Tåget |
Tåget
En novell om uppbrott och tid
En grå tjej på en grå perrong i mitten av oktober. Hon har sex klockor på varje handled och när hon om tjugo minuter går på tåget kommer hon av en ren impuls lämna sin resväska bakom sig.
I väntan på att hennes tåg ska komma börjar hon läsa allt som är skrivet på perrongens sargade väggar. År av väntande människor som karvat in tankar, svordomar, telefonnummer och namn.
Hon drar fram en penna ur jackfickan och skriver ner en liten gatudikt.
”Att bo i den här staden är som att spela cello på motorvägen.”
Hon tittar på orden, hennes bidrag till en diktsamling sprungen ur väntan.
Hon tittar på sina klockor men ingen av dem är ställd efter tiden i staden som hon bor i. Därför får hon istället veta att den är halv fyra på morgonen i Argentina, halv sju på kvällen på Nya Zeeland och halv elva på förmiddagen i Vietnam.
Hon har ställt in dem efter några av de ställen i världen som hon vill besöka. Klockorna är en ständig påminnelse om att det finns andra platser med andra människor som gör andra saker. De påminner henne om att det finns andra val att göra och andra liv att leva.
Hon har länge känt på sig att hon borde resa sin väg. Att hon borde packa sin väska, kliva på ett tåg och aldrig se sig om igen.
Hon har länge haft pengar på banken som enkelt skulle kunnat förvandlas till en biljett som skulle kunna ta henne från staden som långsamt håller på att kväva henne. Men istället för att bli en biljett har de bara legat där på banken som en digitalt påminnelse om hennes egen feghet
Fram tills nu.
Nu är en del av den där digitala summan en tågbiljett i innerfickan på hennes jacka. En annan del är en flygbiljett som ska ta henne till något av alla de ställen som hon hittills bara läst om.
I hennes resväska har hon packat allt som gör henne till den hon är. Hon har med sig kläder hon alltid använt, böcker hon redan läst och saker som andra sagt åt henne att köpa. Det enda som gör henne till den hon är just nu är det som finns i hennes resväska. Hon vill inget hellre än att lämna kvar den på perrongen och skaffa en ny med ett innehåll som matchar den hon är istället för den som hennes omgivning format henne till att vara.
Hon vill bygga upp en ny spegelbild.
Andra människor börjar dyka upp så hon gissar att tåget snart ska komma. Någon tittar längs rälsen efter tåget och som de flockdjur vi är så tittar snart alla andra också åt samma håll. Hon vågar nästan inte titta. Hon känner helt plötsligt att hon vill skjuta upp sin avresa så länge som möjligt och det känns som om så länge hon inte ser tåget så har resan inte börjat än.
Trotts att hon bara tittar rakt fram hör hon direkt när tåget börjar skymta i fjärran. Någon tar tag i sin väska, någon börjar gå framåt för att vara redo att gå på och någon annan reser sig från sin bänk. Ljuden av alla människor som gör sig redo att resa fyller henne med panik.
Hon borde resa sig från bänken, ta tag i sin resväska och börja gå mot spåren men hon förblir sittande. Hon har gjort sig redo för den här resan hela sitt liv men när hon nu står inför den slutgiltiga avfärden känner hon sig helt handlingsförlamad. Hon hör hur det susar i ledningarna och snart stannar tåget på perrongen med ett utdraget gnisslande ljud.
Hon uppbådar all sin kraft och reser sig upp. Hon måste med det här tåget, hon måste komma ifrån den här staden! Hon tar tag i sin resväska och den rullar snällt med men hon inser plötsligt att hon inte vill att den ska följa med. Hon släpper taget om den och tar några steg bort från den som för att se om hon verkligen kan klara av att lämna den. Ett test för att se om hon kan klara sig utan den.
Hon går snabbt mot tågets öppna dörrar och när hon tittar bakåt mot den ensamma lilla väska på perrongen fylls hon av en enorm lättnad. Väskan som innehåller allt som gör henne till den hon var står kvar på perrongen och själv kan hon ge sig av ut i världen och fylla en ny resväska med saker som gör henne till den hon är.
Hon kliver på tåget och dörrarna stängs. Tåget börjar långsamt att köra igen och hon följer sin väska med blicken tills hon inte kan se den längre. Hon blir stående vid dörrarna och tittar ut på landskapet som susar förbi.
När tåget åker in i en tunnel ser hon sitt eget ansikte i det svarta glaset. Hon tittar på sin spegelbild och för första gången är det inte en främling som tittar tillbaka. Hon går och sätter sig på en tom plats och för varje sekund som går kommer hon längre och längre ifrån sin dåtid och närmare och närmare sin framtid.
Fin
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | Violet - 13 sep 11 - 22:33- Betyg:  | | häftig story, lite sådär småsentimental med småcharm. <3 | | Fribergska - 13 sep 11 - 22:21 | | jupp, jag köper en biljett! |
|
|
|
