Som vatten del 3 |
Bussresan gick snabbt och snart satt jag på första lektionen. Det var biologi för Mr Stayfoj. Vi jobbade med havets marina liv och det var väldigt intressant. Lorett satt bredvid mig men jag märkte knappt hans närvaro eftersom jag var så fokuserad på vad Mr Stayfoj sa. Han berättade att dugonger var de djuren som gav upphov till myten om sjöjungfrur. Det var väldigt roande tyckte jag. Uppenbarligen hade sjömän sett dugonger som legat på klippor och trott att det var sjöjungfrur. Tänk vad folk hade dålig syn och livlig fantasi. Efter lektionen kom en tjej fram och pratade med mig. Hon hade rött lockigt hår, fräknar och klargröna ögon.
"Hej, det är du som är Ilma va? Ganska ovanligt namn, själv heter jag Sophie" Hon pratade snabbt och rakt på sak. Jag gillade henne genast.
"Hej Sophie, det är jag som är Ilma. Går du också natur eller har du valt till biologi tre? För jag tror inte jag såg dig igår"
"Jag går natur men jag var inte här igår, så det är inte så konstigt att du inte såg mig" Sophie log varmt mot mig. Det var skönt att kunna prata helt rakt på sak såhär, inget krångel eller meningslösa artighetsfraser.
"Ska vi gå tillsammans till nästa lektion?" frågade hon medan hon började gå, som om hon inte ens väntade på ett svar. Jag skrattade och följde efter. Fram tills lunch gick jag på alla mina lektioner tillsammans med Sophie. Desto mer tid jag spenderade med Sophie började jag gilla henne mer och mer. Hon var glad hela tiden och pratade om allt utan verka ytlig. Hon presenterade mig för massa olika personer som alla var intresserade av mitt gamla liv på Malta. Uppenbarligen var de roade av tanken på att bo på en ö. Innan lunch lovade Sophie att vi skulle träffas utanför matsalen så jag gick iväg för att lämna mina saker i skåpet. När jag kom in i korridoren upptäckte jag att den inte var tom, vid skåpet bredvid mitt stod den sura killen från igår. Jag försökte att inte stirra för mycket när jag gick fram mot mitt skåp. Plötsligt vände han sig om och började gå mot mig, jag visste inte var jag skulle titta nu, tänk om han upptäckt mig med att stirra på honom? Jag han tänka så mycket mer eller bromsa farten för i nästa sekund hade han gått förbi mig och på vägen sträckt ut ett ben som jag snubblade på. Jag föll till marken och alla mina saker gled iväg.
"Har du något problem eller? Kan du inte låta folk gå ifred utan att fälla dem?" jag bokstavligen talat kokade av ilska. Hur kom det sig att jag alltid landad på marken framför honom?
"Vet inte. Jag kanske helt enkelt gillar att se snobbiga nya tjejer liggande på golvet framför mig, där de hör hemma" han sa allt med en nonchalant ton men förtydligade de fyra sista orden extra mycket. Det var droppen.
"Du din.." längre hann jag inte innan han avbröt mig.
"Tyst" han böjde sig ner, lyfte upp mitt huvud med två fingrar och tittade djupt in i mina ögon. Hans andedräkt sköljde över mitt ansikte när han andades, den luktade friskt av mint.
"Du kan inte komma här och tro att du kan störa mig i mitt liv. Det här har alltid varit min korridor och en förvirrad snobbig tjej från någon semesterö ska inte få tränga sig på. Så om du aldrig mer pratar med mig eller visar din existens så ska jag inte störa dig i ditt perfekta lilla liv" han släppte ner mitt huvud i golvet med en duns och gick sedan därifrån. Jag låg kvar på golvet oförmögen att röra mig. Vad hade jag gjort honom? Jag hade knappt aldrig ens pratat med honom och ändå hatade han mig. Fortfarande i chock plockade jag upp mina saker och började långsamt gå mot matsalen. När jag kom fram stod Sophie där och väntade.
"Varför tog du sådan tid på dig? De andra har redan gått in"
"Jag blev uppehållen" svarade jag lågt. Sophie verkade märka min nedstämdhet för hon tystnade och såg på mig med en lätt orolig blick.
"Du kan prata med mig om det är något" sa hon sedan och jag kände hur jag blev varm inombords. Jag hade bara känt henne i en dag och hon agerade redan som den bästa vän man kunde tänka sig.
"Vi tar det senare" mumlade jag och gick in.
"Men vad var det som hände nu då?" undrade Sophie när vi satt och åt. Jag tänkte efter en sekund innan jag svarade.
"Jag fattar helt enkelt inte. Idag är min andra dag och den här killen hatar mig redan, jag förstår inte vad jag har gjort. Det är inte så att jag vill att han ska gilla mig men han kan väl åtminstone lämna mig ifred?"
"Ojoj, det var mycket på en gång. Vem pratar du om egentligen?" undrade Sophie.
"Jag vet inte vad han heter"
"Beskriv honom då? Jag vet säkert vem det är"
"Okey. Han är lång, minst ett huvud längre än mig. Svart rufsigt hår och ljusbrun hy. Jag har inte sett honom på någon lektion" Sophie gapade lite innan hon skrek tyst.
"Carlos!?" jag ryckte på axlarna.
"Den urläckra, supersnygga, mystiska värstingen!?"
"Jag vet inte"
"Men om det är han så är det ju jätte konstigt. Varför skulle han störa sig på dig?" Sophie pratade snabbt och såg lite bekymrad ut.
"Jag vet inte alls, det är ett ännu större mysterium för mig än för dig" suckade jag. Vi hann inte säga mer innan det ringde in till lektion. Resten av veckan passerade utan en skymt av den mystiska Carlos. Däremot så såg jag mycket av Lorett. Han dök oftast upp när jag behövde honom och han var väldigt artig. En genomgod kille som förtjänade mer uppmärksamhet än han fick. Jag lärde också känna Sophie bättre. Hon var den bästa vännen som jag alltid önskat mig men aldrig fått. Så i stort sätt var mitt nya liv perfekt. När jag fick reda på att vi skulle flytta hade jag aldrig väntat mig att det skulle bli så här bra. Mamma och pappa lyckades på jobbet och var alltid på bra humör. När helgen kom var det skönt att få andas ut i huset som börjat verka mer och mer som ett hem.
Jag vaknade först klockan ett på lördagen, helt utvilad och bekväm. Jag gick upp genom det tomma huset i bara pyjamas, en blick ut genom de stora panoramafönstren gav mig en sådan otrolig lust att simma att det inte var klokt. Himlen var klarblå och havet glittrade i solen. Jag åt snabbt en tallrik fil och gick sedan ut på stranden. Det blåste mer än det sett ut inifrån och vågorna var stora. Men det hindrade inte mig förstås. Jag gick tillbaka in i huset, satte på mig bikini och lämnade mina kläder innan jag gick ner på stranden igen. Det var tur att vårt hus låg så avsides, annars hade folk undrat om jag gick ner i vattnet och inte kom upp. När jag smög fram över stenarna smekte den svala havsluften mitt skinn och fick mitt hår att fladdra. Jag beslutade mig att kämpa emot så länge som möjligt för att stärka min förmåga att stanna i människoform. När vattnet nådde mig till bröstkorgen svimmade jag nästan av ansträngning så jag släppte kontrollen och dök. Genast upplevde jag den behagliga killande känslan när mina ben smälte ihop och gälar växte fram på min hals. Jag simmade utåt och följde havsbotten neråt. Vatten växterna som växte på botten blev bara större och större så snart simmade jag i en undervattensskog. Det var mysigt men också lite obehagligt, jag visste inte vad som skulle komma fram runt nästa krök. När det började bli för mörkt svängde jag rakt upp och simmade mot ytan. Det blev ljusare och ljusare men sedan plötsligt mörkt. Jag ryckte till när jag insåg att jag simmat in i skuggan av en båt. Jag fick verkligen inte bli upptäckt nu så jag skulle just börja simma neråt igen när ett plask hördes. Förskräckt simmade jag till kanten av båten och väntade på att få se upphovet till plasket. Det var en människa. Jag låg slickat mot båtens skrov och hoppades att han inte skulle ha cyklop på sig för utan det såg inte människor så bra i vatten. Då upptäckte jag att det var något konstigt med människan. Han sjönk neråt utan att röra sig, och något färgade vattnet rött. Jag insåg på en sekund att han måste vara skadad så jag släppte all självbevarelse och simmade ner till honom. Det var en ung man med svart hår och han blödde ur du fult sår i huvudet. Jag tog tag runt hans midja och började sedan simma uppåt med honom. När jag fått upp hans huvud över vatten försökte jag dunka honom i ryggen för att få ut vattnet. När han inte reagerade vände jag honom så jag såg hans ansikte. Då fick jag en rejäl chock. Det var Carlos. Jag höll på att tappa honom, men gjorde det inte. Hur hamnade han här? Skulle jag verkligen rädda honom, han som avskydd mig så? Okey, vad tänkte jag på? Klart jag måste rädda honom, han var ju en människa som gick på min skola. Medan jag brottades med mitt sinne märkte jag inte att han vaknade. Jag blev livrädd när han hostade till och visste inte var jag skulle ta vägen. I nästa sekund tittade jag rakt in i hans chokladbruna ögon. Paniken spred sig i mig, tänk om han skulle känna igen mig? Jag tog fart och sköt sedan upp honom så att han hängde över relingen, därifrån knuffade jag till hans fötter så han hamnade helt uppe på däck sedan simmade jag iväg. Med en sista blick bak mot båten såg jag honom stå med en tygbit tryckt mot huvudet och huvudet vänt mot havet. Jag dök snabbt ner under vattnet men jag kunde inte simma iväg innan jag sett att han tog sig in till land och fick läkarhjälp så jag stannade kvar under båten. När den inte rört sig på ett tag började jag bli orolig, tänk om Carlos hade svimmat av blodförlust där uppe? Jag simmade upp till kanten igen men upptäckte att jag inte kunde se upp på däck därifrån utan att dra mig upp. Så istället simmade jag bort till aktern där jag kunde titta upp över kanten. Ingen syntes till så jag hoppade upp på kanten. Allt adrenalinet måste ha bedövat min hjärna för jag var otroligt osmart. När jag sträckte på mig fick jag plötsligt se Carlos komma gående. Han stirrade på mig som om han sett ett spöke och jag tittade skräckslaget tillbaka. Jag slängde mig ner i vattnet och med en snärt med stjärten var jag djupt nere och på väg bort. Jag simmade så fort jag kunde utan att tänka på vart jag var väg. När jag simmat så långt att jag inte kunde simma längre så tog jag mig långsamt neråt. Jag kom ner till ett stort klippigt område med nästan inget liv. Jag sjönk ner på en av stenarna och började gråta. Att gråta under vattnet är en annorlunda upplevelse men jag tänkte inte på det. Istället tänkte jag på hur jag på några minuter lyckats förstöra mitt eget liv. Det första jag beslutade när jag blev sjöjungfru var att ingen fick veta och nu hade jag blivit sedd! Av Carlos dessutom! Han som redan hatade mig hade jag gett ett strålande lätt sätt bli av med mig. Fast, var jag tvungen att intala mig själv, vem skulle tro på honom om han berättade? Det hjälpte inte, det räckte om någon trodde tillräckligt på honom att prova teorin på mig. Då skulle allt ta slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 22 sep 11 - 20:14- Betyg:  | Jag undrar en sak... Hur visste Carlos att hon var från en ö?
*När jag läst klart* .....O.O *Shocked* okey, 1. jag undrar över hur han blev skadad. 2. Hur tänker hon?? 3. jäklar! Åh, nu måste du skriva vidare snabbt! Jag vill veta mer =D Skynda ;P | | Bonnie4ever - 22 sep 11 - 03:37- Betyg: | | Wow, jag har nu läst alla de tre delarna och jag ska vara helt ärlig. Till en början tänkte jag "Nej kom igen,sjöjungfru?" Men jag fortsatte att läsa.. Och nu kan jag inte vänta tills nästa del kommer ut! Du har lyckats göra något som kan verka tråkigt (för mig) till rena rama pang-bom-kalaset! Mer tack! :D | | Chenso - 21 sep 11 - 18:28- Betyg: | | När ska du ta och skriva mer... >8 <3 | | ABC_123 - 19 sep 11 - 20:51 | | Spännande! Maila nästa :D |
|
|
|
