De gömdas hemligheter [9] |
Här har vi nu kapitel nio, skulle betrakta den som en ganska händelserik del. Vill bara säga att om ni vill att något speciellt ska hända kan ni alltid skicka ett meddelande med något förslag, t.ex om ni vill ha en ny karaktär i berättelsen eller något, bara att säga till så ska jag se om det fungerar! (:
Tack för att ni kommenterar så fint, kritik är naturligtvis alltid välkommet! (:<3
Kapitel 9 – En bit av verkligheten
*Jag kan komma över om du vill ha sällskap, när?*
Surrandet som mobilen hade gett ifrån sig när jag fick meddelandet hade fått mig att dra mig ur drömmarnas land och vakna till, och när jag såg att det var från Sam snabbade mitt hjärta på och jag skrev genast ett svar.
*När som helst*
Jag började långsamt klä på mig medan jag väntade på svar, och det kom fem minuter senare, precis efter att jag fått på mig ett par jeans.
*Kan komma idag, runt sju*
Jag svalde, kastade en blick på klockan och konstaterade att den var tio på förmiddagen.
*Låter bra*
Hade nästan glömt att han inte kunde gå i solen. Jag tog på mig ett linne och en kofta, sedan fick jag på mig strumporna på vägen till hallen. Kvävde en gäspning innan jag drog på mig vinterjackan och styrde stegen mot jobbet. Jag hade lite att göra innan jag skulle ta ledigt över julen, men mest var det bara att läsa igenom ett reportage, kolla posten och se om det kommit några brev från läsarna och hjälpa till med julstädningen.
”Mill-aa!” hörde jag en munter röst ropa och jag höjde huvudet för att se vem det var, men en hög smäll och en ilande smärta i bakhuvudet fick mig att svära högt.
Jag hade för sekunden glömt bort att jag var hukad under mitt skrivbord och jag suckade när jag kröp ut i ljuset och ställde mig upp. Det var min chef, Fredrik, som hade ropat, och han skrattade gott åt mig. Bara till jul kunde han släppa loss och behandla oss anställda som folk, och nu när det bara var vi kvar på kontoren blommade hans vänskap upp mer än vanligt.
”Så, har du och David planerat något för jul då?” frågade han och lutade sig mot väggen med armarna i kors.
Jag gav honom en snabb blick, lutade mig sedan nedåt och plockade upp några pappersbitar som jag tappat.
”Nja, vi ska fira jul på olika håll i år” sade jag och kastade ner pappersbitarna i pappersinsamlingen och vände mig mot honom.
Han hade ett medkännande ansiktsuttryck när jag mötte hans blick och jag höjde lite på ögonbrynen.
”Överenskommelse, du vet” sade jag och ryckte lite på axlarna.
”Jaså, det säger du…” retades han och puffade lite på mig.
”Hörru!” utbrast jag och knuffade tillbaka.
Han skrattade och skakade på huvudet.
”Du är galen, Milla. Men vi ses, trevlig jul! Och glöm inte att larma” flinade han och försvann ur sikte.
Jag himlade lite med ögonen, gjorde klart det sista på mitt skrivbord och kastade en snabb blick på klockan. Halv fem, jag skulle hinna handla lite mat till mig själv innan jag skulle komma hem. Jag ryckte åt mig min jacka, larmade och klev ut genom dörren. Ett klick hördes och jag kollade så att dörren var låst, och så styrde jag stegen mot ICA.
De två plastkassarna var inte speciellt tunga, men vägen hem var hal och det sinkade mig ganska rejält. Det tog längre tid än normalt för mig att komma hem och när jag väl steg in genom dörren kändes något konstigt. Något var fel, väldigt fel. Det var kallt i hallen och jag sparkade av mig skorna och hängde av mig jackan innan jag gick in i vardagsrummet. Tomt. Jag fortsatte in i köket, ställde kassarna på bordet och öppnade försiktigt badrumsdörren. Ingen var där.
”Hallå?” mumlade jag när jag kollade in i sovrummet och konstaterade att det var tomt även där, och så andades jag ut.
Jag hade helt enkelt blivit lite paranoid. Jag kastade en blick på mitt armbandsur och konstaterade att det var en timme kvar till klockan var sju, så jag vände mig om för att gå tillbaka till köket. Det jag såg fick mig att snubbla bakåt och dra häftigt efter andan.
”Nej…” viskade jag och mitt hjärta skenade.
”Är det så du välkomnar gäster?” frågade Vladimir och jag försökte få kontroll över min andning.
”Hur… hur kom du in?” frågade jag medan paniken växte och jag snabbt tog mig runt sängen så att den stod mellan oss, mest för att det kändes bra.
”Den andra människan som bor här har ett väldigt öppet sinne. Han bjöd in mig på en kopp förfärligt motbjudande kaffe eftersom jag sa att jag hade lite information” sade han med ett hånfullt leende.
”Vad pratar du om?” frågade jag tyst medan min mage frös till is.
”Åh, låt mig bara säga att din söta lilla pojkvän David tror väldigt gott om dig, för när jag berättade att jag sett dig kyssa en annan man…” jag hyperventilerade vid det här laget och backade rakt in i väggen, ”så skakade han på huvudet och sade att han inte trodde något sånt om dig” avslutade han kort och studerade sina fingrar innan han vilade blicken på mig.
”Du ljuger” sade jag besvärat, försökte klänga mig fast vid det sista hoppet.
Vladimir tog ett språng över sängen och ställde sig bredvid mig, och jag började gå bort från honom och väggen rent instinktivt, backade långsamt.
”Gör jag?” flinade Vladimir och jag kände hur mitt huvud började värka lite lätt.
Jag fortsatte backa, och Vladimir fortsatte att följa mig, road och inte mån om att gömma det. Med en flämtning föll jag bakåt, mitt ben vek sig då jag råkade backa rakt in i sängen och jag åkte ner på rygg.
”Du gör verkligen allt mycket lättare, vet du det?” spann han hånfullt och ett hest skrik lämnade mina läppar när han stod över mig med stöd på alla fyra.
”Låt bli” viskade jag tyst och försökte åla mig ur hans grepp, men han hakade fast mina höfter mellan sina knän och jag var chanslös.
”Vill du verkligen det?” flinade han och böjde sig ner mot mig, naglade fast min blick.
”Vill vad?” mumlade jag frånvarande, jag blev med ens yr och andades långsamt, nästan som om jag sov.
”Du vill det här, eller hur?” mässade han mjukt vid mitt öra och jag kände hur det hettade till i mellangärdet när hans ena kalla hand strök över mitt lår.
”Ja…” andades jag tonlöst och undrade varför han inte var lite snabbare.
Jag ville ha honom snabbt, förstod han inte det? Tanken gjorde mig lite förvirrad först, men samtidigt fick hans beröring mig att rysa och något i min hjärna fick mig att lägga upp benen runt hans midja och tvinga hans kropp närmre min. Jag suckade lätt när han skrattade lågt i mitt öra, och blev sedan arg när han inte rörde sig, utan bara såg ner på mig.
”Säg det” sade han lågt och jag såg hur hans ögon glittrade av njutning.
”Säg vad?” suckade jag otåligt.
Han skrattade på grund av mitt underliga beteende och strök bort en hårslinga från mitt ansikte, fortsatte stryka med fingrarna längs min hals och så stannade han upp vid nyckelbenet och gav mig en uppfodrande blick. Det var då jag förstod att han ville höra det innan han skulle låta mig njuta av det här på något sätt.
”Jag vill ha dig” sade jag lågt, slöt ögonen och väntade på att han skulle göra något.
När hans fingrar mjukt slöt sig om min hals drog jag efter andan och spärrade upp ögonen. Vad var det här?
”Högre” spann han vid mitt ansikte och jag kippade efter andan.
”Jag vill ha dig!” utbrast jag högt och gjorde en ansats att trycka honom mot mig men han låg kvar i samma ställning.
”Men tänk om jag inte vill ha dig då” sade han utmanande och jag kände hur mitt undermedvetna protesterade, men dimman tryckte ner alla vaga åsikter och jag suckade frustrerat.
”Varför inte?” klagade jag på ett sätt som inte alls var likt mig, men det gjorde mig inte alls fundersam, allt jag ville var att Vladimir skulle tillfredsställa min kropp.
”För att du inte ber om det” svarade han kort, som om det var det mest självklara i världen.
”Snälla?” försökte jag och suckade lite otåligt igen.
”Bättre kan du” sade Vladimir och himlade med ögonen.
Jag fick en idé, tvivlade på att det skulle fungera men tyckte ändå att det var värt ett försök, han var ju inte bara en vampyr utan också en man. Snabbt gjorde jag en ansats att rulla över honom, och han lät mig göra det med ett nyfiket leende. Jag lutade mig ner mot honom, placerade min mun tätt intill hans öra och lät händerna glida upp och ner över hans överkropp medan jag andades mjukt.
”Ta mig. Hårt och snabbt” beordrade jag honom och han morrade svagt medan han tog ett hårt grepp om min midja, pressade min kropp mot hans och jag gav ifrån mig ett lågt stön.
”Som du vill” morrade han och lade sig över mig igen, började snabbt knäppa upp mina byxor och drog vårdslöst ner dem till mina knän.
Han började knäppa upp sina egna jeans, hasade ner dem en bit och undersökte under tiden hårdhänt min kropp. Jag stönade, mest av att det gjorde ont, och han morrade igen.
”Tyst” väste han och jag höll andan när han stannade upp i rörelserna och sedan gav mig en arg blick.
”Du berättade inte att du skulle få sällskap” viskade han och klämde hårt om min midja.
Jag kved till men han lade en hand över min mun och stirrade in i mina ögon.
”Sch… jag har inte varit här. Du ska glömma bort allt som hänt sedan du kom hem och så är det inget mer med det” sade han entonigt men hotfullt, och jag nickade under hans hand.
I nästa sekund var han borta och jag låg kvar på sängen utan att riktigt komma ihåg hur jag kommit dit.
”Vafan…?” mumlade jag förvirrat när jag insåg att mina byxor var nerhasade och drog förbryllat upp dem.
Hur hade det där gått till? Lite förvirrat gick jag in i köket och precis när jag började packa upp de första varorna knackade det på dörren. Jag kastade en blick på klockan och fick genast panik. Sju!? Hur hade den kunnat bli det så snabbt? Jag kom ju hem nyss! Något förvirrad gick jag in i hallen, öppnade och andades ut.
”Sam” andades jag och han såg på mig med ett lätt nollställt uttryck som snart blev väldigt fundersamt.
”Vad har du gjort?” frågade han och stängde dörren efter sig, han hade ju redan blivit inbjuden en gång tidigare.
”Idag, menar du? Jag har jobbat och så handlade jag lite innan…” började jag men han såg otåligt på mig.
”Jag menar, vad gjorde du när du kom hem?” frågade han strängt.
”Eh…” började jag lite nervöst.
”Jag… vet faktiskt inte” mumlade jag nervöst och gick in i köket.
Sam följde långsamt efter mig, sniffade i luften och stod sedan precis bredvid mig.
”Vem har varit här?” frågade han morskt.
”Va? Bara jag” svarade jag lite förbryllat och när han tog tag om min kofta och luktade på den blev jag nästan lite förnärmad.
Han blottade sina huggtänder och morrade svagt.
”Vladimir har varit här, eller hur?” sade han och klev med långa steg in i sovrummet där doften tydligen var som starkast.
”Vad gjorde han? Hur kunde du bjuda in honom?” krävde han att få veta när han kom tillbaka.
Jag lade irriterat armarna i kors och blängde på honom.
”Jag har då för allt i världen inte bjudit in honom hit! Han har inte varit här hemma medan jag varit det och kan du nu förklara vad fan det är som händer?” utbrast jag irriterat och slog ut med armarna.
”Det har varit en vampyr här inne i alla fall. Är du säker på att du inte bjudit in någon främling på sistone?” frågade Sam nu med en mjukare röst och jag ruskade nekande på huvudet.
”Jag är säker. Men David bor ju också här, han kanske har bjudit in någon, men inget har ju hänt, eller hur?” sade jag och lade en hand på hans arm för att lugna ner honom lite.
Han verkade tveka lite först, men så nickade han tyst och slappnade av.
”Du har rätt, det är nog lugnt” sade han och så gav han mig en kram.
”Jag har saknat dig” sade han och backade som för att få en helhetsblick över mig och jag rodnade svagt.
”Jag har saknat dig också” sade jag och menade det verkligen.
Känslan av att kyssa honom hade levt kvar långt om länge i mina tankar och kropp, och jag bet mig svagt i underläppen innan jag började plocka upp varorna ur kassarna.
”Vill du ha hjälp?” frågade Sam och jag funderade på att tacka nej, men varför inte?
”Ja, tack, det vore riktigt snällt” sade jag med ett leende och Sam nickade kort mot mig samtidigt som han började ta ut varor från den andra plastkassen.
~24e december~
”Hörru Milla, kom hit! De visar Kalle Anka nu!”
Mitt hjärta hoppade som vanligt över ett slag när jag hörde Sams röst och jag suckade lite lätt. Att han kunde vara så vanlig ibland, men ändå så ovanlig. Jag gick in i vardagsrummet med en kopp varm glögg i ena handen, slog mig ner bredvid honom i soffan och drog en av filtarna över mina ben.
”Fryser du?” frågade han som om han inte menade något med det, men jag visste att han skulle tro att det var hans fel om jag sa det.
”Nej, det är lugnt” svarade jag därför och log lättsamt mot honom innan jag vände blicken mot tv:n och fäste min uppmärksamhet vid Kalle Anka och de andra julklassikerna.
”Vänta… det ringer…” mumlade jag lite frånvarande och fiskade upp jobb-mobilen.
Det var Fredrik, varför ringde han nu? Klockan var fem på julafton, inte kunde jag väl behövas nu? De hade ju redan fixat alla pass och dessutom borde det bara vara trycket kvar vid det här laget.
”Jag måste ta det här, ursäkta” suckade jag och gav Sam en snabb blick innan jag försvann ut i köket och svarade.
”Vad är det nu?” frågade jag, nästan lite otåligt.
”Du måste komma ner hit, vi har kris. Du är den enda som kan fixa det” rabblade Fredrik snabbt, och jag suckade ogillande.
Det var inte första gången jag var tvungen att rusa iväg till kontoret för att det var kris.
”Hallå? Milla? Kommer du eller?” Fredrik lät stressad och jag knep förargat ihop ögonen innan jag gav upp en tredje suck.
”Jaja, jag kommer så fort jag kan” muttrade jag uppgivet.
”Tack! Du är bäst Milla!” sade han och lade sedan på.
”Fan…” muttrade jag och stängde ner det redan avbrutna samtalet, och så klampade jag irriterat in i hallen.
”Vad är det?” frågade Sam uppenbart oroad och jag skakade lite avfärdande på huvudet.
”Jag måste gå till jobbet en stund, kris” sade jag och gav honom ett halvhjärtat leende samtidigt som jag kollade att jag hade på mig anständiga kläder (vilka var ett par lågt skurna jeans och ett svart linne) och drog på mig vinterjackan.
”Vill du att jag följer med?” frågade han ridderligt och jag tvekade i några sekunder.
Det skulle ju vara roligt att ha sällskap, dessutom var det ju så pass mörkt att han skulle kunna följa med… men så kom jag på bättre tankar. Om Fredrik skulle se mig med Sam skulle han definitivt tro att jag var otrogen mot David.
”Nej, det är lugnt, jag kommer nog inte vara borta mer än två timmar eller så, du kan hitta på något här. Förresten har jag telefonen med mig, bara att ringa om det är något” sa jag med ett leende och försvann efter det ut genom dörren och ner för trapporna.
Kylan stack i mina kinder och jag pulsade genom snön, men efter en halvtimme lyckades jag trycka upp glasdörren till kontoret och stappla in i entrén.
”Fredrik? Fredrik! Jag är här nu!” ropade jag och kvävde en suck när jag hängde upp min jacka.
Varför kunde han inte svara? Med en kraftansträngning från min sida tog jag mig upp för trappan och styrde stegen mot hans kontor. Ju närmre jag kom, desto långsammare gick jag. Jag fick en känsla av att något inte stod helt rätt till, och när jag knackade på dörren och öppnade den befarades mina undermedvetna farhågor.
”Du” sade jag andlöst och backade ett steg.
”Hej igen” sade Vladimir med sin klara brytning och jag ryste till.
Fredrik satt i sin skrivbordsstol och såg från Vladimir till mig och tillbaka på Vladimir, det verkade som om han tänkte säga något, men Vladimir gav honom en sträng blick och Fredrik stängde genast munnen.
”Gå ut” sade han kort till Fredrik som inte var sen med att lyda.
Bara någon sekund efter att Fredrik försvunnit ut från kontoret stod Vladimir vid dörren, stängde den och låste så snabbat att jag inte hann reagera.
”Jag vill avsluta där jag började för tre dagar sedan” sade Vladimir kort och jag såg oförstående och vettskrämt på honom.
”Jag förstår inte vad du menar” sade jag kort men Vladimir skrattade bara, tog ett hårt grepp om min handled och drog mig mot sig.
”Det här kanske färskar upp ditt minne” flinade han och när jag såg in i hans ögon flimrade bilder på oss i sängen i mitt och Davids sovrum förbi och jag kvävde ett skrik.
Jag kom ihåg nu, och försökte slingra mig undan i sådan panik att Vladimir bara skrattade.
”Du är söt när du är arg” sade han i en ganska nedlåtande ton och jag kände hur hans ena hand gled ner över min rumpa och pressade mig närmre honom.
Hans blick fångade min och jag väntade mig de växande pupillerna men han grinade bara elakt tillbaka.
”Nu ska vi göra det här utan någon hypnos, du vill väl att det ska kännas rätt?” morrade han och puttade obarmhärtigt ner mig på golvet.
Jag försökte krypa bortåt men han låg genast över mig och spärrade alla flyktvägar.
”Så ja… det kommer inte göra så ont” grymtade han och knäppte upp mina byxor.
Jag kved till när hans kalla hand nuddade mitt lår, och när han drog av mig byxorna helt flämtade jag panikartat. Han började knäppa upp sina egna byxor samtidigt som han ställde sig upp och jag lyckades resa mig upp och dra ner linnet över mina trosor. Vladimirs byxor föll till golvet och jag backade bakåt av rädsla, ville inte att han skulle komma närmre.
”Du kan inte fly” sade han roat och stod genast framför mig igen.
Hans fingrar drog snabbt av mig linnet och jag kände hur mitt huvud ville sprängas av all panik och alla känslor som bubblade inom mig. Han synade min kropp, tog ett fast tag om min haka och tvingade mig närmre honom. Långsamt särade han på läpparna och blottade sina huggtänder, och jag försökte ta mig ur hans grepp.
”Nu ska vi inte vara såna. Vad spelar det för roll om det är jag eller Sam?” flinade han och jag drog häftigt efter andan.
Han trodde verkligen att jag var otrogen mot David, med Sam. Arg över detta förtal försökte jag dra bort hans hand men han skakade bara på huvudet och jag insåg att det var hopplöst. Även om jag kunde stå upp mot en mänsklig kille fanns det ingen chans att jag skulle kunna försvara mig mot en vampyr, åtminstone inte utan vapen.
”Släpp mig!” skrek jag panikslaget när hans ena hand slöt sig om min överarm i ett järngrepp, och jag försökte dra mig bort.
”Skrik inte” suckade Vladimir och tryckte mig mot väggen med ryggen mot honom.
Han pressade sig mot min rygg, böjde ner huvudet och lät huggtänderna rispa min hud. En förfärlig rysning gick genom min kropp när han lät dem sjunka lite djupare, och när jag började streta emot hörde jag en svag grymtning från honom. Hans tänder gick genast igenom min hud helt, och smärtan som sköt genom min kropp fick mina ögon att tåras. Jag försökte skrika, men min röst var som förlamad, och snart blev jag svag under hans beröringar. Tårarna rann nerför mina kinder, och en hög smäll från undervåningen fick Vladimir att slita tänderna från min nacke och släppa mig så att jag föll lealös ner på golvet. Han tog tag om min haka och förde sitt ansikte framför mitt och så log han brett så att mitt färska blod liksom lyste över hans vita tänder och bleka läppar.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 19 sep 11 - 15:18- Betyg:  | :O Så kan du ju inte sluta D:
Ne men bra del, mkt spännande ;) Ska fundera på vad jag vill se i denna ;D | | JessicaKarlsson - 18 sep 11 - 20:02- Betyg: | | åh, så bra! :) mejla :D | | Lovehurtsbadly - 17 sep 11 - 13:54- Betyg: | Skitbra jue! !!! Mer fort!!!!!!! NUUUU :D
Maila nästa :) | | EmmaGlimne - 16 sep 11 - 22:55 | | Skitbra! Spännande! Fortsätt så! :D |
|
|
|
