En 18-årings drömmar del 14 |
Jag höll på att svimma. Det kunde inte vara sant! Hur kunde han säga så?
- Sofie har bara några månade kvar att leva. Varför? Varför? VARFÖR? Jag skrek rakt ut, och grät, jag drog ner en affisch som var fast klistrad på väggen. Det här kunde bara inte vara sant! Den jobbiga sjuksköterskan kom fram till mig och gav mig ett glas vatten, jag tog det och slängde ner det på marken, dom små glasskärvorna flög åt alla hål, och vattnet spred sig över hela golvet.
- Nämen oj då, Sa sjuksköterskan. Jag ville slita henne i stycken. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, om inte Sofie fanns kunde inte heller jag finnas!
- Finns det inget ni kan göra!? Grät jag.
- Sofie kan genomgå många operationer, och det kan leda till att hon dör snabbare eller att hon klarar sig men det är väldigt farligt för ett sånt litet barn, hon är knapp en månad! Och eftersom kulan träffade precis vid hjärtat är det väldigt svårt, om hon hade vart äldre hade det vart mycket lättare, Sa doktorn.
- Men ni är ju läkare! Finns det inget ni kan göra!? Skrek jag och föll ner på knä bland glasskärvorna...
2 månader senare
Jag höll hennes hand, hennes lilla mjuka hand. Jag kollade på henne, och hon kollade inte tillbaka, hon blundade och för varje andetag hon tog fick hon anstränga sig mer och mer.
- Jag skulle göra vad som helst för dig! Jag skulle ge dig mitt liv, Viskade jag och några tårar föll ner på hennes tröja. Jag spenderade hela min tid med Sofie. Jag pratade med henne, berättade sagor och ibland bara kollade på henne. Jag lyssnade hela tiden på dem ojämna pipen på datorn som motsvarade henne hjärtslag, ibland gick dem snabbare, ibland långsammare. Jag skulle just berätta en saga för henne, när dem konstanta pipen bara blev ett långt pip. Jag hoppade till och tryckte på nödfalls knappen.
- HJÄLP! Kom hit fort! Skrek jag och kollade på Sofie, två läkare sprang snabbt in dom föste bort mig och en annan läkare tog tag i mig och drog med mig ut ur rummet. Jag försökte streta emot.
- Låt mig vara, jag vill till Sofie! Skrek jag.
- Det går inte, Sa läkaren och satte ner mig på en stol. Han tog tag om min hand, och jag höll den hårt. Jag kände hur tårarna forsade ner för kinderna och hur jag ville skrika och riva sönder hela sjukhuset!
Det tog två timmat innan dom var klara, en läkare drog av sig handskarna och kom ut till mig. Jag reste mig upp, vågade inte fråga om hon hade klarat sig. Han kollade på mig med en försiktig blick. Rädslan kröp närmare mig och jag blev panikslagen.
- Natalie, Sofie har...
Fortsättning följer....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 20 sep 11 - 10:07 | | Bra skrivet. Mycket känslor. Maila nästa del. | | M_123 - 19 sep 11 - 21:37 | | Guud vad bra! Maila nästa! :D | Junior_ - 19 sep 11 - 20:53- Betyg:  | | Usch vad spännande! Maila när nästa del kommer!!! |
|
|
|
