Som vatten del 2 |
Det var en lättnad att få sätta sig på bussen och andas ut. Jag hade klarat den första skoldagen. Utan större problem och jag hade lärt känna en riktigt trevlig kille. När jag hoppade av bussen och promenerade de femhundra meterna till huset njöt jag av att få andas in den saltmättade havsluften. Jag slängde in väskan och gick sedan ner mot stranden. Vi hade flyttat in i ett ganska nytt hus på Kalifornien kust. Det låg en halvkilometer från en större väg och hundra meter från vattnet. Ett riktigt drömhus. Mamma och pappa hade jobbat hårt för att nå högt i sina karriärer. Pappa var en mycket skicklig advokat och mamma en privatkirurg. Så vi hade inte direkt brist på pengar. Vår ovanligt stora mängd pengar var inget som jag tänkte så mycket på. Visst hade jag alltid fått många och dyra presenter men jag skulle inte kalla mig själv bortskämd. Allt jag hade fått och vårt lyxiga hem vägdes upp av de stora kraven de hade på mig, jag fick inte bara glida på deras pengar, jag skulle minsann också få bra betyg och få ett anständigt jobb. Det blåste friskt och gick ganska stora vågor. Himlen var fläckad av moln som såg ut att bära på regn. Vilket underbart badväder. Jag slängde en blick upp mot vårt vitkalkade hus och granskade alla de stora fönsterna. Det var släckt överallt och om jag mindes rätt så var ingen av bilarna hemma. Jag kunde alltså ta en simtur utan att bli upptäckt. Jag drog av mig mina kläder, lämnade dem i en hög på stranden och vadade sedan ut i det kyliga vattnet. Jag drog ett djupt andetag och kände hur min kropp förändrades. För en sekund kämpade jag emot, men snart blev det för svårt så jag släppte fokus och dök. Jag drog genast utåt av strömmarna och när jag öppnade ögonen kunde jag se en fantastisk undervattensvärld.
Jag snurrade runt en gång i vattnet och viftade sedan till med stjärten. Mitt långa bruna hår svävade med vattnet och min gyllene fiskstjärt rörde sig rytmiskt i mjuka vågformade rörelser. Vattnet som tidigare känts iskallt kändes nu behagligt. När jag kom ner lite djupare stannade jag till vid botten och tog tag i en sten. Jag log åt fiskarna som tveksamt simmade närmare. De hade säkert aldrig sett en sjöjungfru förut. Det var väldigt förståligt eftersom vi inte var speciellt vanliga. Faktiskt så visste jag inte om någon annan än mig själv men jag antog att det borde finnas flera. Jag menar, det vore långsökt om jag var den enda sjöjungfrun i hela världen. Vem vet? Det kanske fanns sjöjungfrur på sydpolen eller uppe i Atlanten. Fiskarna hade nu vågat sig närmare och den modigaste, en liten sugfisk, lät mig till och med klia den bakom gälarna. Jag simmade vidare och snart kom jag fram till ett bojrep. Jag bestämde mig för att vara lite dumdristig så jag följde repet upp till ytan. När jag närmade mig ytan såg jag att det inte var lika ljust längre, solen hade börjat sänka sig i väst. Jag insåg att jag borde börja simma hemåt och dök ner igen. Jag tittade mig runt och följde sedan havsbotten norrut. När jag kom till stället där havsbotten ändrades från sand till klippor började jag simma in mot land. Med ett kraftigt simtag simmade jag upp till ytan och tittade mig omkring. Jag såg inte huset men jag såg himmelen. Den var helt underbart vacker. Det fanns inget val, jag var tvungen att stanna och se på den så jag tittade mig omkring och såg en sten som låg lite närmare stranden. Trots lite tvekan granskade jag den öde stranden och simmade in. Jag tog lite fart och drog mig sedan upp på stenen. Med blicken mot havet och ryggen in mot land satt jag och tittade på solnedgången. Den var fantastisk. Solen låg som ett klot på horisonten. Himmelen runt den färgades i gul, röd, orange, rosa och guld. Havet glittrade i samma färger och bländade mig med dess skönhet. Jag satt där länge, länge, förundrad över naturens egna underverk. När solen inte syntes längre insåg jag hur sen jag var. Tänk om mamma och pappa redan kommit hem och undrar var jag är? Hur ska jag kunna förklara mig? Med ett plask dök jag ner i vattnet och simmade så fort jag kunde hemåt. När jag simmat en bit insåg jag att jag att jag borde lugna mig så att jag kunde titta mig omkring efter huset. När jag stack upp huvudet och såg mig omkring blev jag lättad, det var väldigt nära, kanske bara hundra meter bort. Jag simmade upp så långt jag kunde i det grunda vattnet när jag låg precis i vatten brynet blundade jag och koncentrerade mig ordentligt. Med slutna ögon föreställde jag mig att mina gälar smälte bort och att min stjärt delade sig i två. Genast kände jag den välbekanta kittlande känslan och när jag öppnade ögonen var jag människa igen. Jag reste mig upp och tog mina kläder i famnen innan jag försiktigt smög upp till huset.
Som tur var hade mamma och pappa inte kommit hem än, antagligen jobbade de över för att få i ordning på den nya arbetsplatsen. Jag dumpade mina kläder på golvet och låste sedan in mig i badrummet. Jag spolade upp vatten i vårt enorma badkar och stod sedan och tittade på det. Om jag koncentrerade mig tillräckligt mycket skulle jag kunna vara i vatten utan att förvandlas. Det skulle vara väldigt bra om jag lärde mig det men då krävdes massa övning. Jag tog ett djupt andetag och stack sedan ner båda händerna i vattnet. Att förbli människa var som att försöka hålla i en blöt tvål. Jag fick anstränga mig allt jag kunde men det gav resultat. Efter fem minuter hade jag fortfarande inte förvandlats så jag doppade ännu mer av armarna, nu ända ner till armbågarna. Jag kände hur det kliade i mina ben och jag insåg att kg skulle förvandlas så jag slängde snabbt benen över kanten så att jag förvandlades i badkaret istället för på badrumsgolvet. Sedan tvålade jag in stjärten och armarna. Jag schamponerade in håret ordentligt och hade sedan i balsam. När jag var klar och hade sköljt ur balsamet tappade jag ut vattnet och förvandlades tillbaka. Men en handduk runt håret och en annan runt kroppen gick jag till mitt rum. Det var fortfarande ovant, det kändes inte som hemma. Jag slängde mig på sängen och andades ut. Jag kunde alltså fortfarande inte behålla min mänskliga form med vatten till armbågarna, det var inte tillräckligt bra. Fast om man tänker efter hade jag bara varit sjöjungfru i tre år. Det hade börjat i puberteten och jag blev livrädd. Fast det kanske inte är så konstigt om man när man står i duschen helt plötsligt får en fiskstjärt och gälar. När tiden gick lärde jag mig mer och nu kunde jag till och med njuta av min väldigt ovanliga förmåga. Fast den var till väldigt mycket problem också. Till exempel kunde jag inte bada eller duscha bland andra människor, i början kunde jag knappt inte ens tvätta händerna utan att få stjärt. Nu hade det blivit lättare att stå emot men jag var fortfarande inte duktig på det. Med en suck steg jag upp ur sängen och satte mig på stolen framför spegeln. Jag borstade mitt midjelånga bruna hår och tittade på mitt eget ansikte. Jag hade ett ganska brett ansikte med stora havsblåa ögon. Min näsa var rak och mina läppar ganska ljusa. Min hy var färgad av solen vilket fick den att ta en gyllenbrun ton. När jag tycke att mitt hår var genomborstat gick jag och borstade tänderna innan jag sjönk ner i min stora mjuka säng.
Väckarklockans ihärdiga ljud drog mig ur sömnen med ett ryck. Jag sträckte ut en arm och stängde av den innan jag slängde benen över sängkanten. Fortfarande halvt blundande stapplade jag in på toaletten och sköljde ansiktet. Det var precis att jag hann koncentrera mig innan jag fick stjärt. Fast jag blev piggare av det. Efter att ha flätat håret i en lång fläta gick jag och drog på mig kläder, mina slitna favoritjeans och en ganska söt blommig tunika. Det var tyst i huset när jag gick ner för trappan men när jag kom ut i köket satt både mamma och pappa där. Pappa satt och läste tidningen och mamma bläddrade igenom några gamla journaler. Båda tittade upp och hälsade men sedan sa de inget mer. Som vanligt. Jag tog en macka och satte mig sedan på en av de tomma stolarna och tuggade långsamt. Dagens mål var att lära känna en tjejkompis, hur svårt det än kunde bli. Fast det borde vara ganska lätt, eller hur? Jag visste inte. I Buggiba hade jag gått i samma klass som mina barndomsvänner i elva och ett halvt år. Alltså hade jag aldrig behövt lära känna nya vänner och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Efter frukost plockade jag ihop mina saker och gick ut för att vänta på bussen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eclipse - 22 sep 11 - 19:55- Betyg:  | Jag har lite mer.. saker jag vill påpeka den här gången.. det första är att jag nog vill veta mer hur det ser ut inne.. Beskriva huset lite mer, även om du gjorde det från utsidan. Sedan så undrar jag över hur hon tänker om att de har gott om pengar. Sedan, tar hon bara av sig kläderna utan en tanke på att folk kan vara där och se henne? Det tänkte jag på tills jag läste fortsättningen... Wow! Var min reaktion då.. (allt innan skrev jag allt medan jag läste så reaktionen jag skrev är verkligen reaktionen jag fick)
Men i alla fall, när hon tänker tillbaka på då hon först börjat förvandlas.. så undrar jag lite mer över hennes föräldrar, lade de aldrig märke till något? Vet de om det? Jag antar att jag kanske får reda på det senare men.. ja, det var det som dök upp i huvudet.
Men jätte bra skrivet och jag blev verkligen förvånad över den vändningen som kom i berättelsen, vilket är jätte roligt! Det som ABC_123 sade om detaljerna kan stämma lite senare, men jag tycker att så här i början gör det inget, för just nu undrar man fortfarande hur hon gör när hon duschar och så vidare, sedan så fick man ju reda på att hon har lite problem med förvandlingarna, så jag tycker inte du ska ändra det. (Min åsikt i alla fall ^^)
Jag läser vidare för fullt ;D | | ABC_123 - 19 sep 11 - 20:43 | | Jätte bra, men det blir lite långtråkigt att läsa om man ska läsa exakt varje detalj som hon gör, som när hon duchade eller ska klä på sig och så :) | | miss_flos - 19 sep 11 - 20:22 | | Tack för tippset :) Ska försöka göra det :P |
|
|
|
