Allt bak och fram Del 3 |
Dagen därpå åkte mina föräldrar till vår sommarstuga för att vårstäda och jag hade som tur var sluppit följa med dit eftersom dom trodde det var ett bra straff efter mitt dåliga uppförande. Jag tyckte det var en bra deal och gick med på det utan gnäll. Men den glädjen sjönk snabbt när jag fick veta att min morbror Max skulle vara en så kallad "barnvakt" åt mig. Men jag hade som tur var lärt mig hur man ska handskas med vuxna.
- Lova nu att uppföra dig och be dina böner vid alla middagar pojk, sa pappa med det överseende tonen.
- Jadå, men varför skulle jag glömma nät sånt när jag inte har ägnat något annat en att be i mitt liv? frågade jag sarkastiskt. Pappas hand flög upp och snärtade till min vänstra kind. Mitt huvud flög snabbt lite bakåt och åt sidan. Mina händer drogs upp av nåt automatiskt system och skyddande den fördärvade kinden. Kinden kändes sträv och det bultade under den tunna huden. Mina ögon vidgades och jag flämta till av förvåning. Jag kände plötsligt en stark vilja som övervädjade mig och tvingade mina fötter att flytta sig några steg bakåt. Bara några till. Pappa såg mer chockad ut än jag kände mig och öppnade munnen men stängde den snabbt och bara tittade på mig. Jag snodde runt och rusade in i klädkammaren och smällde igen dörren med lite mer kraft än vad jag hade tänkt. Jag hittade det fransiga snöret och ryckte till. Glödlampan ljusnade långsamt men några sekunder senare var den tänd. Jag tittade rakt in i rummet. Inget hade sin plats i det här rummet... Kläder låg över hela golvet, sänglakan låg i översvämmade påsar och allt från gamla bollar till prydnader låg utspritt i hela rummet. Jag hörde ytterdörren slå igen och bilmotorn starta och sedan försvann. Mamma och pappa var borta. Äntligen! Men...
- Knack, knack! Är det någon hemma? Ropade Max med sin hemska bondniga dialekt.
- Ja, jag kommer snart, Erkände jag när jag visste att han snart skulle hitta mig och sedan bombardera mig med frågor. Jag klev ut ur klädkammaren och gick för att möta Max.
- Hej Max! Hälsade jag.
- Hej dina lilla pojk! Var har du dina päron?
- Dom har redan åkt, Svarade jag glatt.
- Jaha, men det var konstigt för bilen står ju kvar på uppfarten, Mumlade Max.
- Men jag hörde när dom stängde dörren och motorn startades, Funderade jag.
- Men såg du när dom åkte? Frågade Max.
- Nej, jag var inne i klädkammaren och letade efter... Hm... Mina gamla strumpor. Stammade jag lite förskräckt.
- Men var fan är dom nu då? Mikael?! Röt Max. Vad skulle jag säga? Att hans bror slog mig? Att någon har kidnappat dom? Att dom flög ut i rymden? Men vänta! Tänk och dom har blivit kidnappade! Tänk om det är mitt fel! Eller tänk om... Jag kunde inte tro det var sant! Jag kände benen vika sig och ett svart skynke drogs nedför mina ögon och jag föll ihop...
|
| Kommentarer | | M_123 - 20 sep 11 - 14:59 | | Jadå :D Tack! | | M_123 - 19 sep 11 - 21:33 | | Jadå :D | | ABC_123 - 19 sep 11 - 21:32 | | Bra men förrvirande, maila nästa :) |
|
|
|
