De Överlevande |
Där går han igen. Han som alla vänder sig om och tittar lite extra på när de går förbi. Han som ingen vågar gå nära, han som är farlig. Om sanningen ska fram så vågar inte ens de vuxna i omgivningen komma i närheten, inte ens hans föräldrar.
David hade varit den där populära killen i skolan i hela sitt liv. Alla tjejer var kära i honom och alla killar ville hänga med honom. Men efter olyckan vågade ingen gå i närheten av honom. Efter olyckan gick alla dem, som förut skulle ha följt honom över hela världen, omvägar runt honom. Dom var rädda för honom. Han hade hört rykterna så många gånger nu att dom inte fastnade längre, bara han visste sanningen om vad som hänt den dagen. Den dagen då hans liv skulle förändras föralltid.
David hade varit tillsammans med skolans vackraste och populäraste tjej Alice, dom hade regerat skolan. Alla ville vara med i deras gäng och gå på deras fester. Den där ödesdigra dagen 2007 förändrades allt. David visste inte då att alla dom som tidigare beundrat honom skulle komma att tänka på honom som ett monster. En mördare. En person att frukta. Dom skulle bara veta sanningen.
David kliver in i klassrummet och hör rösterna tystna, känner hur alla stelt sätter sig så lång som möjligt från honom, känner dom fördömmande blickarna i ryggen. Dom skulle bara veta sanningen. Då skulle hela deras värld falla samma, precis som hans hade gjort den dagen.
Klockan ringer in för matte. Åh härliga matte, David kände sig så utlämnad i dessa situationer. Vad han än gjorde fastnade det bara inte. Han visste att han aldrig skulle klara lektionerna, aldrig få ett godkänt. I vanliga fall brukar han strunta i att gå på lektionerna, men en magkänsla han hade drog honom till klassrummet.
In med läraren kommer en ny klasskamrat, han heter Philip och kommer från Stockholm. Han tittar runt i klassen och förvånadsvärt verkar han se igenom alla deras falska skal. Han ser Maria med det långa håret som viftar med sina övermålade ögonfransar mot honom och gör en grimars. Läraren ber Philip att sätta sig ner och han ger ifrån sig en stor suck, går längst bak i klassrummet och drar bänken mot hörnet av klassrummet och sätter sig där. David kan inte låta bli att stirra. Det var som att se sig själv i en spegel. Gjorde han precis det där?
Efter matten drog David ut på skolgården, gick rätt ut i skogspartier som ligger precis vid skolan, satte sig på en trädstam och tände en cigg. Han gillade lugnet som infann sig här. Inte ett ljud, förutom hans egen andning. Det var så rofyllt att han till och med kunde höra sitt hjärta slå i lugn rytm. Plötsligt hördes det ett ljud, som en gren som knäcktes under nyfikna fötter. Åh nej dom hade hittat honom och tänkte nu förstöra den enda platsen där han kunde vara ifred, den enda platsen där han kunde vara lycklig.
Han ställde sig upp på trädstammen och kikade sakta runt och försökte höra vart ljudet kom ifrån. Då hördes en röst i tysnaden.
- Brukar du alltid gömma dig här? sa rösten bortifrån granen.
- Det har inte du med att göra, vem du nu än är säger David.
- Jag trodde du var bättre än så. Jag trodde du var annorlunda, jag trodde att du inte lät andra trampa dig på fötterna sade rösten och Philip kliver fram ur skuggorna.
David stod bara och stirrade, hur visste han att David inte brukade låta folk trampa honom på tårna.
Klockan ringer in och resten av skoldagen går som i raketfart, Philip syntes inte till någonstans och tankarna tog över. Vem var han egentligen?
En hel vecka gick och Philip syntes inte till någonstans, han var som bortblåst och rykterna började genast florera. Philip måste ju bara ha varit en knarkare, en brottsling och nu måste han bara ha blivit gripen av polisen. Men David visste bättre än att lyssna på skvaller. Så han bestämde sig för att skolka resten av dagen och spenderade den därför uppe på sin trädstam i skogen i tystnaden. Efter ett tag kände han sig iaktagen. Någon var där. Någon studerade honom.
- Du behöver inte låtsats som om allt är okej hördes Philips röst bakom honom säga, och mycket rätt där stod han lutad mot ett träd.
David stirrade på honom, försökte läsa av stämningen. Skämtade han med honom? Nej det han verkar vara allvarlig.
- Du vet ingenting om mig skriker David i rädsla. Han känner sig instängd där på trädstammen. Konstig känsla egentligen då han är ute i det fria.
- Förlåt jag menade inte så, jag vet bara vad du går igenom. Alla blickar i ryggen, alla röster som tystnar så fort du kommer in i ett rum och som startar igen så fort du går därifrån.
David gapar och känner hur hjärtat börjar dunka. Philip går närmare. David ryggar tillbaka.
- Du behöver inte ta deras skit. Du måste bara skaka av dig det och fortsätta med livet, oavsett vad som har hänt så måste du fortsätta kämpa. Philip plockar upp ett löv och börjar riva sönder den i småbitar.
- Vad vet du? svarar David med darrande röst.
- Jag ver inte vad som hänt dig, och jag tänker inte be dig berätta heller, men jag ser det på dig, du har varit med om något livsomväldande och är inte samma person längre. Du mår dåligt över det, du känner att du håller på att försvinna från dig själv och det skrämmer dig.
Nu dunkar Davids hjärta extra mycket, vem är den här personen? Vad vill han David?
David kikar ner på klockan och ser att han redan är en halvtimme sen till bussen som gått för längesedan.
- Jag vet inte vem du är, eller vad du vill men jag skulle uppskatta om du lämnade mig ifred säger han och springer till bussen utan att en endaste gång vända sig om för att se om Philip står kvar.
Han ligger i sängen dagen efter, har äkta ont i magen, inte bara som han brukar säga till mamma när han inte har lust att åka till skolan. Inte för att hon bryr sig, ingen bryr sig. Alla hatar honom. Alla önskar att han skulle försvinna.
David bestämmer sig för att spendera dagen framför datorn och vilket misstag det var!
Där låg dom, alla de där bilderna på Alice och David, alla dom fina stunderna de hade tillsammans. Tårarna kommer, han kan inte hindra det.
- Förlåt mig Alice, jag är så himla ledsen för det som hände. Förlåt mig.
Dörrklockan ringer och David hoppar till så att han slår i huvudet i taklampan. Vem tusan är det som ringer på dörren. Äsch det är väl bara en av mammas killar som har glömt något. Han öppnar dörren och skulle precis till att säga "Om du nu ska ligga med mamma kan du väl ha anständigheten att inte drälla din äckliga saker runtom i lägenheten" Men utanför står ingen annan än Philip.
- Hur visste du vart jag bodde? Vem är du och vad vill du mig egentligen? skriker han i ren desperation.
- Jag fick i uppgift av matteläraren att ta med veckans läxa till dig, fan vad du ser ut som skit, har det hänt något?
- Varför ska jag berätta det för dig? Jag känner inte dig! Skriker David och slänger igen dörren. Han tar matteboken och kastar den i soppåsen. Aldrig att jag kommer lägga energi på den skiten. Han går tillbaka till datorn och ser Alice le mot honom på skärmen.
- Jag saknar dig så jävla mycket, varför lämnade du mig för? Tårarna går inte att stoppa så han slänger sig i sängen och gråter tills han somnar.
Dagen efter är det idrottsdag i skolan, han skiter i att gå dit. Han sätter sig i trädet tillsammans med bilderna han tog ut igår på Alice och bara sitter där i tystanden. Han vet att han kommer dyka upp och idag tänkter han konfrontera honom. Och mycket riktigt efter ett par timmar kommer han knallandes och sätter sig brevid honom.
David tittar upp och finner Philip brevid honom på trädstammen, med en blåtira runt vänster öga och ett stort plåster på näsan.
- Fy fan vad du ser ut vad har hänt!? Utbrister han av ren och skär skräck i rösten.
- Det vanliga. Jag gjorde farsan sur och jag fick en smäll på käften. Inte för att jag inte förtjänade det men.
- Oavsett vad man har gjort förtjänar man aldrig att bli slagen på det sättet. Jag är ledsen.
- Äsch detta är inget, du skulle ha sett hur jag såg ut efter dom tre brutna revbenen, den krossade handen och den spräckta läppen och ögonbrynet efter att han puttade ner mig från trappan.
- Fy fan var allt David fick ur sig. Han tittade ner på Alice leende ansikte och tänker riktigt själviskt vilken jävla tur att det inte var han.
Philip får syn på fotot, börjar skruva på sig och bara sitter där. David vet att han vill fråga, men är jätteglad att han inte gjorde det. Just nu vill han bara sitta där och låta världen försvinna. När han sedan kommer till sans igen är Philip borta.
David började göra det till en vara att hänga där i skogen, och började hoppas på att Philip skulle göra honom sällskap, men han dök aldrig upp. Så han tog ett djupt andetag och gick tillbaka till skolan och mycket väl satt Philip där, längst bak i klassrummet, i hörnet och läste skriet från vildmarken som svenskaläraren tvingade dem att läsa för 5 gången. David gick tyst fram till sin bänk och slog sig ner. Och där var dom, de viskande rösterna. Dom som aldrig försvinner. Han reser sig upp och ber läraren att få sitta ute istället för i klassrummet. Läraren tittar inte ens upp på honom och säger att det är mycket väl okej att sitta ute. Hon ville bara bli av med honom, det märktes på sucken och grimarsen som hon gjorde. Skit i detta tänker David och drar till skogen igen. Men Philip kommer inte. David börjar tro att Philip har börjat lyssna på vad de andra säger om honom och känner att hjärtat dras ihop till en knöl.
Flera dagar går och varje dag sitter Davd där och väntar, väntar på att Philip ska komma men det gör han inte. En dag när han precis ska ge upp och gå hem står han plötsligt där framför honom.
- Vad har du varit med om säger han rätt ut och rakt fram. Jag har dagligen hört en massa saker om mord och olyckor och död. Men vad är sanningen?
- Har du börjat lyssna på skvallret kan du lika gärna stanna hos skvallertackorna. Tro vad du vill skriker David.
- Jag lyssnar inte på dem, jag råkar bara höra vad dom säger när jag går förbi i korridoren. Vad har du råkat ut för? Vad har hänt med dig?
David sväljer en stor klump saliv. Menar han verkligen allvar. Det finns ingen chans att han bryr sig överhuvudtaget. Han är ny och har precis börjat här. Dom är inte vänner så varför frågar han så mycket?
David går fram och sätter sig på stenen, plockar upp ett löv efter nästan och river dom i strimmlor.
- Jag var 5 år när mamma dog. Min pappa dödade henne säger han och David kan se tårarna bildas i hans ögonvrå. Hon var mitt allt, mitt skydd mot världen och mitt skydd mot pappa. Ständigt fick hon ta slag efter slag för något jag hade gjort. Jag gjorde allt för att skydda henne men kunde inte. En dag när jag kom hem, stod han innanför dörren med mamma i ert hårt grepp om armen. Hon grät och jag sprang fram för att krama om henne. Men pappa sparkade mig hårt i magen så jag flög in i hallbyrån. Jag spräckte min skalle och svimmade av. När jag vaknade så låg jag inne i mammas garderob och hörde henne skrika på andra sidan. Nu började Philip att skaka i hela kroppen och tårarna rann som ett vattenfall nerför kinderna.
- Efter ett tag slutade hon skrika och jag hörde pappa springa ut ut lägenheten. Jag kämpade stenhårt med min allra sista energi och livsvilja för att få upp dörren och när jag väl fick upp den önskade jag snart att jag hade stannat kvar därinne. När jag kom ut låg hon där med öppna ögon i ett hav av blod. Jag sprang in till grannen som hjälpte mig ringa ambulansen men det var försent. Hon var redan död när dom kom dit. Philip tittar på David med sina rödgråtna ögon och förstår av hans min att David står och gapar av chock och gråter han med.
Till slut sätter sig David ner med händerna runt huvudet och gungar fram och tillbaka medans han gång på gång säger: Förlåt mig Alice, Förlåt. Philip kommer och sätter sig brevid honom, han rör honom inte men det räcker med att han bara sitter där.
- Jag är så ledsen över vad som har hänt dig Philip. Jag är verkligen ledsen. Han skulle aldrig ha gjort sådär, han skulle inte ha gjort det skriker David. Då fattar Philip Davids hand och säger med lugnande röst. Det är okej, jag vet att det inte var mitt fel. Jag saknar henne men ja vet nu att det inte var mitt fel.
David tittar upp och säger med trasig röst:
- Jag vill så gärna berätta men jag är så rädd, för när jag väl säger det rätt ut innebär det att det är sant och hon kommer inte tillbaka. Philip tar upp fotot på Alice som hade ramlat ner på marken.
- Hon var vacker. Det är okej att du inte berättar för mig, men du måste erkänna för dig själv att hon inte kommer tillbaka.
- Va, vänta hur visste du att hon är död?
- Jag har lyssnat till skvallret David, jag tror inte på det som sägs men ingen oavsett hur onda dom är ljuger om någon som har dött. Så mycket vet jag.
Dagarna går och dagen i skogen känns som oändliga mil bort. Philip och David har inte umgåtts sedan dess, men David vet att en dag kommer han sitta där i skogen igen och då kommer hela Davids värld att falla samman.
Den dagen kom mycket snart. David satt där, med Alice bild i handen och Philip satt tyst brevid. David tog ett andetag och började berätta:
- Vi skulle till dalarna och träffa hennes familj. Vi var så lyckliga att vi hade fått ihop till resan genom hårt arbete och satt på kvällen runt en brasa och pratade om hur vuxna vi blivit. Alice berättade om sina drömmar och jag även om mina. Att när vi skulle komma hem då skulle vi förlova oss. Vi skulle skaffa barn och radhus tillsammans och skaffa en liten töntig hund som vi skulle döpa till Ludde. David kollar upp på Philip, detta måste låta extremt töntigt i hans öron men han sitter bara där tyst och lyssnar.
- Vi hade gått och lagt oss den kvällen efter att ha firat nyheten med hennes föräldrar. Vi var så lyckliga och jag sov med henne i mina armar och tänkte, såhär ska vi alltid ha det. Vi två för alltid. Tårarna började rinna och klumpen i halsen växte sig större och större på David ju mer han berättar.
- Vad hände sedan frågade Philip.
- Jag skulle gå ut på en promenad, jag vaknade tidigt den morgonen och ville inte väcka Alice. Hennes föräldrar hade redan gått till jobbet men hennes lillasyster var fortfarande hemma, vi skulle passa henne under dagen för dagiset var stängt. Jag var påväg hem efter att ha plockat ett stort fång med blommor åt dem båda, en mindre bukett till hennes lillasyster som var så söt mot mig, då hörde jag sirenerna. Jag började springa mot huset och fick till min fasa se hela huset stå i lågor. Utan att tänka på det sprang jag in i huset och in till Alice, hon låg på marken och hostade.
Nu kunde David inte hålla tillbaka känslorna utan skrek rätt ut VARFÖR VAR JAG SÅ DUM VARFÖR GJORDE JAG DET.
Philip bad David att ta ett djupt andetag och lugn ner sig innan han fortsatte berätta:
- Hon låg där på golvet och hostade, jag försökte dra med henne ut med hon slog och slog mot mig och sa bara, rädda Monika, rädda min lillasyster. Så jag sprang in i hennes lillasysters rum och bar ut henne, påvägen mötte jag en brandman, så jag gav Monika till honom och sprang tillbaka. Jag önskar att jag kunde radera det jag sedan såg från mitt minne, men det kan jag inte, den väcker mig mitt i natten. David börjar hyperventilera och skriker återigen Förlåt mig Alice, snälla du Måste förlåta mig!
Philip låter honom skrika klart, han gör ingenting. Han bara sitter där och funderar.
David fortsätter:
- Hon bara låg där, helt livlös, taket hade ramlat in och hon bara låg där, jag försökte dra ut henne men kunde inte. En brandman kom och slet ut mig ut rummet. Det sista jag såg av henne var lågorna som slukade hennes kropp.
Nu kunde han inte hålla inne det längre, han grät och grät och grät och skrek om vartannat. VARFÖR LÄMNADE DU MIG?? FÖRLÅT MIG ALICE FÖR ALLT, FÖRLÅT MIG!
Philip tog tag i David och höll om honom tills hans blev lugn, och gång på gång sade han
- Det är inte ditt fel, du kunde inte göra något.
- Men om jag bara hade stannat kvar så...
- Om du hade stannat kvar hade du också varit död. Du hade inte kunnat rädda hennes liv.
- Men allt var mitt fel! FAN allt var mitt fel!!!!
- Lyssna på mig nu David. Det var inte du som tände på huset eller hur?
- Nej men om jag hade...
- Du hade inte kunnat göra någonting. Förstår du det, du hade inte kunnat göra någonting David.
Philip och David satt och pratade i flera timmar, ända tills natten kom och det var dags för dem båda att gå hem.
Dagen efter gick David i korridoren, han som alla en gång ville vara, han som en gång älskade Alice, han som en gång råkade ut för en olycka och inte kunde stoppa dem och där brevid David går Philip, han som alla beundrar, han som alla vill vara, han som alla tjejer slänger blickarna på. Dom var två motsattser men ändå en och samma person. Dom var vänner, dom var förstående, som hade levt ett liv många inte kommer att uppleva. Dom var överlevande.
|
|
|
|
