Du som lovade - prolog |
Varför gråter du?
Du stod bakom mig, lät din blick vandra längs min rygg. Jag satt där, på det iskalla golvet, och vågade inte titta upp. Vågade inte möta din blick, inte den som skulle döma. Inte vågade jag vända mig om och se dina sorgsna ögon, som så gärna ville hjälpa, men som inte visste hur. Vad skulle jag säga? Jag satt tyst kvar, rörde mig inte en millimeter, och jag kunde höra min andhämtning i takt med din. Varför skulle allt vara så komplicerat?
Jag bara gråter.
Blev mitt svar, trots att jag visste varför jag grät. Trots att jag visste varför jag satt där med tårar som blött ner golvet och gjort det till en enda stor pöl. Men hur skulle jag kunna förmå mig att berätta, förmå mig att uttala orden som så länge legat gömda? Som bara väntade på att få bli sagda, på att få förstöra våran framtid. Varför gjorde jag det här? Jag hörde dig komma närmare, jag kunde föreställa mig hur du satte dig bakom mig, det hade du gjort så många gånger förr. Varför grät jag? Jag lät mitt huvud vila i ditt knä, lät dig stryka din hand över mitt hår, lät dig trösta med tröstande ord, som nu inte längre betydde något, för att de blivit sagt alldeles för många gånger för att ha någon mening kvar. Tillslut tittade jag upp på dig, och tog mod till mig.
Jag vill inte förlora dig.
Viskade jag, och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, hotade med att göra mig blind. Och du såg så lugn ut, bara strök mig över håret, utan att ha något svar. Varför sa du inget? Jag tittade på dig, väntade på ditt slutgiltiga svar. Och tillslut log du, och satte mig upp i ditt knä, la armarna om mig och höll om mig.
Jag finns kvar hos dig, alltid.
Sa du, och jag trodde dig. Som så många gånger förr, trodde jag på det du sa. Varför? Alla dör vi ju, men ändå är jag så besviken, ändå är jag så arg på dig, du som lovade att alltid stanna kvar, du som lovade att aldrig försvinna. Du som lovade att alltid finnas där, varför ljög du?
Jag vet att jag bara har mig själv att skylla, jag som lät mig tro på dina ord. För ingen kan leva för evigt. Ändå är jag så besviken, ändå är jag så arg. För du är borta, du är död, fastän du lovade att alltid stanna kvar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 17 sep 11 - 21:32- Betyg:  | | är det här en prolog? i så fall vill jag gärna läsa novellen ^^ |
|
|
|
