Procella venit, et ego evanuit. [Oneshot] |
Denna saga, eller vad man nu vill kalla det. Är tillägnad min syster.. Hon ska få den nästa vecka då vi åker till London. Så jag undrar bara om ni kan läsa igenom den och ge kritik. Tål all sorts kritik. Vill veta vad ni tycker! (Titeln betyder; Storm kom, och jag försvann.)
Jag satt på baksidan av trädgården i vårat lusthus, som egentligen inte alls såg ut som ett lusthus. Det var mest glas runt det och golvet var av ek. Fem, kanske åtta pelare höll upp glaset och gjorde det vindfritt. Jag tog en paus från min bok som var inslagen i rött silke. Jag lutade mig bakåt i de färglada kuddarna och kollade ut på alla löv, både på träd och mark, de orangea, bruna, och höstfärgade löv som gav så mycket färg. Bäcken som slingrade sig genom skogen och sedan kom till den lilla damm med lila näckrosor fortsatte porlande ut genom trädgården och under den vita bron. Gräset var intill dött på varje sida och här och där låg det löv som egentligen hörde hemma i högar på sidorna. I lusthuset på det femtio centimeter höga bordet stod en ljusgrön kopp som det ångade mjukt från. Den var fylld av läckert varmt te som verkligen värmde i det kalla höstvädret. Det började regna mjukt och regnet studsade lätt mot glaset och utgjorde ett skönt ljud. Jag drack en slurk av teét och återgick sedan till min bok.
Boken gick i tretton delar och handlade om att hitta rätt i livet. På något sätt så tilltalade det mig. Tretton var förvisso ett otursnummer. Men för mig betydde det något helt annat. Det betydde lycka, men samtidigt något ont. Jag brukade stanna upp när jag läste och tänka. Kan man älska en och samma person livet ut? En okänd människa som man börjar träffa. Kan man älska den personen föralltid? jag tycker det låter lite, jobbigt. Om inte konstigt. För visst måste det var jobbigt att inte kunna kolla åt någons annans håll en endaste gång. Tankarna virvlade omkring i mitt tomma huvud och jag blundade och lutade mig bakåt i den mjuka, men samtidigt hårda, vita tygsoffan, och somnade.
Då jag vaknade var det mörkt ute. Regnet piskade mot glaset och näckrosorna i dammen hade flutit iväg. då jag reste mig upp så vände jag mig om. Regnet flöt som stilla vattenfall nerför kanterna på lusthuset. De fjärran ljusen i centrum några kilometer bort syntes knappt och de var suddiga och då jag fokuserade min blick på glaset istället. Såg det ut som jag grät. Min spegelbild försvann en sekund då ett högt brak och en ljus orm slingrade sig nerför på himlen. Blixten kom och försvann så snabbt. Liksom min lycka av att se de färggranna löven. Mina händer klistrade sig om tekoppen i hopp om att känna värme. Men den var iskall. Precis som min hy. Ensam och skräckslagen då solen försvann snabbare än blixten.
Det slog en av mina tankar mig igen. Hur kunde man sova i över tolv timmar utan att tycka att det är extremt lång tid? För visst känns det som att man sover i någon minut, om vi inte tänker på undantagen. Exakt så kändes det nu, fast att jag sovit i någon miljondel av en sekund. Jag tänkte inte heller klart i huvudet och ville helst sova bort sorgen på mina kinder. Jag kröp in under en av kuddarna på soffan och kom sedan på att i en av korgarna under soffan borde det ligga en filt. Jag reste mig skakigt upp på det kala golvet. Det kändes som hela jag skulle spricka av den isande känslan som for upp genom mina tår. Jag drog fort fram lådan och till min stora förvåning, men glädje låg där också värmeljus, och såklart tändstickor. Jag tog upp dem och satte ut dem i ett hjärta på bordet runt det kalla teét i hopp om att när jag vaknade upp skulle det finnas något varmt. Jag lade mig sedan ner på soffan med den stickade svarta filten om mig.
En till blixt som följdes av ett tjugotal blixtar, lyste upp himlen en bit bort, hela åskvädret med dödande krafter var påväg hit. Ännu ett dunder som varade i minst en halv minut, och det var ändå en mil härifrån. Värmeljusen började ge värme och kylan drogs ut ur lusthuset. Jag försökte somna, men mina gröna ögon hade fastnat på en särskild punkt i taket. En fjärilslarv rörde sig försiktigt framåt till ett ställe där en annan var inpuppad. Jag drog bort mitt mörka röda hår från den kliande ryggen och så fort jag lagt mig med händerna in mot soffryggen och en sista blixt lyst upp himlen somnade jag.
Stormen kom, och jag försvann.
Då jag kollar ner på min uppbrända kropp och med familj runt omkring den undrar jag hur lusthuset kunde börja brinna, var det värmeljusen och filten eller en blixt som slog ner?
Tja, en sak vet jag, jag kommer aldrig få reda på det.
Nu står jag här med min vita, lysande gloria runt huvudet, jag svär på att den inte är gjord av materia. Den liksom bara lyser. Intet lyser upp mitt tankspridda huvud. Mina mörkt röda lockar vilar mot ryggen och den vita klänningen med långa svarta, krokformade linjer och detaljer. Ett långt släp fångas upp av vinden när jag flyger fram till min katt som jag är säker på. Absolut kan se mig.
Katten spann. Det gjorde den. Det lutade sig mot mig, och till min förvåning kunde jag känna det. Ett vitt ljus lyste upp rummet ur fönstret. Det lockade mig på något sätt. Katten började gå emot det, och då gick det upp för mig. Det var inte bara jag som var död.
END OF STORY .
Dela gärna med er av vad ni tycker. Uppskattas stört stort!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | | Edwin82Therese98 - 17 sep 11 - 09:42 | | neveragain: Ändrade det :) Hoppas det blev bra ;) | | neveragain - 16 sep 11 - 22:59 | bara et litet pet i väven, i början skrev ru ¨som det rök njukt ifrån..¨ om jag hade varit du skulle jag nog skriva ¨det ångarde mjukt..¨ istället:)
lycka till! och ha en bra resa i london | | Edwin82Therese98 - 14 sep 11 - 19:32 | EmmaGlimne, man tackar! :D, och jo, även min syster har sagt att jag måste tänka på var jag sätter punkt och sånt ^-^. Hoppas de flesta får en målande bild av hur hela scenen ur den här korta novellen ser ut. ;) - Jag behöver bara kolla ut genom mitt fönster och färga bron där vit.. & Lägga till ett lusthus vid dammen. Haha :D¨
Kram! :) | | EmmaGlimne - 14 sep 11 - 19:24 | Jag hör till en av de som har skrivit en "osynlig" kommentar xD Dessa j*vla apostrofer asså! :O Blir så himla irriterad på dessa..
I alla fall! Jag tycker att den här novellen är jättefin! Dessutom förstår jag att den inte handlar om något som har med din Londonresa osv att göra..
Jag gillar sorligt! Det ska kännas när man läser!! Haha, men det är ju en personfråga :) I vilket fall så måste du tänka på vart och hur du placerar punkt och kommatecken! Vissa meningar fick väldigt abrupta slut och den kommande meningen fick därför en väldigt konstig början x) Och förutom några omkastade meningsuppbyggnader så är den jättefin! :)
Jag hoppas att ni får det härligt i London och att din syster uppskattar novellen! :D
Kram! | | Edwin82Therese98 - 14 sep 11 - 18:50 | Poetensvilkor: Den är alltså randomly skriven. INTE om resan till London.. Det skulle ju vara förjävligt, och nej vi ska inte flytta dit.
Till er andra.. Kommentarer försvinner om ni har med prostrofer. ;( | poetensvilkor - 14 sep 11 - 16:14- Betyg:  | Om ni ska åka till london... bara på semester eller FLYTTA dit? för om det bara är semester känns den lite... dyster.
Fint skriver och så... men dyster.
Om ni ska flytta dit skulle jag nog oxå göra den lite gladare, ändra den lite så att det känns som om den är till för att säga till din syster att du älskar henne O.o |
|
|
|
