Träna en stjärna! |
Den mörka gamla trasiga dörren öppnades bortom horisonten. Ut kom en skarp gestalt. Nattens dystra mörker lyste upp en skogsglänta. Trädens viskande hördes i den långsamma vindens drag. Lätta steg for fram över stenar och ängar. Rytmen från de snabba stegen lekte med gräset.
”Tiden stannar”…
Skogens viskningar tystnar. Sagan slutade skapa. Endast andetagen från gestalten hördes. Ett sprickande sken från himlen, blå som havet vilade på ängen bredvid. Tystnaden kom krypande. Stegens sista ekande ton hördes bredvid det skimrande blåa ljuset.
Stenar i alla färger hängande i kedja spelar vidare. De lyftes upp och kastades in i ljuset. En förvandling med en melodi av kvitter tjöt genom skogen mellan trädens hemligheter. Eld flammor fall över jordens marker. Gnistorna landade men lämnade en skimrande sten kvar.
Ett steg fall in i ljuset.
Stenarna sedan en sekund gav ifrån sig en liten explosion. Fågelkvitter hördes i månens sken. Gestalten lyftes upp och förvandlades till ett glittrande bländade sken. Flög upp mot himlen följd av det blåa ljuset.
Samtidigt hörs trädens återigen knarrande och föreviga viskanden. Vinden ven mellan bladens fallna steg ut i luften. Marken började återigen andas i nattens tomma luft. Sagan återigen fortsatte att skapa. De vackra fågelkvittren somnade.
Den gamla mörka trasiga dörren smal igen.
Bredvid månen i himlens horisont ett litet sken lyser skarpt på dammens eviga spegel. En väntan började sin resa. Ett liv föddes. Skratten vaknar.
Men frågan lever kvar: Vem tände ljuset?
Den vackra solen steg och värmde de kalla grenarna. Ljuset i gryningen väckte fåglarna i deras sömn. En smickrande sång började spelas. Skogen fylldes av liv. De fallna stenarna utspridda i den stora skogen. Deras skimrande lös som en gnista. Med åren som gick sköljdes stenarna ut i vattnet av regnet som fall varje dag.
Tårar som släpptes från himlens bädd. En djup sorg utan ord. En längtan efter liv. En väntan utan svar.
Varje natt lös stjärnan fångad i sin spegelbild på den ensamma dammen. Skogens alla djur borta sedan länge. Vattnet som sköljde igenom drog med sig allt. En dag i mitten av december hundra år senare lös himlen som aldrig förr utan hopp. Allt torkade och ruttnade bort. Vattnet försvann, träden dog. Men dammen levde kvar. I den finns minnena av glädjen och livet som en gång fanns. Men också natten då en okänd gestalt återvände hem. Längre ut i öknen växer ett uråldrigt träd. Ensam utan blad. Naken men fylld av hemligheter. Små spår längs öknen ekade i den svaga vinden. Uttorkad av värmen men fylld av hopp kom han tillslut fram till trädens eviga skugga. Där la han sig på en gren och somnade. Natten fylldes av månens sken och de små stjärnornas glans. I dammen syndes den skarpa stjärnan bredvid månen. Den lilla ödlan vaknade av en liten bris som drog genom öknen. Fundersamt ställde han sig upp. I horisonten fylldes luften av flygande sandkorn. Det reste sig och blev större som en storm. Det täckte det som var kvar av trädet och drog med sig ödlan genom öknen bort till dammen. Då stannade stormen och de virvlande sandkornen la sig ner på den torra marken. De skimrande stenarna hade återigen förts samman av den stora sandstormen. Den lilla ödlan gömde sig under sanden. Stenarna flög upp ovanför dammen och fördes samman av sådan kraft att det blev kvar skimrande pulver som lyftes virvlande i den tomma luften. Det flög upp mot den klara himlen och försvann. Dammen drog ihop sig och efter sprang ödlan förfärad över att det kan vara den sista droppen. Ödlan kastar sig efter det, men nästa sekund stannar allt.
Ödlan stilla i hoppet. Luften slutade existera. Vinden fall ner mot marken. Det sista trädet omfamnad av sand hördes inga viskningar av. Vattnet lyftes upp i horisonten och spred ut i ett kast över öknen. Det fall ner som en regnskur.
Varje droppe gav livet åter. Sanden blev jord. Gräset är åter där. De alla träden fyllde den tomma platsen. Vattnet kom krypande tillbaka. Som av en stor styrka sköts ett skarpt ljus iväg från platsen där dammen hade varit upp mot platsen bredvid månen.
Tiden vaknade och började återigen ticka vidare. Ödlan fortsatte fallet ner efter vatten men fick en bädd av böljande gräs. Träden fortsatte viskandet genom skogen. Djuren sov i sina bon. Stjärnan väntade i över hundra år efter sin fångna spegelbild. Tiden vreds tillbaka då livet återgavs. Ödlan och det ensamma trädet kommer leva med en hemlighet i sitt minne.
Ett minne av fallet liv och återuppstående.
Ett minne av lycka och sorg.
Skogens stora tystnad sköljdes av en vinds berörning.
En saga eller historia?
En stjärnas berättelse..
De fallna stenarnas syfte: Att träna en stjärna.
|
|
|
|
