Du och jag mot hela världen del 4 |
Jag kunde inte sova den natten. Det gick bara inte. Jag hatade att jag bara kunde ligga på rygg, om jag rörde mig det minsta lilla så gjorde det ont. Jag sneglade på klockan igen den var en minut över fyra. Jag suckade. Och undrade vad jag hade gjort världen, varför skulle det vara just jag som skulle ligga i den här hårda obekväma sängen? Varför? Jag suckade igen men den här gången föll några tårar med också. Antingen var dom tvungna att ta bort mitt ben, eller sätta dit ett nytt, en protes. Men det känade ingenting till egentligen, dom var nästan säkra på att jag inte skulle kunna gå igen. Toppen, resten av mitt liv skulle jag tillbringa i en rullstol. Det kändes ju kul...
Jag öppnade ögonen och tittade på klockan, den var åtta. Hur hade jag somnat igår? Jag mindes inte. Joel kom in i rummet.
- Åh, vad bra att du har vaknat, Sa han och log mot mig.
- Idag ska du få träffa en specialist, som ska prata med dig och så småning om hjälpa dig så du kan sätta dig upp, Sa Joel och kom fram till mig, han räckte mig ett glas vatten, men sugrör och jag sörplade i mig allt på en gång.
- Okej, Sa jag när jag var klar.
Klockan nio kom specialisten, jag satt och läste en bok jag hade fått av mamma.
- Hej, jag heter Ida Henrikson, Sa specialisten, jag kollade på henne, och hon såg inte ut som en sån där specialist, hon hade illrött hår uppsatt i en slarvig tofs, hon hade långa ögonfransar och blå ögonskugga, sen hade hon något glansigt läppstift som luktade gott. Hon påminde mig om en lärare jag hade haft i min gamla skola, henne skulle jag aldrig glömma, hon hittade alltid på roliga saker och gjorde allt som var tråkigt till kul. Alla älskade henne.
- Hej, Sa jag tyst.
- Okej, först av allt vill jag att du ska blunda och tänka på dom minnena du kommer ihåg efter olyckan, sen ska du måla dom på det här pappret, Sa hon och tog fram ett vitt stort papper. Jag nickade och blundade. Jag mindes inte så mycket. Men jag såg först hur hela familjen åkte och var glada, sen började alla skrika, sen var det en minneslucka. Sen kom ett annat minne upp från när jag låg och hade lastbilen över mig. Jag kunde nästan känna hur ont det gjorde när jag tänkte på det. Jag öppnade ögonen igen och Ida räckte mig pappret och några pennor. Och jag började måla det jag hade sett när jag blundade. Ida kollade hela tiden och då och då skrev hon något i sitt anteckningsblock. När jag var klar hade hela pappret fyllts av mina minnen.
- Jätte bra, Sa Ida och log snällt mot mig.
- Den här bilden ska du nu riva i må små bitar och sedan bränner vi dom. Jag kollade undrande på henne.
- Varför det? Frågade jag.
- Så du kan gå vidare, Förklarade hon, och det lät ganska logiskt när hon sa det. Jag började riva pappret i små små bitar...
- Hur kändes det i dag älskling? Frågade mamma.
- Bra, Svarade jag och kollade ut, det blåste för fullt och träden svajade fram och tillbaka.
- Vad kul, Joel hade en fråga till dig, men han sa att jag skulle fråga dig, Sa mamma, jag vände blicken mot henne.
- Han undrade om det ar okej för dig att du ska börja dela rum med en annan patient, ni kommer ju såklart ha ett skynke för varandra men ni blir ju två i ett rum. Jag tvekade först men sen suckade jag och sa.
- Visst. Det kan ju ändå inte bli värre än såhär, Fast det sa jag inte...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 24 sep 11 - 12:56- Betyg:  | | jättebra!! :D:D melja gärna när nästa kommer! :) | | LisaHoglund - 20 sep 11 - 22:33 | | Bra! Spännande med den nya, får se vad det är för en ;) |
|
|
|
