Du som lovade - del 1 |
Jag tittade på gräset, som glittrade av frost utanför fönstret. Det såg ut som snö nästan, när det var så mycket frost. Men snön skulle inte komma än på ett tag. Träden tappade fortfarande sina löv, hösten var inte över än. Jag pillade med mitt hår, där jag satt lutad mot fönsterbläcket. Det var helg, men vad klockan var visste jag inte. Jag var ensam hemma, min pappa åkte alltid iväg så tidigt för att jobba, så honom såg jag inte mycket av. Inte på dagarna i alla fall. Jag tittade på min mobil, väntade på att den skulle ge ifrån sig något slags ljud. En signal, något som betydde att det var någon som ville mig något. Någon som behövde mig. Och där satt jag, och stirrade förgäves på telefonen, i vad som kändes som en evighet. Och tillslut gav den ifrån sig ett pip, och jag var snabb med att trycka fram meddelandet.
Från: Ellen
Till: Lova
Har du lust att ses?
Jag satt och stirrade på skärmen, och ett leende spred sig på mina läppar. Jag skulle inte sitta ensam idag! Jag var snabb med att svara, att ja det är såklart att jag vill. Och snart var det alltså bestämt. Jag och Ellen skulle vara, utomhus, i det kalla vädret. Jag skyndade mig att klä på mig och borsta tänderna, och såg till att klä på mig varma ytterkläder. Jag var glad när jag gick längs vägen, visste att det var något bra som väntade. Jag skulle få träffa Ellen, åh vad jag hade längtat! Jag log för mig själv och kollade mobilen stup i kvarten, utifall hon skulle ha skickat något meddelande. Jag nästan dansade fram den sista biten. Jag visste att Ellen hade saknat mig, för det var länge sedan vi hade setts. Jag försökte föreställa mig hennes leende och hennes röda kinder för att det blåst så mycket, hennes glittrande ögon och hennes rop som skulle höras på långt håll.
- Lova! Gud vad jag har saknat dig, kom hit nu, skynda dig! Jag kan inte vänta längre! kunde jag föreställa mig henne säga, och med hennes armar öppna, redo att omfamna mig, skulle hon komma springande mot mig, med ett stort leende på läpparna. Okej, kanske inte. Kanske var det för mycket att vänta sig. Jag försökte att tänka realistiskt, men jag kunde inte sluta att tänka på att det faktiskt var möjligt att hon saknat mig så mycket. Lika mycket som jag hade saknat henne. Och snart kunde jag faktiskt se henne, på riktigt. Hon stod där borta, i grå jacka och svart mössa, och hennes röda hår levde sitt egna liv runt om hennes frusna ansikte. Jag gick med snabba steg fram mot henne, öppnade munnen för att säga hennes namn.
- Ellen! ropade jag när jag var inom hörhåll. Hon vände sig om, och så fort hon fick syn på mig lyste hennes ansikte upp i ett enda stort leende. Nå, det var i alla fall vad jag hade förväntat mig. Men tyvärr blev det inte riktigt så. Istället möttes jag av ögon som jag aldrig sett förut, inte på Ellen i alla fall. De såg sorgsna ut på något sätt, men jag kunde inte förstå varför hon kunde vara sorgsen. Hade något hänt? Jag blev genast orolig, och stannade något handfallet en bit ifrån henne. Tappade liksom bort mig lite. Men hon tog de sista stegen fram till mig och la sakta armarna om mig.
- Lova, det är en sak jag måste prata med dig om. sa hon, knappt hörbart. Jag höll om henne, kunde inte förmå mig att yttra ett ord. Varför var hon inte glad? Var hon inte glad över att se mig? Sedan stod vi där, tysta, ensamma. Varför sa hon inget? Jag fick lust att slå till henne. Varför sa hon inte vad som var fel? Men det gjorde jag såklart inte. För sådant gör ju inte bästisar. Nej, sådant gör man bara inte.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | smuttsigflicka - 26 sep 11 - 21:51- Betyg:  | | Underbar, mejla nästa! :) | | ABC_123 - 19 sep 11 - 17:01- Betyg: | | Gud vad bra du skriver!! Älskar verkligen den här novellen och maila nästa!!! ^^ :D | | Carrre - 19 sep 11 - 12:29- Betyg: | vad var det hon skulle säga?!?!?! :o
vad spännande! ^^ | | Alli_ - 19 sep 11 - 00:18 | | bra, fortsätt:) |
|
|
|
