Nr 13, del 9 |
Alice var utmattad. Hon hade inte ätit mer än en bit bröd på hela dagen. Hon var så uttråkad att bara se trappor hela tiden. Nr 13 var tyst och hade ett ansiktsuttryck som såg ut som om han löste ett svårt mattetal.
Nr 13 hade lite längre horn än de andra människodjävularna men inte så mycket, kanske en centimeter. Alice var en sån där person som ser alla små skillnader. Hon ser små detaljer som ingen annan lägger märke till. T.ex. så kan hon se skillnad när någons hår har växt i en centimeter.
”vi kommer att vara nere på den andra våningen om ca en halvtimme om vi fortsätter i samma takt. Om du ville veta” sa nr 13 och vände sig mot Alice.
”äntligen snart slut på trappor!” sa Alice och ökade takten lite.
Nr 13 log och vände huvudet.
Efter en halvtimme så var de äntligen nere på andra våningen. Nr 13 hade hittat några mörka kappor som såg ut som de som människodjävularna hade. Alice var väldigt hungrig och hennes mage kurrade hela tiden.
”sätt på dig den här”
Alice tog kappan och satte på sig den.
”ingen kommer att ta dig som en människa. Du är ju redan så blek.” sa nr 13 med ett leende på läpparna.
”ska jag ta det som en komplimang?”
Nr 13 skrattade som svar.
”varför har ni nummer som namn?” den frågan hade Alice haft gnagande i sin hjärna en väldigt lång tid.
”jag tänkte att du skulle fråga det. Jo, djävulen har nr 666, och alla hans fruar har numren 667 till 367.”
”667 till 367? Då har han ju flera hundra fruar!”
”ja kan du tänka dig va? Och en av dem är min mor.”
”Va?! Så då är du ett av djävulens barn!”
”ja det är alla som har numren 368 till 1. Min mor och de andra numren är riktiga djävular, de är inte alls lika människodjävular. De är rödhyade, har mycket större och längre horn än oss, har en lång spetsig svans, och har klövar istället för fötter.
”men djävulen då? Han är väl också en riktig djävul? Hur kunde ni då bli människodjävular?”
”ingen vet vart människodjävularnas släkte kommer ifrån eller varför vi ser mer ut som människor.”
”förresten, du ska få träffa min mor när vi kommer till tredje våningen.” sa han med sitt söta leende på läpparna.
De fortsatte utan att säga något annat. Nu var Alice väldigt hungrig. Ibland så ville hon sätta sig ner för att hon var så utmattad men hon fortsatte ändå. Hon vågade inte fråga, för att vad skulle de kunna äta? De fanns ju inget ätbart förutom småkryp som kröp på grottväggarna.
”snart kommer vi fram till den andra våningens centrum och där finns det mat”
Det var som om han hade läst hennes tankar.
”hur visste du?” hon hade en känsla av att hon frågat det förut. Nr 13 verkade veta många saker om henne.
”jag hör ditt hjärtas slag. Det slår väldigt långsamt. Men du måste hålla ut, vi är snart framme”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 16 sep 11 - 12:16- Betyg:  | jag har redan sagt vad jag tycker om novellen i alla mina andra kommentarer x)
haha fortsätt såhär, jättebra! ;D maila nästa. :) |
|
|
|
