jag i min tur kommer ställa till problem som gör det jobbigt för Alex. Vladimirs skapare tycker inte om Alex, han är förmodligen avundsjuk på honom. Han är en ganska primitiv och konservativ vampyr, men väldigt smart och snabbtänkt. Han vill få Alex ur vägen, och vi är länkar som kan bidra till det” förklarade han och harklade sig lite emellanåt.
”För att… för att plåga dig?” frågade jag oförstående.
”Men hur skulle han kunna göra det genom mig?” fortsatte jag undrande
Sam gav mig en misstrogen blick och ställde sig framför mina ben.
”Han har anledningar att tro att jag… att jag bryr mig om dig. Tillräckligt mycket för att ställa till med problem” mumlade han långsamt och rynkade pannan lite i sin koncentration att få fram rätt ord.
Det blev tyst en stund, men så ställde jag mig upp och hamnade så nära honom att våra ben snuddade vid varandra.
”Gör du det?” mumlade jag andlöst, försökte förstå vad det var jag ville få ut av det här.
Han såg mig länge i ögonen, kisade lite och suckade sedan lite uppgivet.
”Ja. Ja det gör jag” svarade han och stålsatte sig för min reaktion.
”Mycket?” frågade jag försiktigt och höll andan medan jag väntade på hans svar.
”Mycket” konstaterade han lite spänt, och jag lade en hand på hans överarm och lät den glida upp mot hans hals.
Hans outtalade fråga hängde i luften mellan oss, jag visste att han undrade detsamma men inte ville fråga utifall att jag skulle neka honom mina känslor.
”Bra…” viskade jag och såg in i hans ögon innan jag tog mig upp på tå, kysste honom mjukt och flätade in mina fingrar i hans hår.
Han var inte sen med att svara, och hans smak och doft fick mig att bli lite lätt vimmelkantig. Kalla fingrar rörde sig fjäderlätt över min kropp och jag suckade svagt mot hans läppar. Min tunga sökte sig försiktigt in till hans mun och vi förenades i en passionerad kyss. Vi andades i otakt och snart tumlade vi ner i sängen som var bakom mig. Han rörde mig fortfarande med lätta tag och min kropp darrade lätt av behandlingen. Vi rullade runt så att jag kom över honom, och utan att reflektera över vad jag gjorde, eller ens tveka, drog jag av hans t-shirt och han fick av min. Då jag inte hade några byxor eller någon bh satt jag nästan naken över honom på bara några sekunder, men jag fick av hans byxor med hjälp från honom själv och så rullade han över mig igen. Han kysste min hals, ner till mina nyckelben, mot magen och sedan uppåt till min mun igen. När han försiktigt drog lite i mina trosor drog jag häftigt efter andan och det var som om någon smällde till mig huvudet.
Vad i helvete höll jag på med? David! Det här var inte den jag var, jag var inte den som var otrogen, verkligen inte mot David.
”Vänta Sam… sluta” sade jag och han såg förbryllat på mig men gjorde som jag sa.
Jag smet undan från honom, skymde mina bröst med ena armen och fick slarvigt på mig den stora t-shirten.
”Jag kan inte göra såhär… inte mot David” förklarade jag och jag märkte hur Sam sjönk ihop lite där han blivit lämnad på sängen.
”Jag är ledsen” avslutade och jag menade det verkligen.
Lite stressat kastade jag en blick på klockan. Halv ett!? David kunde reda stå utanför dörren vid det här laget.
”Åh nej…” pep jag svagt och all färg i mitt ansikte liksom rann av mig.
”Vad är det?” frågade Sam, som hade fått på sig sina kläder, och rynkade pannan igen.
”David kommer vara här vilken sekund som helst!” kved jag och ryckte åt mig ett par träningsshorts innan jag försvann ut ur rummet och öppnade dörren på glänt för att försäkra mig att David inte stod där.
”Skynda dig, du måste gå!” utbrast jag till Sam som redan stod bakom mig.
Han protesterade inte utan satte på sig sina skor, drog åt sig skinnjackan och ställde sig utanför.
”När ses vi igen?” frågade han kort och försökte skynda sig på grund av mitt panikslagna tillstånd.
”Jag ringer” svarade jag snabbt och gav honom en lätt putt på bröstkorgen.
”Skynda nu” manade jag stressat.
”Jag ska” muttrade han lite stött och gick iväg mot trappan och försvann snart utom synhåll.
Jag slog igen dörren, försökte samla mina tankar och började städa bort lite tecken på att någon annan än jag varit här, men det var inte så svårt då Sam inte hade ätit eller druckit något som jag föreslagit.

David

Milla.
Det enda som fyllde mina tankar, allt jag tänkt på under tiden vi spenderat från varandra.
Det enda jag kunnat koncentrera mig på de senaste dagarna hade varit hur mycket jag saknade henne.
Det enda jag visste var att jag älskade henne.
Trots allt det där kändes det som om det här var något som skulle påverka oss på ett eller annat sätt. Jag kunde inte komma ifrån tanken på att vi bråkat så mycket på senaste tiden, att jag betett mig som en idiot bara för att hon inte velat ha sex med mig på ett tag. Problemet kändes som om hon inte varit närvarande sedan hon kommit hem från Stockholm. Jag ville inte att det skulle skapa obalans i vårt förhållande, det ville jag att hon skulle veta..

Porten klickade till lite lätt när den åkte igen bakom mig, och jag styrde vant stegen mot den snirkliga stentrappan som skulle leda mig upp till första våningen. Bagen hävde jag upp på ena axeln och så började jag ta mig upp, trappsteg för trappsteg. När jag kommit upp för hela trappan fortsatte jag att svänga och höll på att gå rakt in i någon.
”Ursäkta” rabblade vi båda reflexmässigt och vi såg på varandra.
Vi var nästan lika långa, han var några centimeter längre men samtidigt mycket spinkigare än jag. Han såg blek ut, nästan sjuk, och jag ryggade nästan tillbaka när jag mötte hans intensiva blick. Det var tyst ett tag medan vi stirrade på varandra, jag lite obekvämt och han granskande, nästan som om han försökte komma på om vi kände varandra.
”Har vi träffats förut?” frågade jag för att bli kvitt den obehagliga tystnaden.
”Nej” svarade han kort och jag blev lite förvånad över hans nästan fientliga tonfall.
”Hrm… är du nyinflyttad?” försökte jag och gav honom ett vänligt leende samtidigt som jag sträckte fram min högra hand för att hälsa.
”Nej” sade han lika kort som innan, och hans uttryckslösa ansikte fick mig att bli både lite nervös och otålig. Då han inte fattade min hand kom jag fram till att han bara var en dryg jävel som slösade min tid.
”Hm, nähä. Vet du, jag har lite bråttom så jag måste nog gå nu” sade jag och nickade mot honom när jag passerade för att fortsätta upp för trappan.
Jag var helt övertygad om att han följde mig med blicken, det liksom brände i nacken, men när jag väl kastade en blick över axeln var han borta. Med en uppgiven liten suck skakade jag på huvudet och tog de sista trappstegen i två långa kliv. Efter bara några sekunder var jag framme vid rätt dörr, så jag kände efter om den var låst. Då den lyckligtvis inte var det öppnade jag den ljudligt och visslade lite ut i tomma luften. Jag hörde hur Milla skyndade mot hallen, men sedan tvärt stannade upp och så smög hon sig fram runt hörnet.
”Hej!” sade jag i en munter ton för att inte försöka förstöra stämningen direkt.
När jag stängt dörren och tog en ordentlig titt på henne fick jag nästan en chock. Huden såg liksom spänd ut, ögonen verkade trötta och ha tappat sin glans och hon verkade nästan ha krupit ihop lite.
”Hej” svarade hon med en egendomligt hes röst som inte riktigt var hennes egna, och hon harklade sig.
”Hur är det? Mår du bra?” frågade jag oroligt och rynkade pannan samtidigt som jag släppte ner bagen med en duns på hallgolvet och petade av mig skorna.
”Lite trött bara” kraxade hon och stod tvekande kvar någon meter ifrån mig.
”Förlåt för att jag varit så grinig” sade jag snabbt och fångade hennes blick, hon såg nästan lite rädd ut när jag gick närmre henne.
”Kan du förlåta mig?” frågade jag och jag såg hur hon ryckte till lite vid min fråga.
Hon nickade tyst och jag rynkade pannan lite igen, men så drog jag in henne i en varm omfamning och gav henne en lätt puss på hjässan. Till min förfäran besvarade hon inte kramen, hennes armar hängde bara slappt vid hennes kropp och jag släppte henne med ens.
”Men Milla, vad är det?” frågade jag nästan förtvivlat men hon skakade bara på huvudet och vägrade möta min blick.
”Jag ser ju att det har hänt något, att det är något som är fel. Snälla berätta för mig!” bad jag henne och försökte fånga hennes blick, men det var meningslöst.
När hon väl såg upp på mig tårades hennes ögon och det rann ner två droppar över hennes ena kind. Övertygad om att det här var mitt fel kramade jag om henne igen, men när jag inte fick någon reaktion tog jag tag om hennes lealösa hand och ledde henne in till tv-rummet och drog ner henne i soffan så att vi satt bredvid varandra.
”Milla, du måste prata med mig, förstår du det? Vad det än är så klarar vi det, det kan jag lova” sade jag i en mjuk och nästan mässande ton för att försöka lugna henne.
”Lova inte saker du inte kan hålla” sade hon hest och tårarna började rinna på allvar nu.
”Vad menar du?” frågade jag oroligt, och en obehaglig klump började växa till sig i min mage.
Hon skakade på huvudet igen, och jag kände en blixtrande otålighet slå upp inom mig.
”Om vi ska lösa det här så måste du prata med mig, jag vill inte att du mår dåligt” sade jag kontrollerat lugnt och hon såg på mig med en sådan sorgsen och matt blick att jag chockades rejält, jag hade aldrig sett henne i det här skicket förut.
”Jag vill inte att du ska må dåligt” viskade hon tyst och såg ner i soffan.
”Men jag gör ju det om du inte mår bra” försökte jag lirkande och hon snörvlade till innan hon försiktigt tog tag om mina händer och bet sig svagt i underläppen.
”Det… jag… det är… du…” mumlade hon plötsligt förvirrad och jag kramade om hennes händer.
”Ta det lugnt, ta det bara från början” sade jag i en pedagogisk ton.
Hon slog upp blicken igen, drog efter andan och slöt ögonen i några sekunder innan hon såg rakt in i min själ.
”Det här är slut. Vi är slut”
Jag såg hennes läppar röra sig, jag hörde hennes röst slingra sig runt i mitt huvud och snöra åt min hjärna. Min kropp verkade vändas ut och in och ett brutalt illamående sköt genom min kropp.
”Va?” frågade jag oförstående, vägrade tro vad hon hade sagt.
”Jag… det är slut. David jag är ledsen…” började hon men jag släppte hennes händer och flög upp på fötter.
”Vi kan lösa det! Vad det än är så kan vi lösa det!” utbrast jag frustrerat och drog båda händerna genom håret medan jag stegade ut i köket i ren förvirring.
Jag hörde hur Milla kved till och sedan hennes svaga steg när hon följde efter mig.
”Nej. Jag vi kan inte lösa det här, David” sade hon försiktigt och lade en hand på min arm.
”Du tror det! Du tror bara det, du måste lita på mig, jag vet att vad det än är så kommer vi lösa det!” sade jag i ren panik medan jag förtvivlat gestikulerade lite med armarna, ville inte förlora henne. Hon var mitt allt, mitt hjärta, mitt liv.
”Nej, David jag vet att vi inte kan lösa det” hasplade hon ur sig medan tårarna rann ner över hennes haka och hals.
”Men vad är det? Varför tror du att det är slut?” frågade jag frustrerat och försökte fokusera henne med blicken.
”David jag tror inte, jag vet” sade hon med en smärta i sin röst som jag inte kunde uppfatta.
Det ringde i mina öron och mitt hjärta slog så hårt att det verkade vara direktkopplat till mina trumhinnor.
”Sluta säga så” sade jag irriterat, nästan argt.
Varför försökte hon säga sådär? Varför trodde hon att det var slut? Jag hade inte menat det när jag sade att vi skulle fira jul på olika håll i år, jag hade bara tänkt att det kanske var bra om vi båda fick vila lite från allt bråk.
”Jag menade aldrig att det var slut bara för att vi skulle fira jul åt olika håll” förklarade jag så lugnt jag kunde, men visste att min röst var hetsigare än normalt, och hennes medlidsamma blick fick mig att se bort från henne.
”Nej jag vet” började hon och gick fram till mig, lade en sval hand mot min varma kind och tvingade mig att se på henne.
Hon var så fin, till och med när hon var ledsen, hon var så brutalt vacker att det gjorde ont inom mig.
”Men det är jag som säger det. Det funkar inte för mig” sade hon långsamt, som för att låta mig ta in orden riktigt ordentligt.
”Varför funkar det inte? Vad är det som inte funkar?” frågade jag och spände blicken i henne, kunde inte för allt i världen förstå vad det var hon menade.
”Jag… vi funkar inte längre, inte på det här sättet. Det här som har varit de senaste månaderna, det är inte vi, och det är mitt fel… Nej! Säg inte emot mig nu, för jag vet att det är mitt fel, jag har gjort det till mitt fel. Det är inte du som har gjort något, du har varit underbar och du är det bästa som hänt mig, men det finns… det finns annat som spelar roll” sade hon snabbt och jag såg oförstående och frågande på henne. Vad menade hon med det?
”Vad för annat spelar roll? Det är ju du och jag mot världen Milla, du och jag…” sade jag och placerade mina händer på hennes våta kinder.
”Det… jag kan inte göra det här David, jag sårar dig bara och jag sårar mig själv, och jag sårar…” sade hon men avbröt sig vid den sista meningen men jag brydde mig inte, allt som fanns var hennes läppar som rörde sig.
”Men Milla jag är inte sårad, jag älskar dig” försökte jag förtvivlat och andades snabbt.
”Jag vet! Jag vet att du älskar mig! Det är därför allt blir så fel, allt går åt helvete David, kan du inte bara fatta det? Jag vill inte göra det här, vill inte känna som jag känner, jag vill stanna kvar hos dig och älska dig som alltid” sade hon upprört och jag kved till lite otåligt.
”Ja men stanna hos mig då!” utbrast jag argt och förvirrat, det här var det värsta jag varit med om.
”Men David det är det jag försöker förklara, jag kan inte stanna kvar hos dig för det skulle bara leda till saker som jag aldrig skulle kunna komma över” försökte hon förklara men jag förstod inte, vad var det hon pratade om egentligen?
”Milla du är bara förvirrad” fastslog jag bestämt och när hon försökte invända avbröt jag henne abrupt.
Jag pressade ilsket läpparna mot hennes och hon ryggade bakåt, men jag höll fast henne och försökte förtvivlat att bända upp hennes läppar med min tunga men hon lyckades vrida bort ansiktet och jag släppte henne i ren chock. Vad höll jag på med?
”Sluta!” skrek hon och jag stod stumt och stirrade på henne, visste inte vad jag skulle kunna vänta mig nu.
”David det är slut! Snälla förstå det bara, du gör det här så svårt” sade hon förtvivlat och jag påbörjade en till fråga om vad det var som var fel, men hon avbröt mig med tårarna ursinnigt rinnande från hennes röda, ansträngda ögon.
”Jag har träffat någon annan!” fick hon ur sig, hon såg det som den sista utvägen för att få mig att förstå, och jag frös till.
”Någon… någon annan?” fick jag tyst fram och hon snörvlade till och nickade långsamt.
”Ja. Jag ville inte, men jag kan inte förtränga vad jag känner. Jag älskar dig David, du är min bästa och äldsta vän, jag vill inte gå härifrån och ljuga för dig, jag vill inte att du ska tro att det är ditt fel. Du är en underbar person, men du förtjänar bättre än mig och det vet du” sade hon och gick långsamt mot mig.
”Men…” började jag utan att kunna fortsätta, jag visste inte vad jag skulle säga.
”Jag är ledsen David, verkligen ledsen…” sade hon försiktigt och lade en hand på min överarm, men jag ryckte bort den och helt plötsligt sköt en brutal ilska upp från fötterna till huvudet.
Ilskan brände i varje nerv och jag visste inte hur jag skulle stoppa den. Jag såg rött.
”Jag har litat på dig!” skrek jag argt, och jag såg hur hon ryggade tillbaka från min plötsliga fientlighet men kunde inte stoppa den, orkade inte.
”Jag har älskat dig och jag har litat på dig, hur fan kan du göra såhär mot mig!? Det var i Stockholm, eller hur? Din jävla hora!” skrek jag argt och tårarna började åter igen rinna ner för hennes kinder med en ofattbar hastighet.
”Nej… snälla David…” viskade hon medan hon backade bort från mig.
”Försvinn! Försvinn härifrån! Otrogna jävla idiot! Jag vill aldrig mer se dig!” vrålade jag och hon tvekade i någon sekund innan hon backade ut från köket, drog på sig sina skor och ryckte åt sig en jacka.
”David… jag vill inte… snälla gör inte såhär” viskade hon bönande men allt jag kände var ilska och hat.
”Gå!” gormade jag obarmhärtigt och hon försvann ut genom dörren. Jag kunde höra hur hon sprang ner för trappstegen innan jag smällde igen dörren med en sådan styrka att en tavla åkte i golvet och glaset sprack.
Jag brydde mig inte.

Drop a comment (:<3

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

SingingAries - 27 sep 11 - 13:05- Betyg: